Jag lagar inte mat åt alla längre! Bara åt mig själv och Lova. Varför då? blev Niklas förbannad. För att jag har insett att i den här familjen är det var och en för sig själv. Så nu får ni leva så!
Mamma, var är mitt frukost? Ronja stormade in i sovrummet utan att knacka. Jag kommer för sent till skolan!
Nina försökte sätta sig upp, men huvudet snurrade. Termometern visade 38,7. Halsen brände som eld, bröstet väste.
Ronja, jag är sjuk Ta nåt ur kylen.
Det finns inget där! Bara yoghurt till Lova! Dottern stod i dörren med armarna i kors. Du tänker alltid bara på henne!
Från barnkammaren hördes gråt. Lova hade vaknat. Nina tvingade sig upp. Benen vek sig, svarta fläckar dansade framför ögonen.
Nina, var är min skjorta? Niklas stack ut huvudet från badrummet. Den blårandiga?
I garderoben, antar jag
Den finns inte! Strykte du den igår?
Nina stödde sig mot väggen. Igår hade hon tillbringat hela dagen med feber, försökt ta hand om den lilla.
Nej, hann inte.
Fan! Jag har ett möte! Mannen smällde irriterat dörren till badrummet.
Lova grät allt högre. Nina släpade till barnkammaren, lyfte upp dottern. Den lilla klamrade sig fast, snyftande.
Mamma! Ronja skrek från köket. Det finns ju inget här! Inte ens bröd!
Det ligger pengar på bordet, köp nåt på vägen.
Jag har inte tid att gå till affären! Jag har ett prov! Och förresten är det din plikt att se till att vi får mat!
Nina svarade inte, gick tyst ut i kökken med Lova i famnen. Tog fram köttbullarna ur frysen, satte en stekpanna på spisen.
Och laga pasta! Befallde Ronja, uppslukad av telefonen.
Medan frukosten tillagades kom Niklas ut från sovrummet i en skrynklig skjorta.
Fick ta den här. Ser ut som en luffare. Tack så mycket!
Nina teg. Det gjorde ont att prata, och hon orkade inte förklara.
Ida fyller år idag, meddelade Ronja medan hon hällde upp pasta. Jag ska gå dit efter skolan. Kommer hem sent.
Ronja, jag mår riktigt dåligt. Kan du stanna hemma? Hjälpa mig med din syster?
Ja, visst! Jag har väntat på den här festen i ett halvår! Och förresten bad jag att få en syster! Det är ert problem!
Dörren smällde när Ronja försvann.
Niklas åt sin frukost, bläddrade genom nyheter på telefonen.
Niklas, kan du komma hem tidigare idag? Jag mår verkligen illa.
Kan inte. Vi har AW efter jobbet. Jobbigt, du vet.
Men jag är sjuk
Ta nåt mot febern då. Paracetamol eller något. Du är ju inte döende. Klara dig som vanligt.
Han pussade henne på kinden het och svettig och försvann.
Nina var ensam med sin treåriga dotter. Lova krävde uppmärksamhet, mat, lekar. Nina gjorde allt som behövdes på autopilot, medan kvarvarande krafter rann ur henne.
Vid lunchtid hade febern stigit till 39. Nina fick i barnet något ätbart, lade henne att sova och gick själv ner i soffan. Huvudet bultade, hjärtat bankade.
Telefonen pep. Ett meddelande från Ronja: “Mamma, ge mig pengar till present till Ida. Nu!”
Nina svarade inte. Orkade inte ens lyfta telefonen.
På kvällen var Niklas först hemma. På gott humör, lite berusad, med en påse från Systembolaget.
Köpte lite folköl och en påse chips! Det är match ikväll! Han sjönk ner i soffan, tände TV:n.
Niklas, mata Lova, är du snäll. Jag kan inte resa mig.
Vadå, mår du så illa? Han tittade äntligen på hustrun. Varför är du så röd?
Hög feber. Hela dagen
Ja men ring då 112 om det är så farligt. Var är Lilla Lova?
I sängen. Hon vaknar snart.
Okej, jag matar henne. Men först när hon vaknat.
En halvtimme senare vaknade dottern. Grät, ropade på mamma. Niklas tog motvilligt henne i famnen.
Vad gråter du för? Kom till pappa nu!
Men barnet sträckte sig mot mamma, grät ännu högre. Niklas blev förvirrad.
Nina, hon vill ha dig!
Ge henne en kex ur skåpet. Och lite juice.
Var då? Jag hittar inte!
Nina blev tvungen att resa sig. Rummet snurrade, hon fick ta stöd mot väggen. Hon tog fram kexen, hällde upp juice. Lova lugnade nu något.
Ronja kom hem efter midnatt. Nina sov inte febern hindrade henne.
Varför svarade du inte på mitt meddelande? skällde Ronja direkt. Jag var tvungen att låna pengar av Idas mamma! Skämmigt!
Ronja, jag har haft dag feber
Och? Kunde du inte ta telefonen? Det tar två sekunder!
Nästa morgon väcktes Nina av att Niklas skakade henne i axeln.
Nina, upp med dig! Jag måste till jobbet och Lova skriker ju!
Febern hade sjunkit, men svagheten fanns kvar. Nina reste sig, tog dottern, började klä på henne.
Och frukosten då? undrade Niklas.
Gör själv. Jag ska ta Lova till förskolan.
Själv? Men jag kan inte! Och jag har inte tid!
Då lär du dig.
Något i hennes röst fick Niklas att tystna. Han muttrade något och gick ut i köket.
När Nina kom hem från förskolan var lägenheten en enda röra. Smutsiga tallrikar, skräp överallt, obäddad säng. Vanligtvis hade hon städat direkt. Men inte idag.
Hon duschade, drack te och lade sig till vila.
På kvällen samlades familjen till middag. Eller, runt ett tomt bord.
Mamma, vad blir det till middag? undrade Ronja.
Vet inte. Vad du lagar blir det.
Va? Ronja spärrade upp ögonen.
Exakt så. Jag lagar inte mat åt alla längre. Bara åt mig och Lova.
Varför då? blev Niklas arg.
För att i den här familjen, verkar det som, ska alla klara sig själva. Så lev med det!
Nina, vad är det med dig? Niklas försökte omfamna henne, men Nina backade undan.
Jag är trött på att vara tjänare! Ni visade ju igår att jag bara är gratis personal för er.
Mamma, jag sa ju förlåt! ljög Ronja.
Nej, det gjorde du inte. Inte pappa heller. Ingen frågade ens hur jag mådde.
Ja, men förlåt då! muttrade Ronja. Ska vi svälta nu eller?
Kylen är full. Ni har händer. Laga
