Förberedelserna inför högtider blir alltid så fyllda av stress, men det är ändå en ljuvlig röra gäster man längtat efter, släkten samlas. Alla firar tillsammans, skrattar, kanske bråkar lite och äter gott. Men ibland blir det inte som man drömt.
Jag vill berätta om en kvinna som hoppades få fira sin 60-årsdag med sina närmaste.
Jag hade lagt ner över en vecka på att förbereda min födelsedagsfest. Jag fyllde 60 nu i veckan och längtade så mycket efter att få ha alla mina kära hos mig. Coronarestriktionerna tvingade mig bort från tanken på att boka restaurang, så det fick bli ett stort kalas hemma istället.
Jag bor med min dotter, Stina, hon är trettioett men har ännu inte gift sig. Min son är gift och har nyligen fyllt fyrtio; han har en liten dotter som jag älskar mer än livet självt. Jag såg framför mig hur vi alla skulle samlas en lördag, när det passade alla och ingen hade några andra planer.
Jag planerade maten, stormhandlade matvaror: sill, gravad lax, köttbullar, prinskorv, tre sorters sallader, kåldolmar, och så min hembakta jordgubbstårta. Jag bjöd in alla i god tid. Allt var klart, borden dukade och ljusen tända.
Men ingen kom. Ingen ringde ens. Jag försökte ringa min son men fick inget svar. Det gick inte att förstå. Lördagen som jag tänkt skulle fyllas med skratt blev tårar istället. Jag satt ensam och såg på all mat jag lagat ingen satt sig vid mitt bord. Hur kunde mina egna barn göra så här mot sin mamma? Stina försökte trösta, men det hjälpte inte. På söndagsmorgonen tog jag med mig all den goda maten och gick till min sons hem för att förstå vad som hänt.
Jag har varit ensamstående med två barn, deras far stack till Danmark för att jobba och kom aldrig tillbaka. Tack vare mina föräldrar kunde jag köpa min trea i Solna. När min son gifte sig som trettioåring frågade han om de fick bo hos mig. De fick ena rummet, Stina det andra, jag bodde kvar i mitt. Trångt? Visst men man vill ju hjälpa de sina.
Så höll vi på i åtta år. Sonens lilla dotter föddes och jag fick bära henne i mina armar. Hans svärmor var aldrig delaktig, och när hon gick bort fick jag ärva hennes lilla lägenhet. Efter många kvällar av tapetsering och slipdamm lät jag min son och hans familj flytta till den. Sakta men säkert såg vi mindre av varandra, men vi höll ändå ihop vid jul och midsommar.
Så kom min sextioårsdag och ingen dök upp. Det hade aldrig hänt! Redan klockan tio på förmiddagen stod jag utanför deras dörr med mat och hoppades allt var okej. Min svärdotter öppnade, trött och butter, och frågade varför jag kommit.
Sonen sov ännu, men när han vaknade fick jag i alla fall te. Så snart jag frågade varför de aldrig dök upp igår, varför de inte ens svarade på mina samtal, blev det oväntat tyst tills svärdottern tog ton. Hon förklarade upprört att de alltid känt sig undanskuffade. Att min son fick en liten etta medan jag bor kvar i min trea; att allt är för trångt för att de ska kunna skaffa fler barn.
Så mycket för all omtanke och givmildhet. Allt man gör för sina barn delar hemmet, ger bort sin lägenhet men ändå räcker det inte till. Har jag alltid tänkt på alla andra först. Kanske är det dags att tänka på sig själv ibland, så slipper man bli besviken på den allra närmaste.
