Viktor, har du tagit fram finporslinet? Det med guldkant inte vardagsservisen. Och kan du titta till servetterna? Jag stärkte dem extra noggrant, så de ska stå som på restaurang, sa Lovisa och for runt i köket, rättade till en slinga hår som smitit ut ur hennes frisyr. Ugnen spred redan doften av äppelfylld anka, grytorna på spisen stod och puttrade med rotfrukter till det varma tillbehöret, och kylen var så proppfull med sallader att den var svårstängd.
Viktor, Lovisas man, klättrade lydigt upp på stegpallen.
Men Lovisa, måste vi göra så stort av det här? Det är ju bara familjen. Karl, mamma, och moster Ingrid. De skulle lika gärna äta ur plastlådor bara de får nubbe i tid, muttrade han, när han lyfte ner en kartong med Rörstrandsporslin.
Muttra inte nu. Det är vår bröllopsdag, femton år kristallbröllop. Jag vill att allt ska vara perfekt. Och du vet ju hur din storebror är. Tar jag fram vanliga tallrikar kommenterar han att vi blivit fattiga, är det en spricka i porslinet säger han att vi är slarviga. En gång för alla ska han inte ha något att anmärka på.
Viktor suckade och klättrade ner. Han visste att Lovisa hade rätt. Hans äldre bror Karl var för att uttrycka det milt en besvärlig person. Mer rättfram sagt, som Lovisa själv brukade säga till väninnorna, var Karl definitionen på en tölp; han tog sin ouppfostran för folklig charm.
Snälla, låt honom bara vara ikväll, viskade Viktor medan han torkade av en tallrik. Han har det svårt nu, förlorat jobbet, lämnat av sin fru. Han är butter som en älg i trafiken.
Viktor, han har haft svårt hela sitt liv. Hans fru gick ju för att rädda sitt eget skinn och det är förståeligt, sa Lovisa och smakade på såsen. Jag tål honom så länge mitt tålamod håller. Men börjar han igen med skämt om min kropp eller din lön, då ryker han ut.
Ringklockan ljöd exakt klockan fem. Först kom svärmor, Gunhild, tyst och moderlig, avgudad av sina söner, särskilt den äldste. Därefter kom moster Ingrid med maken. Karl var som vanligt sen, dök upp fyrtio minuter senare när resten redan suktande sneglade på den kalla förrätten.
Han stormade in i hallen, släppte in en pust av snödoft och billig cigarrlukt.
Jaha, här kommer festligheternas mittpunkt! Klart ni längtat, sade han med bullrande skratt. Viktor, trodde du jag snålade med presenten eller? Ta här!
Han langade över ett paket inslaget i löpsedlar.
Vad är det? undrade Viktor.
Det, brorsan, är grejer! Skruvmejselset från Clas Ohlson. Praktiskt vet hur du är, får aldrig tag på hammaren när det behövs.
Lovisa försökte le.
Hej Karl. Häng av dig och tvätta händerna. Vi har väntat.
Karl kastade ett granskande öga på Lovisa. Hon kände sig frusen av hans blick.
Nämen Lovisa! Ny klänning? Glittrar som julpapper. Eller försöker du dra ögonen från rynkorna? Bara skoja! Du är fortfarande rätt yppig, bra hull.
Viktor harklade sig och försökte dämpa stämningen:
Karl, slå dig ned, ankan kallnar.
Vid bordet tog Karl genast över. Han fyllde sitt glas snaps till bredden och tog inledande ordet.
Grattis då, era sillar! Femton år det är nåt! Helt obegripligt att ni inte tagit kål på varandra. Själv var jag gift med min Märta i fem år, och övervägde rep flera gånger. Kvinnor, de suger livet ur en. Du har tur, Viktor, din kan åtminstone laga mat. Men… lite väl saltade sillbitar idag, hörru Lovisa. Är du förälskad eller har handen börjat darra av åldern?
Gunhild, svärmor, log ängsligt:
Men Karl, Lovisa lagar ju alltid bra. Smaka på tungasallden, den är så mild.
Karl skrattade högt.
Med tunga? Passar Lovisa, hon har lång sådan! Men allvarligt, man behöver kritik. Folk gillar ärliga snubbar, sådana som jag.
Lovisa kände irritationen koka. Hon såg på Viktor, som nervöst betraktade duken. Han fruktade sin bror, fruktade bråk, fruktade sabba aftonen.
Andas. Det är bara en kväll. För Viktors skull, tänkte Lovisa.
Hur går det med jobbet, Karl? Förra veckan hade du intervju, eller?
Karl ryckte på axlarna och tog ett nytt glas.
Äh, orkar inte snacka. Bara nollor överallt. Kom till intervju, en snorvalp på 25 började fråga om datorvana. Jag sa: Jasså du, jag jobbade när du kissade på dig. Men han ville inte ha mig. Kanske startar eget, får se… förresten Viktor, kan du låna mig fem tusen till månadsskiftet? Rörmokaren ska byta rör…
Lovisa stelnade med salladsskålen.
Du har ju fortfarande inte betalat tillbaka det där tiotusen du lånade i somras, påminde hon vänligt.
Karl rodnade, men gick genast till motattack.
Jaha, och nu kör kontrollanten igång! Se på Viktor, han är så rädd för dig så han knappt vågar nysa. Jag frågar min brorsa, inte dig! Eller är du så toffel att du inte ens får hjälpa din egen kött och blod?
Viktor såg hjälplöst mellan hustrun och brodern.
Karl, vi har inte så mycket själva nu. Vi la alla sparpengar på köksrenoveringen, och…
Det syns på bordet! snäste Karl och gestikulerade mot ankan. Ni lyxar er med röding och sik men till brorsan, noll och intet. Din stil Lovisa. Städar åt dig själv, rättar in hela huset. Att släkten svälter bryr du dig inte om.
Karl, ta det lugnt ta en bulle, Lovisa bakade dem, stoppade Gunhild in.
Hon försöker väl… Säkert gullig mot chefen också märks ju att hon fått någon befordran? Stellförträdarens titel? För vad, övertidskvällarna?
Tystnaden blev tryckande, till och med pratsjuka moster Ingrid tystnade. Viktor blossade.
Karl, vad säger du egentligen?
Jag säger som det är! Viktor, du sliter med skitjobb medan din fru gör karriär. Hon står ut med dig av medlidande, eller bekvämlighet. Vakna! Du är en trasa!
Nu räcker det, sa Lovisa, oväntat iskallt fast händerna darrade. Hon ställde försiktigt ned salladsskålen.
Hörru, visst bestämmer du… Vad är det som skaver? Någon blir sårad?
Lovisa reste sig, rättade till klänningen och sa med is i rösten:
Gå. Ut härifrån.
Karl försökte skratta bort det.
Har du blivit kokt av spisen nu eller?
Ut, Karl. Nu.
Det här är också min brors lägenhet! Viktor, hjälp mig! Ska hon slänga ut din egen bror?
Viktor tittade på Lovisa och såg beslutsamheten. Han förstod: sa han inte ifrån nu, skulle äktenskapet vara över innan natten var slut.
Karl, gå härifrån, sa Viktor hest.
Visste inte vad han föreställt sig, men inte detta enad front.
Ni konspirerar mot mig! Mamma, ser du de kör ut din egen son! På grund av skämt!
Det var inget skämt, Karl, sa Lovisa och lade handen på dörren. Du har ärekränkt både mig och din bror i vårt eget hem. Du äter vår mat, dricker vårt vin och förolämpar oss. Jag har tålt ditt uppträdande i femton år för husfridens skull. Nu är det slut. Gå.
Håll er då, ni dortiga överklass! dundrade Karl, slog omkull sitt glas rödvin. Vinet flöt ut över den vita duken som ett sår. Kommer aldrig hit igen!
Det är verkligen min förhoppning, replikerade Lovisa. Och pengar får du aldrig mer. Leta jobb, affärsman.
Karl frustade. Han grep den halvdruckna vodkaflaskan (Inget får förfaras! såg man i blicken), klampade ut i hallen.
Viktor, du ångrar dig! Byter bror mot fru! Toffel! Tvi!
Dörren smällde så det klirrade i vitrinskåpet.
Tystnad. Bara tickandet från golvuret och Gunhilds tunga andetag. Svärmor torkade tårar med näsduk.
Lovisa… varför så hårt? Han är ju bara… ohämmad. Och han hade druckit…
Lovisa bemötte blicken lugnt, fast det kröp under huden.
Gunhild, ohämmad är en sak men när man förnedrar sin bror och kränker en kvinna, är det annat. Vill du ömka honom, gör det gärna men inte vid mitt bord.
Svärmor snörvlade men sa inget. Moster Ingrid rörde plötsligt om i tallriken och utbrast:
Ankan är himmelsk, Lovisa! Den bara smälter. Och du gjorde rätt han skulle ha fått en tillsägelse redan på ert bröllop när han trampade sönder mina skor utan att be om ursäkt. Viktor, mer vin, tack! Jag är skakad.
Luften lättade. Viktor, nu som ur trans, skyndade hämta flaskan. Hans händer skakade, men blicken på Lovisa var full av tacksamhet och respekt sådan hon inte sett på länge.
Förlåt, viskade han. Jag borde ha… det var fegt.
Det är väl, log Lovisa och lade handen på hans arm. Vi är tillsammans, och han är borta.
Resten av kvällen blev märkligt trivsam. Utan Karl blev atmosfären lättare. Gästerna slappnade av, började skratta gott åt gamla minnen. Gunhild satt först tyst, men efter några glas punsch och en bit hemgjord prinsesstårta började hon smånynna med när moster Ingrid sjöng snapsvisor.
Efter gästernas farväl satt Lovisa och Viktor kvar bland disk och rester. Hon sjönk ner vid bordet och betraktade vinfläcken.
Duken blir väl aldrig ren igen, suckade hon. Mamma gav den i present.
Viktor kramade henne över axlarna.
Det gör inget, Lovisa. Vi köper en ny. Eller tio nya! Idag var du fantastisk. Jag har tagit dig för given, låtit honom sabba allt, för att man är van. Alltid fått höra: Ge med Karl nu, han är svår. Och så gav jag mig.
Jag vet, Viktor. Det är svårt att bryta mönster. Men vi är familj. Kristall ömtåligt men vackert. Ingen tölp ska få krossa oss med någon skruvmejselsats från Clas Ohlson!
De skrattade. Spänningen släppte.
Apropå skruvmejslar, Viktor höll fram paketet Karl glömt så märkligt: jag fick exakt ett sådant av honom på jul för tre år sen. Han tog väl tillbaka och paketade på nytt.
Det är stabilitet, log Lovisa. Mästarens signum!
Nästa morgon ringde Viktor oavbrutet. Karl. Viktor tittade på telefonen, sedan på Lovisa där hon läste och drack kaffe. Han sänkte ljudet och la ifrån sig mobilen.
Ska du inte svara?
Nej. Han kan sova ruset av sig och tänka. Kanske svarar jag aldrig. Det var så skönt tyst igår.
Mamma kommer oroa sig.
Mamma klarar det. Det är nyttigt att veta att vi också kan säga ifrån. Eller, vi kan för vi är ett lag.
Laget för lugna middagar och anka med äpple, instämde Lovisa.
En vecka senare fick Lovisa höra att Karl gick runt bland släkt och beklagade sig över att han blivit utesluten för ingenting alls, och att stackars Viktor mest hukade under bordet. Men släktingarna började plötsligt oftare föreslå fika hos Lovisa och Viktor och var påfallande artiga. Det ryktet om att här tålde man inte tölpakonster spred sig snabbt effektivt som larm.
Duken? Den blev fläckfri till slut. Lovisa tvättade bort vinet med farmors gamla knep salt och hett vatten. Precis som de tvättat bort Karl ur sina liv. Lite möda, lite sveda men till slut blev allt rent och fridfullt.
