Jag brukar köpa riktigt fint kalkonkött till mig själv och gör ångade biffar av det, medan han får fläskkött som nästan har gått ut på datum.
Jag är 57 år nu. Har varit gift i över trettio år och under hela den här tiden har jag tvättat hans kläder, lagat mat åt honom och alltid sett till att familjen haft det bra. Tillsammans har vi två barn som jag själv har fostrat och sett till att de fått bra utbildning. Har alltid känt mig som en hamster i hjul, du vet. Jobbat flera jobb samtidigt och tagit på mig vad som helst bara för att våra barn skulle ha allt de behövde och se lika fina ut som alla andra ungar.
Genom alla år tillsammans så har min man faktiskt aldrig jobbat särskilt mycket, och så fort han nådde pensionsåldern satte han sig mest hemma och gör inte ett dugg. Själv jobbar jag fortfarande, hjälper barnen med barnbarnen och sköter hemmet.
Jag har bett honom tusen gånger att ta nåt extrajobb, åtminstone som väktare eller något lätt. Men, nej då han säger bara att vi klarar oss utan hans halvtidsjobb. Men när det gäller mat, där är han minsann inte dum! Jag hinner knappt laga mat mellan varven. Ibland kommer jag hem från jobbet och då har han redan ätit upp allt det goda och kvar finns typ bara en kastrull med soppa till mig.
En gång tog jag upp det här med en väninna och hon tipsade mig om att laga mat separat: göra billig mat till honom och köpa bättre till mig själv. Så när jag kom hem sa jag till honom att läkaren sagt att jag måste lägga om kosten och därför får han inte röra min mat.
Numera gömmer jag maten jag gör till mig själv och när han går ut till garaget så passar jag på att njuta av lite choklad. Korv och ost gömmer jag längst in i kylskåpet och när han inte ser slinker det ner både det ena och det andra. Som tur är har vi två kylskåp: ett med vanlig mat och ett där jag förvarar burkar där gömmer jag mina privata godsaker.
Du vet ju hur killar är de ser ju ingenting. Jag köper fina kalkonfileer till mig och lagar ångade biffar, medan han får fläskkött från Willys, saltar och pepprar lite och han bryr sig inte. Jag köper hans pasta på extrapris, typ ICA Basic, men till mig själv köper jag bara riktig durumvete.
Jag ser faktiskt inget fel med det här sättet. Tycker inte jag gör något dåligt, för vill han ha det bättre får han väl också börja jobba lite. Skilsmässa känns ju bara onödigt, särskilt i vår ålder det mesta av livet har redan passerat, vi har ett gemensamt hus i Uppsala, och varför sälja det och dela upp pengarna nu, liksom?
