Jag är nu femtiosju år gammal. I över trettio år har jag varit gift med min man, och under hela den tiden har jag skött hans tvätt, lagat hans mat och skapat ett tryggt hem för oss. Vi har två barn tillsammans, och jag har själv uppfostrat och utbildat dem i svenska skolor. Så länge jag kan minnas har jag sprungit runt som en ekorre på hjul: alltid arbetat på flera ställen samtidigt och tagit alla extra jobb jag kunnat hitta, så att våra barn aldrig har behövt sakna något och varit lika välklädda som andra barn.
Genom hela vårt liv har min man egentligen aldrig slitit särskilt hårt, och när han nådde pensionsåldern blev han kvar hemma och slutade jobba helt. Själv fortsätter jag att arbeta, hjälper mina barn med barnbarnen och sköter allt i hushållet.
Jag har flera gånger bett honom att ta ett jobb, åtminstone som nattvakt eller liknande, men han har bara sagt att vi klarar oss utan hans extrainkomst. Och “jag är ju ingen idiot, varför jobba när du ordnar allt?” Jag hinner knappt laga mat. Det händer att jag kommer hem från jobbet och då har han ätit upp allt gott och lämnat den gamla soppan till mig.
En gång pratade jag med min väninna Ylva om allt detta, och hon tipsade mig att jag skulle laga mat separat: att jag lagar finare råvaror till mig själv och billigare till honom. När jag kom hem berättade jag för min man att läkaren sagt att jag måste hålla diet, så han får inte röra min mat.
Nu gömmer jag godsakerna i skåpet, och när min man går till garaget dricker jag te och äter choklad. Korv och ost förvarar jag längst bak i kylskåpet, och när han inte ser, passar jag på att äta dem. Det räddar mig att vi har två kylskåp: i det ena finns vanlig mat, i det andra inlagda grönsaker och där gömmer jag mina extra förråd.
Du vet hur svenska gubbar är de ser ju ingenting. Jag köper högkvalitativ kalkon till mig själv och gör ångade biffar, medan han får fläskkött med utgånget datum och massor av kryddor det bryr han sig inte om. Pastan jag köper till honom är billig, kostar knappt en krona, medan jag alltid har fin pasta av durumvete till mig själv.
Jag tycker inte det är något fel i det jag gör, jag känner inte att jag gör något orätt om han vill äta bättre får han väl pallra sig ut och jobba, istället för att bara sitta och vila sig. Och att skilja oss nu, när större delen av livet är över och vi har vårt hus vad är poängen? Ska vi sälja och dela pengarna och börja om när vi ändå har det så här?
