Jag kommer alltid att vara med dig, mamma. En berättelse man kan tro på
Mormor Siv har längtat hela dagen efter kvällen. Hennes granne, Karin, en ensam kvinna runt femtio, hade berättat något så märkligt att Sivs tankar bara snurrade.
Och som bevis på sina ord hade Karin till och med bjudit in Siv på kvällen, för att visa henne något speciellt.
Allt började egentligen med en enkel pratstund. Karin var på väg till ICA och gick förbi Sivs dörr.
Ska jag köpa något åt dig, Siv? Jag tänkte baka en paj och måste köpa lite smått och gott.
Jag ser på dig, Karin du är en bra kvinna, snäll och omtänksam. Jag kommer ju ihåg dig som liten. Synd ändå att det aldrig blev något för dig, att du är ensam. Men du verkar inte gråta över det, inte klaga heller. Inte som vissa andra, sa Siv med ett leende.
Vad ska jag klaga på, Siv? Jag har en man jag älskar, vi kan bara inte bo ihop än. Ska jag berätta varför? Jag har inte sagt det till någon förut, men till dig kan jag. Och jag vill faktiskt berätta något mer.
För jag vet att du kan hålla tyst och om du råkar säga något så är det ändå ingen som kommer tro dig, skrattade Karin. Så, vad vill du att jag köper? Jag tittar förbi med varorna, sen bjuder du på te, så berättar jag hur jag har det. Kanske blir du glad för min skull och slutar tycka synd om mig!
Egentligen behövde inte Siv något särskilt, men bad ändå Karin köpa lite bröd och några karameller till teet. Hon kände hur nyfikenheten kröp i kroppen vad kunde det vara Karin vill berätta?
Karin kom snart tillbaka med brödet och karamellerna. Siv bryggde sitt godaste te och gjorde sig redo att lyssna.
Siv, du minns väl vad som hände mig för ungefär tjugo år sen? Jag var nästan trettio. Jag hade en man, vi skulle gifta oss. Jag tyckte kanske inte att jag älskade honom, men han var snäll och man vill ju ha familj, barn och allt. Vi flyttade ihop. Jag blev gravid. I åttonde månaden föddes min dotter. Hon levde bara två dagar. Sen dog hon.
Jag trodde jag skulle gå sönder av sorg. Vi separerade, jag och min man inget höll oss kvar. Efter några månader började jag så smått ta mig samman igen, tårarna avtog.
Och plötsligt hände det.
Karin såg frågande på Siv.
Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Jag hade redan ställt i ordning en liten säng till min dotter i sovrummet. Alla sa att det ger otur att köpa grejerna i förväg, men jag trodde inte på sånt. Allt var klart leksaker och filtar.
Och en natt vaknar jag av barnskrik. Först tror jag att det bara är min sorg som spökar. Men nej, det fortsätter. Jag kliver upp och i sängen ligger en liten flicka!
Jag tar henne i famnen lyckan nästan kväver mig. Hon ser på mig med sina blå ögon, sluter dem och somnar.
Och från den dagen har det varit så varje natt kommer min dotter till mig.
Jag köpte till och med ersättning och nappflaska. Men hon åt knappt. Grät ibland, men när jag tog henne i famnen log hon, slöt ögonen och sov.
Men kan det vara så? utbrast Siv, trollbunden av berättelsen. Finns det verkligen sådant?
Det trodde ju inte jag heller! sa Karin, röd om kinderna av spänning.
Vad hände sen? undrade Siv, stoppade en karamell i munnen och tog en klunk te.
Så har det fortsatt, sa Karin och log lyckligt. Min flicka lever i en annan värld nu, hon har en annan mamma och pappa där, men hon glömmer inte mig. Nästan varje natt kommer hon till mitt rum, en liten stund.
En gång sa hon till och med:
Jag kommer alltid vara med dig, mamma. Vi är bundna av ett osynligt band som inte går att bryta.
Ibland funderar jag på om jag drömmer allt detta. Men hon ger mig faktiskt presenter från sin värld. De finns bara en stund här och smälter bort, precis som snöflingor i vårsolen.
Är det verkligen sant? Siv svalde hårt, nästan torr i halsen av allt hon hört.
Därför vill jag att du ska komma hem till mig. Så får vi se tillsammans om det jag ser är verkligt.
Även om jag tror på det så, ja
Senare på kvällen går Siv över till Karin. De sitter där i dunklet och småpratar.
Ingen är hemma utom dem, bara Karin och Siv. Tröttheten smyger sig på, när det helt plötsligt börjar glimra i luften. Ett mjukt sken fyller rummet och där står en vacker ung flicka:
Hej, mamma! Jag har haft en så fin dag jag vill dela den med dig! Och här är en gåva, säger hon och lägger blommor på bordet.
Nämen hej, viskar flickan när hon ser Siv. Jag glömde att mamma sagt att du ville träffa mig. Jag heter Estrid
Efter en stund säger Estrid hej då och smälter bort i luften.
Siv sitter tyst, djupt berörd det dröjer innan hon kan prata.
Ojojoj, Karin, det finns alltså saker här i världen man aldrig skulle tro om man inte själv var med om det.
Din dotter är sannerligen en skönhet och så lik dig.
Jag är så glad för din skull, Karin. Du är en lycklig kvinna! Du har det nog bättre än de flesta, om sanningen ska fram.
Otroligt vad som kan hända. Aldrig hade jag trott något sådant om jag inte sett det själv. Det gör livet så mycket rikare, tack för det.
Du har verkligen öppnat mina ögon. Livet tar aldrig slut, det fortsätter även på andra sidan. Nu känns till och med döden lite mindre skrämmande.
Lycka till, kära Karin!
Blommorna på bordet blir allt ljusare tills de slutligen försvinner spårlöst.
Men Karin, efter att ha vinkat av sin vän, sitter kvar med ett lyckligt leende på läpparna. Imorgon väntar en ny, underbar dag. Hon ska träffa Oskar, som hon älskar så djupt, och hon vet att han älskar henne tillbaka.
Hur hon vet?
Det går helt enkelt inte att beskriva.
Och en dag då ska hon presentera de två människor hon älskar mest i världen för varandra Estrid och Oskar.
