Jag drömmer en märklig vinterdröm, så verklig och ändå upplöst. Allt börjar i ett dovt gryningsljus över Stockholm, där Sigrid står vid spisen, trött efter att ha strött sin oro över diskbänken.
Börja inte om igen! Vi har tjatat om det där tusen gånger, varför måste vi älta det just nu? suckar Sigrid och vänder potatispannkakor i stekpannan.
Dagen har redan från början känts som gråvatten. Klockan fem klampar hennes son, Emil, in i sovrummet, hostig och röd om kinderna.
Mamma, ont i halsen
Med sömndruckna läppar känner Sigrid efter feber och inser snabbt att allt måste gå fort nu. Hon bär Emil till soffan, så tyst att låta sambon Jens få sova vidare i rummet intill.
Klockan går snett. Hon mäter febern, ger Ipren och sover inte mer själv utan väntar på att vårdcentralen i Årsta ska öppna. Kaffet smakar tunnare än vanligt. Hon blickar ut över bakgården där snön ligger tyst, virvlar mjukt över marken likt dunet från ett sönderfallande täcke.
Någonstans ute på gården leker Findus, tant Annikas katt. Han hoppar genom drivorna, nästan försvinner, för att genast dyka upp igen, som om någon drömmer honom vidare. Findus vägrar envist all inomhustoalett och får skrika till hela trapphuset om Annika skulle dröja med dörren. Trots sitt oväsen gör han aldrig ifrån sig inne – ett faktum Annika ofta för, lite skämtsamt, på tal.
Du ser, Sigrid, jag fostrar bara allvarsamma herrar, även de med svans!
Sigrid ler till svar, och i drömmen glider hennes minnen ihop: Annikas son, Mattis, är allvarsam, lågmäld, underfundig. Ingen annan ser riktigt vad Sigrid ser i honom, men han har alltid stått hennes sida, sedan de var barn och hon förlorade sin mamma.
Sigrids mamma – Lena – blev överkörd på ett övergångsställe. Fastän hon gjorde allting rätt hjälpte det inte. Sigrid, bara tio år, blev stum av sorg. Endast tårarna rann. Psykologen slår larm: flickan måste hjälp. Men just Mattis förstår, för han har redan själv förlorat sin pappa. Snart bor han i Sigrids hem. Annika stöttar. Grannar lämnar bullar. Drömmen virvlar, tid snurrar fort, och till slut tinade Sigrid upp med Mattis hjälp.
När de hittar en liten kattunge, övergiven och blöt på gatan, bär de hem den till Annika. För första gången på månader säger Sigrid ett ord, ber om mjölk till katten. Annika stryker henne över håret och mumlar: “Tack gode Gud…”
Kattungen stannar hos Mattis, för Sigrids pappa Björn är allergisk.
De blir vuxna, Sigrid och Mattis. Två enda barn, nästan syskon, nästan oskiljaktiga. Ingen annan behöver veta vad de tänker, det räcker ofta med en blick. De talar i halvfärdiga meningar, avslutar varandras tankar, vandrar genom barndommes drömmar hand i hand.
Men i gymnasiet förändras saker. Sigrid förvandlas till den vackra, smarta tjejen som alla pojkar vill bjuda på fika. Mattis iakttar henne tyst, vet att hon ändå inte riktigt tittar tillbaks. Inte förrän Jens snubblar in i hennes liv bokstavligt, på trappan till gymnastikhallen.
Jens är lång, med leende ögon, och Sigrid tror inte på första ögonkastet, men nu bränner den sanning henne som aldrig förr: hon är borttappad, förlorad, svävande. Mattis drar sig undan, men Sigrid märker det knappt hennes hjärta bubblar över av nykär förvirring.
Tre år byts mot ringar, fika med svärföräldrar och ett uppståndelseartat bröllop på en liten brygga vid Mälaren. Mattis sitter på bänken medan Sigrid snurrar framför spegeln i sin vita klänning.
Synd man inte får ta med sin bästa vän som tärna, fnissar hon.
Sedan försvinner Mattis iväg, iväg efter sitt eget leende.
Så, när Sigrid tänker tillbaka på sitt giftermål, på åren som följer, blir drömmen dämpad och märklig. Hur kunde hon missa att Jens, som först verkade så gnistrande, kanske aldrig någonsin var den där prinsen, hur hon drömde? När Sigrid blir sjuk blir Jens arg på pengar, muttrar om semesterkassan, och låter hennes pappa Björn stå för läkarräkningarna. Hennes kropp återhämtar sig långsamt, och när hon senare blir gravid hamnar hon direkt i riskzon.
Du måste tänka efter noga, säger barnmorskan med blanka glasögon. Det kan bli mycket tufft…
Jag har redan bestämt mig, svarar Sigrid.
Hon kämpar, tillbringar månader på patienthotell, men Emil föds frisk. Jens firar sonens ankomst lika mycket som han försvinner bort från familjen, försvinner på konferenser, missar hennes samtal.
När Sigrid vill skiljas hejdar henne bara det att Jens älskar Emil ibland. Han kan omväxlande vara världens bästa pappa och i nästa stund vilja fly undan. Sigrid förlitar sig mer på Mattis, som försiktigt närvarar i hennes vardag, far till apoteket, löser problem hon knappt hunnit formulera.
Pengarna sinar. Allt stoppas in i familjeföretaget, säger Jens. Sigrid lever på sin sjuklön och tackar för att de i varje fall får bo kvar i Björns gamla hyresrätt. Björn själv har flyttat till sitt torp strax utanför Sollentuna, där luften är lättare, minnena färre.
En morgon, när snön trycker mot rutorna, ringer Sigrid till vårdcentralen: doktorn är tillbaka från semester, de kommer. Hon sätter på kaffe, rör ihop pannkakssmet och lyssnar till Jens som drar sig till köket, sliten och butter.
Är det sjukstuga igen? Säger han. Och varför måste ni vanka halva natten?
Emil har feber, förklarar Sigrid.
Ja, ja. Jag måste skynda, mycket på jobbet.
Hon vänder sig tyst till spisen. Tankarna väver mellan gamla och nya sorger, syrr ihop skuggor av då och nu.
Har du pratat med pappa om lägenheten? frågar Jens.
Nej. Och jag kommer inte heller.
Han klagar vidare, räknar ut allting han betalat, gnäller över pengar, över Sigrid och Emil som bara behöver, behöver. Hon hör honom inte längre, något brister inuti som en fiolsträng snärjer av i mörkret.
Till slut vänder hon sig, andas djupt.
Du får flytta ut idag, Jens. Jag vill inte längre. Vi ska separera. Vi måste tänka på Emil, inte på våra gamla bråk. Han behöver oss båda men inte tillsammans.
Jens försöker överrösta, men orden landar fel. Han stormar ut, dörren slår igen, kvar sitter Sigrid och gråter, gråter tills hon hör Emils försiktiga steg i hallen och torkar snabbt sitt ansikte.
Bästa killen på bättringsvägen, vill du ha pannkakor?
Kanske, mamma. Men min huvud gör ont nu med.
Pannkakor med lingonsylt kan bota det mesta, ler Sigrid.
Efter att läkaren har varit där och skrivit ut medicinerna är det dags för apoteksrundan. Sigrid ska till att ringa Björn då det knackar på dörren Mattis knackar alltid, aldrig ringer han på.
Hej, behöver jag stanna med Emil?
Gärna. Eller kan du ta apoteket åt mig?
Mattis nickar, tar lappen. Sigrid tänker hur märkligt det är, att Jens aldrig kommer hem med presenter till Emil, men Mattis glömmer det aldrig.
I samma stund ringer hennes telefon: Björn har fått en hjärtinfarkt. Hon fryser fast. Hela världen blir tyst.
Hon försöker ringa Jens men får bara:
Och vad väntar du dig nu? Vill du att jag ska bry mig, när du ändå ska lämna mig?
Sigrid stirrar på luren som om den är gjord av is.
Mattis kommer tillbaka, ser hennes mörka blick, och snart är Annika där för att ta Emil. Sigrid och Mattis kör genom tysta vintergator till Karolinska, väntar på besked under de konstiga sjukhuslamporna, drömmen är märkligt stilla och alla ord är slut.
Efter timmar lutar sig Sigrid tungt mot Mattis axel, som om han är den sista fasta punkten kvar.
Tack, säger hon lågt. Jag vet nu. Jag vet allt.
När läkaren till sist kommer ut, säger han att natten är över, att Björn lever, återhämtningen börjar nu.
Sigrid gråter av lättnad, och i det ögonblicket, mellan dröm och vakenhet, vet hon att hon aldrig någonsin igen vill tappa taget om det som är äkta. Och någon viskar nära hennes öra, kanske Mattis, kanske vintervinden, eller kanske hennes egen röst: Jag kommer alltid att vara med dig.
