Jag kommer alltid att vara med dig, mamma. En historia man kan tro på
Farmor Valborg minns hur otålig hon var den där kvällen. Hennes granne, Märta, en ensam kvinna kring femtio, hade berättat något så underligt att Valborgs huvud fortfarande snurrade av tankarna.
Som bevis på sina ord hade Märta till och med bjudit in Valborg på kvällen; Du får se själv, hade hon sagt.
Allt började egentligen med ett vanligt samtal. Märta var på väg till Konsum på morgonen och tittade in till farmor Valborg:
Ska jag handla något åt dig, Valborg? Jag ska till affären, är sugen på att baka en kaka och skulle även vilja köpa lite smått och gott.
Du är en bra kvinna, Märta, jag har alltid tyckt om dig, vänlig och omtänksam. Jag minns dig redan som flicka. Det är synd att det aldrig riktigt ordnade sig för dig, alltid ensam. Men du verkar inte sörja, du klagar aldrig. Inte som vissa andra.
Jag har ingen anledning att klaga, Valborg. Jag har en man som jag älskar, men vi kan inte leva ihop just nu. Varför, det ska jag berätta. Jag brukar inte dela det här med någon, men dig litar jag på. Och jag vill dela ännu mer med dig.
Jag vet ju att även om du skulle prata bredvid mun, så skulle ingen tro dig, skrattade Märta. Säg nu, vad vill du ha? Jag kommer in med varorna, så kan vi ta en kopp te och så berättar jag för dig hur livet är för mig. Då gläds du nog med mig, och behöver inte tycka synd om mig längre.
Egentligen behövde Valborg ingenting särskilt just den dagen. Men hon bad ändå Märta köpa lite bröd och några karameller till eftermiddagsteet.
Nyfikenheten höll på att äta upp henne vad var det som Märta skulle avslöja?
Märta kom snart tillbaka med brödet och karamellerna, och Valborg bjöd in henne till köket där en kanna rykande te redan stod redo.
Valborg, du minns vad som hände mig för kanske tjugo år sen? Jag var redan nästan trettio. Jag hade en man, vi skulle gifta oss. Även om jag inte älskade honom, så var han en god människa. Jag tänkte Vem vill leva utan familj och barn?
Vi skickade in papper, han flyttade in hos mig. Jag blev gravid. På åttonde månaden föddes en liten flicka. Hon levde i två dagar och dog sen.
Jag trodde sorgen skulle driva mig till vansinne. Mannen och jag gick skilda vägar. Det fanns inget som band oss längre. Efter två månader började jag långsamt hitta tillbaka, jag grät mindre.
Och så plötsligt
Märta tittade menande på Valborg.
Jag vet knappt hur jag ska säga det. I sovrummet hade jag bäddat och gjort i ordning en liten spjälsäng till min dotter.
Folk säger att det bringar otur att förbereda barnrum i förväg, men jag trodde inte på sånt. Jag hade köpt allt, bäddat, lagt dit leksaker.
En natt vaknade jag av barnskrik. Först tänkte jag att det bara var mina tankar som spelade mig ett spratt. Men skriket kom igen. Jag gick till spjälsängen och där låg en liten flicka!
Jag tog upp henne i famnen och trodde hjärtat skulle stanna av lycka. Hon tittade på mig, slöt ögonen och somnade.
Och så var det natt efter natt min lilla flicka kom alltid till mig.
Jag köpte till och med välling och nappflaska. Men hon åt nästan ingenting. Grät bara ibland, men när jag tog henne i famnen, så log hon, slöt ögonen och sov.
Men är det möjligt då?, viskade farmor Valborg, trollbunden.
Jag trodde inte heller det!, rodnade Märta lyckligt.
Och sen? Frågade Valborg misstänksamt, stoppade en karamell i munnen och sippade på teet.
Så har det pågått sedan dess, log Märta lyckligt. Mitt lilla barn lever i en annan värld. Där har hon sin egen mamma och pappa. Men hon glömmer inte mig. Nästan varje natt kommer hon till mig en stund.
En gång sa hon till och med:
Jag kommer alltid vara med dig, mamma. Vi är förbundna av ett band som aldrig kan brytas!
Ibland tänker jag att det bara är drömmer. Men hon lämnar till och med presenter åt mig från den där andra världen. Fast här försvinner de snabbt, smälter undan som snön mot våren.
Kan det vara sant? Valborg drack te så snabbt att hon nästan satte i halsen.
Du får komma hem till mig i kväll och se själv. För min skull, titta och säg vad du ser. Jag vill tro, men ändå
Sent om kvällen gick farmor Valborg över till Märta. De satt länge i mörkret och pratade.
Det var bara Märta och Valborg där i lägenheten. När sömnen nästan tog dem båda, började ett dovt ljus skimra i rummet. Plötsligt stod där en söt, ung flicka:
Hej, mamma! Jag hade en så fin dag idag och ville dela den med dig! Och här är en liten gåva, och flickan lade några blommor på bordet.
Oj, god kväll, sa flickan när hon såg Valborg, jag glömde nästan, mamma sa att du ville träffa mig. Jag heter Sigrid
Efter en stund tog flickan farväl och försvann lika hastigt som hon kommit.
Farmor Valborg satt kvar tyst på stolen, alldeles stum av förvåning. Det dröjde innan hon fann orden:
Märta, det är då sannerligen sant. Flickan din är en sådan skönhet, ni är lika som bär.
Jag gläds för din skull, Märta. Du är visst lycklig på riktigt! Du har allt som folk kan önska ja kanske till och med mer!
Vem kunde tro, att världen var så här. Jag hade aldrig trott det om jag inte sett det själv. Och vad det gör gott i själen!
Jag är dig djupt tacksam.
Det är som om du öppnat mina ögon. Världen är stor, livet fortsätter, det känns inte ens läskigt att dö längre.
All lycka till dig, Märtelilla!
Blommorna låg kvar på bordet en stund men bleknade snart bort och försvann.
Men Märta, när hon följt Valborg ut, log för sig själv. Imorgon skulle bli en ny vacker dag. Hon skulle träffa Arvid, mannen hon älskar, och hon kände i hjärtat att han känner detsamma för henne.
Hur vet hon det?
Det går knappast att förklara.
Men en dag skulle hon låta dem mötas, de som stod henne allra närmast Sigrid och Arvid.
