Föräldrar bär alltid på en sorts oro över sina barn. Ibland blir de vuxna döttrarna en källa till besvikelse, men det är ju så livet är. Här kommer Maj-Britt och hennes tre döttrar.
Maj-Britts berättelse.
Maj-Britt har fostrat tre barn. Alla har vuxit upp och lever nu sina egna liv, fria som fåglar. Den äldsta sonen, Anders, har både familj och jobb i Tyskland. Han skickar julkort och semesterbilder. Det är nästan som att han vill påminna mamma att han fortfarande finns kvar i någon form, på håll. Maj-Britt sparar noga alla kort i en gammal kakburk och tar fram dem ibland, särskilt när regnet aldrig tycks ta slut över Örebro.
“Vi längtar efter dig, Anders. Kan du inte ta tåget upp nån helg? Vi har faktiskt inte ens träffat barnbarnen, och din fru verkar ju trevlig”, skriver hon till sin son och hoppas på smått mirakel.
Mellersta dottern Linnea har gift sig med en officer vid regementet. Den familjen flyttar lika ofta som andra köper nya vinterjackor. Deras dotter heter Maja och ibland dyker de upp i Örebro, lagom till påsk eller jul. Maj-Britts make Bertil gillar svärsonen: “Ordning och reda på den där killen”. Så lyckan är åtminstone jämn på det hållet, tycker de.
Yngsta dottern, Saga, lever däremot utan man. Hon var gifta ett tag och fick en son, men maken drog sin kos. Saga följde mammans råd: “Flytta till storstan, du blir bara bitter här”. Sagt och gjort Saga packade resväskan, tog grabben och begav sig till Stockholm. Där syr hon för ett svenskt textilföretag och försöker få tid och pengar att räcka till.
Efter mycket funderande bestämmer sig Maj-Britt för att hälsa på Saga.
“Du klarar dig väl själv en vecka, Bertil?” jublar Maj-Britt till maken och förvandlas till hårt packad resväska. Bertil följer henne till bussen, suckar lite och undrar hur han ska klara livhanken utan henne. Maj-Britt åker andra klass på tåg, nöter sittdyna och tänker på om kaffet är bättre i storstan.
Tre år har gått sedan mor och dotter sågs senast. När Maj-Britt kliver av tåget ringer hon Saga, som andfått svarar:
“Mamma, varför sa du inte att du skulle komma? Jag jobbar! Kan inte hämta dig förrän ikväll.”
“Förlåt, ville överraska dig!” säger Maj-Britt underfundigt. “Du klarar dig ju, så det ordnar sig för mig också.” Hon hittar på egen hand.
När hon äntligen står på Sagas trapp, öppnar barnbarnet, Erik. 15 år, lång och allvarlig som morfar i sina unga dagar.
“Hej mitt hjärta!” ropar Maj-Britt och klämmer, kanske lite väl hårt. “Lugna dig, mormor!” Erik skruvar på sig, obekväm. “Varför kom du så tidigt?” Muttrar han: “Jag var tvungen att städa och laga mat inför din ankomst. Slutade jobbet tidigare och fixade köttbullar.”
Bertil ringer. Maj-Britt svarar, försöker övertyga honom om att hon överlevt tågresan, att allt är frid och fröjd, och att Saga faktiskt lagat middag.
Under middagen ställer Saga den klassiska frågan:
“Du vill väl ha mer än en köttbulle, mamma?” Maj-Britt är utsvulten men svarar diplomatiskt: “Vi får se vad som finns kvar ställ bara fram.” När köksbordet väl är dukat står där fem ynka köttbullar. Så mycket för “storslagen” välkomstmiddag. Maj-Britt inser att dottern kanske inte lever i överflöd och funderar på om det är läge att lägga in ett extra Swish.
Mitt under maten frågar Saga: “När tänkte du åka tillbaka, mamma?” Maj-Britt, lätt stött, fräser: “Om jag stör kan jag resa redan imorgon.”
Dagarna går. Maj-Britt är ensam hela dagarna. På kvällarna försvinner Erik till kompisarna och Saga på afterwork eller quizkväll. Mor får underhålla sig bäst hon vill rensa kylskåp eller läsa gamla veckotidningar.
Ganska snart inser Maj-Britt att hennes sällskap kanske inte direkt varken efterfrågas eller uppskattas. Hon hittar ett hörn att packa sin lilla väska och hör plötsligt Erik fråga Saga: “När kommer morbror Anders? Skulle inte vi på fotbollsmatch?”
“När mormor har åkt”, svarar Saga utan eftertanke.
Och så, utan vidare avsked, lämnar Maj-Britt Stockholm och tar tåget hem till Bertil, som möter henne vid stationen med öppna armar och fylld av lättnad. Man kan ju undra, efter alla år av omsorg och värme: hur blev det egentligen så att barnen inte längre behöver sina föräldrar, när föräldrarna ändå jämt längtar efter dem? Ja, svensk ironi i ett nötskal.
