Föräldrar bekymrar sig alltid för sina barn. Ibland blir de till och med lite besvikna på sina vuxna avkommor. Vem är då huvudpersonerna i dagens lilla berättelse? Jo, de vuxna döttrarna.
Mammans historia.
Birgitta hade fått ihop tre barn, och nu var de plötsligt utflugna och klarade sig själva, trodde hon. Äldste sonen hade stadgat sig bortom landets gränser, i något exotiskt land där de tydligen både jobbade, skickade bilder och vykort till jul, och ändå hann spendera semestern på stranden. Birgitta sparade varenda kort, och bläddrade i dem då och då, som en nostalgisk hobby.
Vi saknar dig så, min son. Skulle du inte kunna komma hem och hälsa på oss någon gång? Vi har knappt fått lära känna barnbarnen och din fru brukade hon skriva i sinsta Messenger-meddelandet.
Mellansystern Marit hade gift sig med en militär. Hon flyttade runt ungefär lika ofta som hon bytte gardiner, och var sällan hemma längre än man hann koka en kopp kaffe. Tillsammans hade de en dotter. Ibland kom hela gänget på besök och drack saft. Birgittas man, Ove, var väldigt nöjd “dottern har minsann hittat en ordningsam make”.
Yngsta dottern, Lovisa, levde varken i villa eller volvoidyll. Hon hann med ett äktenskap och en son, men blev snabbt ensamstående maken drog iväg redan efter första snön. Lyckligtvis gjorde Lovisa som mamma Birgitta alltid rått henne: flytta in till stan för att skaffa sig ett bättre liv! Väl där knep hon ett jobb som sömmerska på syfabriken. Givetvis tog hon lille sonen med sig, det lilla livet.
En dag bestämde sig Birgitta för att hälsa på Lovisa.
“Tror du att du klarar dig själv en vecka? frågade hon Ove, samtidigt som hon började leta fram resväskan. “Jag tänker åka till Lovisa och kolla så att allt står rätt till.
Ove vinkade av sin fru, som släpade på tunga matkassar. Fadern ville ju såklart skämma bort dottern. Birgitta reste flera timmar i ett överfullt andraklassvagn. Men hon var glad att hon äntligen skulle få träffa sin Lovisa igen, nu när det gått hela tre år sedan sist.
“Men mamma, varför ringde du inte innan? Jag är ju på jobbet nu, jag kan inte hämta dig vid tåget förrän till kvällen.
“Jag ville bara överraska! pep Birgitta lite ursäktande. Är det okej att vänta här?. “Jadå”, svarade Lovisa men till slut bestämde sig Birgitta för att hitta hem själv.
På dörrtröskeln stod barnbarnet Filip, lång och ståtlig, precis som morfar i unga dar.
“Hej på dig, pojk!” utbrast Birgitta och gav honom en björnkram. “Sluta nu mormor! svarade Filip och försökte slingra sig loss. Birgitta pustade ut: “Varför tog det sådan tid?. Filip rullade med ögonen: Jag var ju tvungen att städa och duka fint inför din ankomst. Lovisa stack från jobbet tidigare, satte på en gryta ärtsoppa och vände några raggmunkar.”
Precis då ringde telefonen. Det var Ove, rastlöst undrande om Birgitta överlevt resan. Hon intygade att allt var väl och att filten var varm, och att de just skulle slå sig till bords med Annas middag.
Vid bordet lastade Lovisa upp ärtsoppa och frågade, med ett snett leende: Orkar du en eller två raggmunkar, mamma?. Birgitta ville helst ha tre och lite knäckebröd till, men svarade ödmjukt: Nej då, lägg upp dem på bordet så ser vi vad som händer.
Snart såg man en stor fat med fem raggmunkar. Det var allt som blev av en festlig middag när en dotter tar emot sin mor. Birgitta hann tänka att situationen nog var lite kärv, så hon bestämde sig för att hjälpa till ekonomiskt svenskt hjärta, svenska händer! Under middagen hann Lovisa fråga rakt ut: När hade du tänkt åka hem igen?. Ganska rakt på sak, tyckte Birgitta, och svarade surt att hon lika gärna kunde åka redan i morgon om det vore till besvär.
Dagen därpå var Birgitta ensam hemma. På kvällen höll sig alla på sitt Filip försvann till grannen, Lovisa drog ut med kompisar. Mamma fick roa sig bäst hon kunde på egen hand.
Efter några dagars sysslolöshet förstod Birgitta att hon inte behövdes här. Hon började packa och hörde då barnbarnet fråga: När kommer morbror? Du lovade att vi skulle gå på fotboll.
När mormor har åkt hem, svarade Lovisa.
Birgitta spetsade öronen, tryckte ner stickade sockor i väskan och smet ut genom dörren utan att säga hej då. Ove, som hela tiden längtat efter sin fru, studsade ut och tog emot henne med öppna armar. Det visade sig att hur mycket värme och omtanke man än häller över sina barn, så verkar det som att de svenska barnen förr eller senare ändå klarar sig bäst själva.
