Föräldrar oroar sig alltid för sina barn. Ibland blir föräldrar besvikna på sina vuxna barn. Vilka är då de vuxna döttrarna i vår berättelse idag?
Mammans berättelse.
Birgitta hade uppfostrat tre barn. Alla är vuxna nu och lever sina egna liv. Den äldsta sonen har en familj och jobbar utomlands. Han skickar foton och vykort till jul och midsommar. Birgitta sparar dem kärleksfullt och tittar på dem ibland när hon saknar honom extra mycket.
Vi saknar dig så mycket, älskade son. Kan du inte komma hem och hälsa på oss? Det skulle vara fint att träffa barnbarnen och din fru, skriver hon i ett mejl.
Den mellersta dottern är gift med en officer i svenska försvaret. De flyttar ofta. De har en dotter tillsammans. Ibland kommer de hem till Birgitta och hennes man på besök. Birgittas make uppskattar sin svärson: dottern har hittat en bra man.
Yngsta dottern, Vendela, lever ensam. Hon var gift, och har en son, men hennes make lämnade henne. Efter ett råd från sin mamma lämnade Vendela hemstaden och flyttade till Stockholm för en bättre framtid. Där fick hon jobb som sömmerska på en textilfabrik och tog med sig sonen.
Birgitta bestämde sig för att besöka Vendela.
Tror du att du klarar dig utan mig en vecka? sa Birgitta till sin make Lars. Jag vill åka och hälsa på Vendela och se hur hon har det.
Lars följde sin fru till stationen. Han visste att det inte skulle bli lätt för henne att bära de tunga väskorna, men han ville hjälpa sin dotter. Birgitta åkte flera timmar i ett klass två-tåg. Hon var fylld av lycka över att snart få se sin dotter det hade gått tre år sedan sist.
Mamma, varför ringde du inte innan du kom? Jag är på jobbet nu. Jag kan hämta dig vid stationen i kväll först.
Förlåt, jag ville överraska dig! sa Birgitta. Är det säkert att jag kan vänta där?
Ja, det ska nog gå bra, svarade Vendela. Men Birgitta blev otålig och tänkte att hon nog skulle hitta på egen hand.
När hon klev in genom dörren hemma hos dottern möttes hon av sitt barnbarn. En lång pojke, stolt och lik sin morfar som ung.
Hej min pojke! sa Birgitta och gav honom en varm kram. Det räcker! sa han lite generat och försökte komma loss. Varför kom du inte tidigare? frågade Birgitta trött. Jag har städat och ställt i ordning middag för dig. Jag gick tidigare från jobbet för att koka ärtsoppa och steka fläsk.
Birgittas mobil ringde och hon lugnade sin otåliga man med att allt var bra, att hon hade fått hjälp hem och att nu åt de middag tillsammans.
När de sedan slog sig ner till bordet frågade Vendela: Vill du ha en eller två skivor fläsk? Birgitta var så trött och hungrig att hon skulle kunna ha ätit tre, men svarade efter en stunds eftertanke: Lägg bara upp så ser vi hur många det blir.
Fem skivor låg till slut på fatet. Det blev en enkel middag, inte direkt den festliga måltid Birgitta hade föreställt sig när en dotter välkomnar sin mor. Hon blev orolig över dotterns ekonomi och bestämde sig för att hjälpa. Under middagen frågade Vendela redan när mamman skulle resa hem igen, vilket gjorde Birgitta ledsen hon kallt sa att hon kunde åka redan imorgon om det passade bättre.
Dagen efter var Birgitta ensam i lägenheten. På kvällen satt alla på sina rum, upptagna av sitt. Barnbarnet gick över till grannen, och Vendela träffade sina vänner. Birgitta blev ensam kvar, gång på gång.
Snart började Birgitta längta hem. Det stod klart att hon inte längre behövdes här. När hon gjorde sig klar för att resa hem hörde hon barnbarnet fråga: När kommer morbror då? Vi skulle ju gå på Djurgårdsmatchen.
När mormor har åkt, svarade Vendela.
Djupt sårad packade Birgitta sina saker och lämnade lägenheten utan att säga hej då. Hennes man, som längtat efter henne hela tiden, mötte henne vid stationen, och var så glad att se henne igen. Det blev uppenbart för Birgitta att trots all kärlek och omsorg hon gett sina barn, hade de nu gått vidare och hennes plats i deras liv var helt enkelt inte längre självklar.
Livet lär oss att även om vi på bästa sätt tar hand om dem vi älskar, måste vi till slut släppa taget och låta dem gå sina egna vägar och samtidigt värna om oss själva och våra egna drömmar.
