Jag kom med svår nyhet, men mina föräldrar chockade mig ännu mer
Anders åkte i en gammal buss längs dammiga vägar till sina föräldrar i en förort till Göteborg, och hjärtat skränade av sorg. Han skulle berätta nyheten som skulle vända deras värld upp och ner – att han och hans fru skilde sig. Men det han hörde i föräldrahemmet blev en riktig chock. Hans äldre föräldrar, som han alltid sett som förebilder för ett starkt äktenskap, meddelade att de också skulle skiljas, och denna dramatik överskuggade allt han tänkt säga. Nu stod Anders inför ett val som skulle förändra hans liv, medan inombords rasade en storm av rädsla, skuld och oförståelse.
Nyheten om skilsmässan från Elin gjorde ont. Han kunde ha tegat, men ryktet i deras lilla samhälle spred sig fort. Elin kunde ringa hans föräldrar i ilska och berätta allt, eller så kunde hans bror eller syster avslöja det av misstag. Anders bestämde sig för att vara ärlig själv istället för att behöva försvara sig senare. Livet var oförutsägbart, och misstag kunde alla göra.
Anders gick uppför den välbekanta trappan och ringde på. Pappa, Lars-Göran, öppnade med en bister min, som om han redan visste varför sonen kommit.
“Tjena,” grymtade han. “Bra att du kom. Kom in.”
“Hej, pappa,” svarade Anders, men en oro sög i bröstet: *Har någon redan berättat?* “Är mamma hemma?”
“Hon är här,” fräste pappa. “Vart skulle hon ta vägen? Sitter och hänger som en bortskämd drottning.”
“Vad menar du?” undrade Anders. “Vad är det med dig?”
“Jag har fått nog!” skrek pappa plötsligt, vände sig om och stormade in i vardagsrummet, frustande av ilska.
Förvirrad följde Anders efter. Pappa sjönk ner i soffan med armarna i kors. Mamma, som brukade sitta och sticka, syntes inte till. Anders tittade in i sovrummet – där stod hon, Kerstin, vid fönstret med en mun som såg ut som en streckad linje.
“Du kom?” sa hon iskallt. “Har du redan lämnat Elin, eller tänker du göra det snart?”
“Hur vet ni det?” Hjärtat hoppade till. “Varför frågar du om det?”
“För jag måste veta om du hittat en lägenhet än!” fräste hon.
“Vilken lägenhet?” Han var helt lost.
“Den du ska bo i efter skilsmässan!” sa hon skarpt.
“Nej, inte än,” svarade Anders. “Men hur visste ni att jag skiljer mig?”
“Vi fick reda på det,” muttrade mamma. “Okej, Anders, hitta en lägenhet snabbt, för jag flyttar in hos dig!”
“Va?” Han stelnade till.
“Nej!” röt pappa från vardagsrummet. Han dök upp i dörren, röd av ilska. “Det är *jag* som flyttar med Anders! Du stannar här, lägenheten står på dig!”
“Aldrig i livet!” skrek mamma. “Jag stannar inte i det här huset, där allt luktar din envishet!”
“Sluta!” Anders tittade mellan dem. “Vad fan snackar ni om? Vart ska ni?”
“Dit du ska!” morrade pappa. “Bra gjort, grabben, att tänka på skilsmässa! Jävlar, vilken kille!”
“Varför är det bra?” kändes det som om golvet gav vika under honom.
“För det passar perfekt! Din mamma och jag skiljer oss också!” barkade pappa.
“VAD?” Anders gapade. Han hade väntat sig förebråelser, inte detta.
“Nu räcker det!” fortsatte pappa. “Du är vuxen, jag är skyldig ingen nåt. Din mamma och jag är uttråkade, precis som du och Elin. Jag sticker med dig, och så blir det bara vi killar!”
“Nej, *jag* flyttar med Anders!” avbröt mamma. “Du behövs inte, men han behöver mig. Utan fru går han under, men jag kan fortfarande laga mat. Eller hur, Anders? Du älskar mina köttbullar?”
“Och jag kan inte laga mat, eller?” väsnades pappa. “Fan, jag lagar bättre än vilken kock som helst! Köttbullar, pyttipanna – inga problem!”
“Ha!” fnös mamma. “När lagade du mat senast? På 70-talet?”
“Och? Vi män fixar allt! Vi behöver inga kvinnor, bara en tvättmaskin, mikron och en stor jävla frys!” skrek pappa.
“Vad lär du honom för saker?” gapade mamma.
“NU FÄRDIGT!” vrålade Anders. “Är ni helt dumma i huvudet? Snart åttio bast och beter er som småbarn! Skärpning!”
“Och du då!” skrek båda på en gång. “Snart femtio och beter dig som en unge! Du har ingen rätt att lära oss! Välj nu vem du tar med dig!”
“Vem sa att jag flyttar?” fräste Anders. “Jag och Elin bor ju i vår lägenhet!”
“Va?” Mamma blinkade. “Men du skiljer dig ju!”
“Vem sa det?” undrade han.
“Elin. Din syster berättade att du ringde henne,” sa mamma.
“Jag skiljer mig inte!” sa Anders bestämt. “Det var ett skämt!”
“Ett skämt?” Pappa såg förvirrad ut. “Men vi hade redan börjat planera våra nya liv… Förstörde du allt nu?”
“Ja, Anders,” muttrade mamma. “Inte schysst att skoja så. Du fick oss att vilja förändra allt, och nu – ett skämt? Nåväl, vi får väl leva vidare då.”
“Men kom ihåg,” tillade hon, “om du ändrar dig och faktiskt skiljer dig, är jag och pappa först i kön att bo hos dig. Förstått?”
“Ja,” grymtade Anders. Nu var det klart – skilsmässan från Elin, som han tänkt på, skulle nog inte hända. “Jag går.”
“Vart då?” undrade mamma. “Du kom väl inte bara så här? Vill du inte äta?”
“Nej tack,” viftade han avvärjande. “Jag ville bara hälsa på. Och det var nog tur. Sluta gräla nu. Ni borde vara vårt föredöme. Men ni… Ja, hejdå.”
Så fort Anders gick utbytte föräldrarna blickar och suckade av lättnad.
“Funkade det?” frågade pappa.
“Tror det,” sa mamma osäkert. “Bara Elin inte drar ut på försoningen.”
“Det gör hon inte,” suckade pappa. “Systern sa att skilsmässan var Anders idé. Då lär han försöka fixa det.”
“Gudskelov,” viskade mamma, tog upp stickningen och satte sig i sin fåtölj. “Gå och laga mat nu.”
“Varför?” undrade pappa.
“Du sa ju att du var bäst. Bevisa det. Stek lite potatis, jag har inte ätit det på evigheter.”
“Okej,” log pappa. “Jag ska steka så du slickar dig om munnen.”
Anders gick hemåt med en”Men när han kom hem och såg Elin stå vid dörren med en flyttkartong i händerna, visste han att föräldrarnas plan kanske inte räckt.”
