Hon kom hem ingen man, inga av hans saker.
»Varför tittar du på mig så där?« skrattade Moa. »Sten ville bara bevisa för mig att han är en riktigt eftertraktad karl. Inget mer än så.«
»Vad menar du?«
»Sanningen, lilla vän«, sa Sten’s före detta fru långsamt.
»Jag förstår ingenting« Alva var helt förvirrad.
»Åh! Där är Sten han kan förklara allt«, nickade Moa mot någon i bakgrunden.
Mamma hade uppfostrat Alva som en ömtålig, dyrbar blomma.
Anna-Lena själv var en sträng kvinna som skötte sin egen sågverk med järnhand.
Men när det kom till sin enda dotter förvandlades hon hennes röst blev mjuk och lugnande, och ögonen strålade av värme.
Så blev Alva en ömtålig, sårbar och tillitsfull ung kvinna.
Hon hade aldrig känt till något lidande, gick i vanlig skola och musikskola, där hon glatt lärde sig spela piano.
Hon blev ingen stor musiker, men en utmärkt lärare.
Allt som återstod var ett lyckligt giftermål, och snart dök brudgummen upp i form av den charmige Viktor.
Han uppvaktade henne så vackert, spenderade sin inte särskilt stora chaufförslön på henne.
Sådana ord han sa, så ömt han såg henne i ögonen
Fast mamma tyckte inte om honom.
»En latmask och en dumbom!« dömde Anna-Lena.
»Mamma, men jag älskar honom«, Alva’s ljusblå ögon fylldes av tårar.
»Okej, okej«, backade mamman genast. »Men ni får bo hos mig!«
I deras rymliga trea fanns plats åt alla, och den nyblivne maken hade inget emot att bo med sin svärmor, som ändå tillbringade större delen av dagen på jobbet.
Han hade ingenting själv.
Den omtänksamma och ömme Viktor visade snart sitt rätta jag efter bröllopet han drack, hängde ute och började ryta åt sin unga fru.
När svärmor var hemma försökte han uppföra sig, men inte särskilt väl.
Alva vägrade se maken’s brister.
Exakt nio månader efter bröllopet födde hon sonen Nils och gladde sig åt deras lilla familj.
Pojken var sjuklig, krävde mycket uppmärksamhet, och Viktor blev ännu mer irriterad.
Hon stod ut och hoppades på det bästa.
Tålamodet tog slut när mamma plötsligt dog, efter bara ett år som mormor.
Begravningen skötte Anna-Lena’s gamla vän, Sven-Göran.
Viktor syntes inte till under dessa dagar, och när han äntligen dök upp, väntade hans väskor med tillhörigheter i hallen.
Han hotade med rättsliga åtgärder och delning av tillgångar.
Alva reagerade inte.
Tack vare Sven-Göran han kastade ut den nästan före detta maken genom dörren.
Som erfaren jurist såg han till att ingen egendom delades.
Viktor såg honom och sonen aldrig igen.
Självklart kunde inte Alva sköta sågverket det skötte nu utbildade personer anställda av Sven-Göran.
Så den plötsligt förändrade familjen saknade ingenting.
Att förlora sin mamma och skiljas var tufft för Alva hon hade inga vänner eller släktingar.
Men hon hade sin son, som behövde henne där koncentrerade hon all sin energi.
Män (Sven-Göran räknades inte) ville hon inte ens tänka på.
Den dagen kom de hem från barnavårdscentralen med femårige Nils, försökte skydda sig från regnet under ett stort paraply.
Att vänta inne var meningslöst det skulle nog fortsätta länge Alva körde inte bil, och taxi ville inte komma (för stor efterfrågan).
Så de tog risken.
»Hoppa in snabbt!« De hade inte gått tjugo meter när en bil stannade bredvid, och föraren öppnade bakdörren. »Kom igen, här får man inte stanna!«
Det slog inte Alva att det kunde vara farligt, och hon kände igen mannen de hade sett varandra på mottagningen, där han tog med sin unge, ungefär Nils ålder.
»Tack!« sa hon varmt till Sten efter resan (de hade naturligtvis pratat under färden).
»Ingen orsak!« Han log glatt. »Får jag ditt nummer?«
Hon spände genast upp sig.
»Förlåt, men jag umgås inte med gifta män«, sa hon och gick mot porten utan att lyssna mer.
Alva trodde inte de skulle ses igen så snart, men nästa dag väntade Sten i gården.
»Jag är inte gift«, sa han istället för hej och räckte henne skilsmässohandlingen. Det hade hänt för en månad sedan.
Var hon trött på ensamheten? Var Sten för glad och omtänksam? Gillade Nils honom direkt?
Alva förstod inte senare varför hon lät den nye bekantskapen följa med på promenad och sedan på middag.
Från den dagen träffades de nästan varje dag, och hon föll mer och mer för honom.
Så mycket att hon inte ens blev förvånad när han friade efter en månad.
Det kändes rätt. Han älskade henne och avgudade Nils.
Sonens inställning blev avgörande. Pojken älskade Sten och kallade honom pappa redan före bröllopet.
»Pappa« hade inget emot det, och hon gladde sig bara.
Naturligtvis föreslog Sten att adoptera Nils efter vigseln.
»Jag har alltid drömt om två söner«, sa han och blev plötsligt dyster.
Alva klappade honom medlidande på axeln. Hon visste att hans exfru, som hittat en rik pojkvän, inte lät Sten träffa sin son, och han led av det.
Så blev de en riktig familj bara tre månader efter att de träffats.
Det enda Alva dolde för sin man var hennes verkliga ekonomi.
Sågverket var litet, och vinsten delades på tre (enligt avtal med nya partners), men det var ändå bra pengar.
Alva sparade dem till Nils utbildning, lägenhet och så vidare. Alla besparingar var för honom!
Och det behövde han inte veta.
Så hade Sven-Göran lärt henne, innan han flyttade till kusten »på gamla dar«.
Om Sten misstänkte något om hennes pengar, visade han det inte.
Men denna idyll varade mindre än ett år.
Med tiden blev maken mindre omtänksam. Ofta kom han hem arg och irriterad.
»Bry dig inte, chefen är bara jobbig«, sa han först.
»Kan du inte byta arbetsplats?« frågade Alva oroligt. »Du är en duktig elinstallatör.«
»Jag fixar det.«
Snart slutade han förklara sig han var tyst eller, värre, kunde ryta åt henne.
Nils rörde han inte, men det var tydligt att pojken irriterade honom.
Alva visste inte vad hon skulle tro, tills allt klarnade av sig själ
