Jag klättrade uppför stegen för att beskära de torra grenarna i äppelträdet, när min hund plötsligt började skälla hysteriskt och dra i mitt byxben för att få ner mig. Först trodde jag att han hade blivit tokig, eller att han bara ville leka och riskerade få mig att ramla ner från stegen.
Jag försökte mota bort honom och till och med röt till åt honom, men bara några ögonblick senare hände det något helt oväntat.
Jag var redan halvvägs upp i stegen och sträckte sekatören mot de vitspräckliga, torra grenarna från det gamla Ingrid Marie-trädet bredvid det röda huset. Morgonen hade varit märklig från första stund. Himlen fylldes av tunga, grå moln, luften låg stilla och klibbig, precis som inför ett riktigt ösregn. Jag kände att någonting var på gång, men tänkte att grenarna verkligen måste tas bort innan dess.
Stegen hade jag ställt mot trädstammen redan på förmiddagen, noga med att den stod stadigt i det blöta gräset. Upp några steg klättrade jag, höjde sekatören och precis när jag tog sikte på första grenen kände jag hur någon drog bestämt i mitt byxben bakifrån.
Jag vände mig om och stelnade till, nästan yrvaken.
Min hund, Sigge, försökte kravla sig upp för stegen bakom mig. Hans tassar halkade mot de kalla aluminiumstegen, klorna skrapade mot metall och hans ögon var uppspärrade, stirrande in i mina.
Men Sigge, vad håller du på med? sa jag med ett nervöst skratt. Ner.
Jag gjorde en avvärjande rörelse, men Sigge flyttade sig inte. Istället kämpade han sig högre, satte framtassarna på stegen och grep plötsligt byxbenet med tänderna.
Han drog till. Rejält.
Jag for runt och var nära att tappa balansen.
Har du blivit knäpp? Släpp! sa jag bryskt.
Men han släppte inte. Hundens kraftiga drag mot byxbenet tvingade mig längre ner, samtidigt som han skällde som om han gjorde allt för att hindra mig.
Först blev jag arg men sedan slog det mig att det var något annorlunda med hans blick. Det liknade inget vi haft för oss förr, inget spel. Det var som att han försökte säga mig något.
Jag försökte klättra högre ändå, men Sigge drog plötsligt tag så hårt att jag fick klamra mig fast vid stegen med båda händerna.
Jag suckade högljutt och började kliva ner igen.
Nu räcker det, mumlade jag. Fortsätter du kommer du få vara i hundgården.
Sigge sänkte huvudet och såg nästan skamsen ut, men jag tog honom ändå till hundhägnet och drog igen grinden. Nu, tänkte jag, skulle jag få klippa i fred.
Men just då hände något som frös blodet i mig och på en gång förstod jag varför Sigge betett sig så konstigt.
Jag närmade mig stegen och satte foten på första steget. Precis då hördes ett sprött, vasst knakande ovanför.
Ljudet var torrt och genomträngande, som när is spricker på Mälaren. Reflexmässigt lyfte jag blicken och såg en jättelik torr gren släppa från trädets krona.
Den föll rakt där mitt huvud varit en sekund tidigare. Med ett dån slog grenen i marken, splittrades i bitar och svepte bara några centimeter från mig.
Benen vek sig under mig. Jag stod bredvid stegen, stirrade på den trasiga grenen medan hjärtat rusade så att det dånade i öronen.
Först då fattade jag. Sigge störde mig inte han försökte rädda mig.
Han hade känt på sig något jag missat. Kanske hörde han träets varningsknak redan tidigare, eller så visste han bara att något var fel. Jag vände mig långsamt mot hundhägnet.
Sigge stod på andra sidan stängslet, hans blick orubbligt fäst på mig, svansen slog sakta mot gallret som om han väntade att se om jag äntligen förstått.
Jag öppnade grinden, föll på knä bredvid honom och strök mina händer längs hans lurviga nacke. Sigge trängde sig tätt intill.
Jag viskade:
Du räddade mig, Sigge.
Sedan den dagen lyssnar jag alltid på hans känsla för fara.
Och ibland, när det doftar regn över träden och vinden står orörlig mot fönstret, undrar jag om Sigge vet mer om drömmarna än jag själv.
