Viktor, har du tagit fram festservisen? Den med guldkant, inte den vanliga. Och kan du kolla servetterna? Jag har stärk den så att de står upp som på finrestaurang, sa Ingrid medan hon hastade genom köket och försökte trycka in den bångstyriga locken i håret. Ugnen spred redan doften av helstekt anka med äpple, på spisen puttrade grönsakerna till varma tillbehör, och kylen var proppad med sallader som hon stått och hackat halva natten.
Viktor, min man, kravlade lydigt upp på vinden för att hämta porslinet.
Men Ingrid, är det verkligen nödvändigt med allt ståhej? Det kommer ju bara våra närmaste Göran, mamma och moster Astrid. De bryr sig inte om vad de äter på, bara det finns nubbe på bordet, muttrade han och tog ner kartongen med Rörstrandsservisen.
Gnäll inte. Det är vår bröllopsdag idag, femton år kristallbröllop. Jag vill att allt ska vara perfekt. Och dessutom vet du hur din bror är. Sätter jag fram en enkel tallrik, så klagar han på att vi blivit fattiga. Är det en spricka så säger han att vi är slarviga. Lika bra att göra det ordentligt, för en gångs skull.
Viktor suckade djupt med porslinshögen i famnen. Han visste att jag hade rätt. Hans storebror Göran hade alltid varit speciell på sitt eget vis. Eller, som jag brukade säga till mina väninnor, en riktig odåga med dåligt humör och en självrättfärdig enkelhet.
Men snälla, reagera inte på honom ikväll, bad Viktor medan han torkade av porslinet med en handduk. Han har det ju tufft nu avskedad, frun har stuckit. Han är stingslig som en ilsken bäver.
Viktor, hans “tuffa period” har pågått i fyrtio år. Och frun lämnade honom för att hon hade god självbevarelsedrift, markerade jag och smakade av såsen. Jag står ut så långt min hyfs räcker. Men om han börjar igen med att kommentera min kropp eller din lön, så varnar jag dig då smäller det.
Klockan slog precis fem när det ringde på dörren. Först dök svärmor, Barbro, upp en stillsam kvinna som avgudade sina söner, men särskilt den “hopplösa” äldsta. Därefter kom moster Astrid och morbror Lennart. Som vanligt kom Göran sist fyrtio minuter för sent, när alla redan hungrade över de kyliga förrätterna.
Han stormade in i hallen med stort pådrag och doft av billig snus och vinterluft.
Nu är jag här! Ni trodde väl att jag skulle stanna hemma? skrattade han så hela lägenheten skallrade. Vad tror du, Viktor? Klart jag har med present. Ta den här!
Han pressade något inlindat i Aftonbladet-papper i min makes hand.
Vad är det här? undrade Viktor försiktigt.
Skruvmejslar från Biltema! Kan alltid behövas jag vet ju hur det är, du och verktyg går sådär ihop. Du hittar aldrig hammaren!
Jag höll upp ett spänt leende när jag hälsade.
Hej Göran, ta och tvätta händerna. Vi har varit redo länge.
Han glodde på mig med den där blicken som kan få en att vilja krypa ur sitt eget skinn.
Oj då, Ingrid! Du har slagit på stort med klänningen. Ny eller? Glänser som Aladdinpapper. Eller är det för att dölja rynkorna? Bara skämtar! Du ser inte så pjåkig ut, faktiskt, lite mustig.
Viktor harklade sig.
Sätt dig, Göran. Annars kallnar ankan.
Redan vid bordet tog Göran befälet. Han hällde snapsen till bredden (utan att vänta på någon skål) och spetsade en sillbit.
Skål på er, kärlekspar! Femton år, det är inte illa. Hur har ni stått ut med varandra? Jag höll knappt i fem med min Nettan och var nära hänga mig. Kärringar är som iglar; suger och suger. Men du, Viktor, har haft tur, du hon kan i alla fall laga mat. Fast… den skrynkliga sillen slank ner var det inte lite salt, Ingrid? Kanske kär, eller bara gamla darriga händer?
Barbro log mild och försökte rädda stämningen.
Äsch, Göran, Ingrid lagar alltid gott. Smaka tungsalladen också, den är himmelsk.
Tunga? Göran bullrade på. Det är rätt. Ingrid har ju en lång tunga, så det passar! Skämt åsido, mamma, stå inte och fjäska. Lite kritik är nyttigt. Jag säger alltid sanningen därför har folk respekt.
Jag kände irritationen koka inom mig medan jag serverade det varma. Jag såg på Viktor; han stirrade på duken för att undvika blicken. Han var rädd. Rädd för brorsan, rädd för bråk, rädd att festen skulle gå i graven.
“Lugn bara andas det är bara en kväll.” Tänkte jag. “För Viktors skull. För Barbros skull”.
Hur går det med jobbet, Göran? försökte jag leda samtalet på säkrare spår. Du sa att du varit på intervju.
Göran viftade avvärjande och tog en till snaps.
Ingen idé! Fullt med idioter överallt. Jag kliver in på intervjun och där sitter en snorvalp på 25 och grillar mig om mina datorvanor! Så jag sa: “Grabben, jag jobbade innan du ens kunde gå.” Nej, jag passar inte in, sade han. Skitsamma. Tänker ändå starta eget bara jag får ihop stålar. Förresten, Viktor, kan du slanta över en femhundringsed till nästa månad? Mina rör läcker.
Jag stelnade med salladsskålen.
Göran, du har fortfarande inte betalat tillbaka de femton tusen du lånade till bilen i somras, påminde jag lugnt.
Han blossade röd, men gick till motattack på en sekund.
Oj, nu är revisorn i farten! Kolla, Viktor, hon har full koll på dig. Ett snedsteg och du är rökt. Jag frågar faktiskt min bror, inte dig. Vi män gör upp själva eller är du så mycket under toffeln att du inte vågar hjälpa din egen bror?
Viktor såg skamsen ut och kastade osäker blick mellan oss.
Göran, vi har det verkligen tajt just nu. Vi har knappt betalt bolånet och så har vi lagt pengar på kalaset här…
Ja, det ser jag lyxmiddag! Rödlax, röd rom. Fint ska det vara! Men till brorsan finns det inga pengar. Sån är du, Ingrid. Samlar på hög skiter fullständigt i hur det går för släkten.
Men Göran, ät lite, försök tänka på nåt annat, vädjade Barbro och sköt fram ett pajfat. Ingrid har ju bakat.
Bakade, bakade… Jaja. Inte för mig. Hon jobbar nog hårdare åt chefen i alla fall, eller hur? Göran flinade mot Viktor; flinet var så motbjudande att jag frös till is. Hördu, Ingrid, har du blivit befordrad? Biträdande avdelningschef, minsann! Vad gjorde du för att få det, undrar man ju? Bara för de där vackra blå ögonen? Eller för att du jobbat kväll?
Total tystnad. Moster Astrid, vanligtvis pratglad, tuggade mekaniskt. Viktor blev röd i ansiktet.
Vad säger du? mumlade han.
Jag säger bara det alla tänker! Göran var nu rejält full, och inga bromsar fanns kvar. Du sliter på fabriken för en spänn och din fru klättrar på karriärstegen. Tror du hon älskar dig? Hon står ut för att det är bekvämt en riktig hunsad toffel! Ser du dig själv? Du är en sopa.
Håll käften, sa jag. Rösten oväntat stadig händerna skakade dock, när jag ställde ner salladen.
Men lilla frun hittar tonen! Stämmer det, Viktor, visst har hon klös? Vad hittade du ens hos henne? Inget utseende, otrevlig bara gnäll. Nettan, hon var minsann ett snyggt fruntimmer. Du, Ingrid, är en vanlig grå mus som tror hon är drottning.
Jag såg på Viktor. Väntade på att han skulle resa sig, sätta ner foten, slänga ut brorsan. Men han satt därv och knep besticken.
“Nåväl, det är upp till mig då.”
Jag reste mig långsamt, rätade till klänningen, och sa med kylig röst:
Gå härifrån. Nu.
Göran fnös till.
Ursäkta? Du måste skämta?
Jag sa: lämna vårt hem. Nu.
Det här är lika mycket min brors lägenhet! Viktor, hör du detta? Hon slänger ut din egen bror! Säg till henne!
Viktor mötte min blick. Han såg min beslutsamhet. Han visste: säger han inget, är vi slut inom timmen.
Göran, lämna oss, sa min annars så försiktige man.
Göran tappade hakan. Han hade väntat sig gräl, men inte det här.
Är ni seriösa? Mamma, hör du vad de gör! Allt för ett skämt!
Det var inget skämt, Göran. Du har kränkt mig, du har sårat din bror i hans hem, vid hans bord. Du äter min mat, dricker vårt vin och spyr ut galla. Mitt tålamod är slut. I femton år har jag tagit dina påhopp. Nu räcker det. Ut.
Dra åt helsike! skrek Göran, reste sig så snapsen rann över den kritvita duken som ett rött sår. Jag sätter aldrig min fot här igen!
Det låter utmärkt, svarade jag. Och du får inga pengar nånsin. Dags att jobba, entreprenör.
Han grabbar vinflaskan under armen (“Slänga ska man inte!”) och stampar ut till hallen.
Viktor, det här får du ångra! Du bytte ut brorsan mot frugan! Mes!
Dörren slog igen så glaset skallrade.
Tystnaden låg tung. Bara klockans tickande och Barbros flåsande andhämtning hördes. Hon satt med näsduken pressad mot munnen, tårar i ögonen.
Ingrid… Hur kunde du? Han menade inget illa… Han är bara explosiv. Det var spriten.
Jag vände mig till Barbro. Det bara brast nästan men jag behöll lugnet.
Barbro, “explosiv” betyder att man skrattar högt. Om man förnedrar någon och kallar sin egen bror för ingenting, så är man ett svin. Jag vill inte längre ha hans skitsnack i mitt hem. Vill du tycka synd om honom, förståeligt men inte hos oss och inte nu.
Barbro snyftade, men blev tyst. Moster Astrid, alltid praktisk, klingade med gaffeln.
Men ankan är fantastisk, Ingrid! Den smälter i munnen. Och du gjorde rätt, äntligen! Han höll på redan på ert bröllop trampade på mina skor, bad aldrig ens om ursäkt. Viktor, häll upp ett glas vin, jag har fått nog av dramatik.
Det bröt stämningen. Viktor piggnade till, och såg på mig med tacksamhet och för första gången på länge respekt. Han viskade medan han hällde upp saft i mitt glas.
Förlåt mig. Jag borde ha stått upp för oss.
Äsch, nu är vi tillsammans och han är ute, sa jag och smekte hans hand.
Resten av kvällen blev otippat varm och trevlig. Utan Göran kändes luften renare, alla slappnade av. Barbro mjuknade efter lite svartvinbärslikör och dansade nästan när Astrid tog i från tårna med “Vi gå över daggstänkta berg”.
Senare, när vi plockade undan, satte jag mig utmattad och såg på rödvinsfläcken på duken.
Den lär inte gå bort, suckade jag. Mammas present.
Viktor kom fram och höll om mig.
Skit i duken. Vi köper ny. Eller tio. Du var fantastisk idag. Jag förstår inte att jag låtit honom härja så länge. Jag har varit van sen barnsben att bara vika mig. Mamma sa alltid: “Ge med dig, Göran är känslig.” Så jag vande mig.
Jag vet, Viktor. Det är svårt att bryta gamla mönster. Men vi är en familj. Kristall skör, men vacker. Jag låter inte någon idi*t krossa den för ett gäng skruvmejslar.
Vi skrattade. Allt släppte.
På tal om mejslar, Viktor lyfte det där paketet. Det är absurt. Han gav mig precis ett sånt set i julklapp för tre år sen. Han måste ha snott det och nu ger det tillbaka!
Ja du, stabilitet är också en konst, skrattade jag.
Nästa morgon ringde Göran som besatt. Viktor tittade på mobilen, sneglade på mig där jag satt med min bok och kaffe. Han sänkte ljudet och la telefonen skärmen ner.
Ska du inte svara? frågade jag.
Nej. Får tänka över saker lite, eller kanske aldrig. Igår var så skönt tyst.
Din mamma oroar sig, sa jag.
Hon överlever. Hon behöver veta att vi har skinn på näsan nu. Vi är ju ett team?
Ett team, sa jag. En tyst och ankrik fanklubb.
En vecka senare fick jag höra att Göran klagade för varenda släkting om hur “den galna svägerskan slängde ut honom på gatan medan hans stackars bror tyst satt bredvid”. Alla sa “oj och ack” men ändå började folk gärna komma över till oss och alla var extra artiga. Ingen gillar nämligen att dra på sig dåligt rykte i en svensk familj.
Och servetten den blev ren. Jag tog bort fläcken på gammalt vis, med salt och kokande vatten. Precis som vi lyckades ta bort Göran från våra liv. Lite arbete, det sved först men nu är det rent och det gläder mig.
Slutligen lärde jag mig att ingen har rätt att göra sig stor på andras bekostnad. Och ibland måste även kristallfamiljer låta någon krascha ut genom dörren, för att kunna skina i fred.
