Kära dagbok,
Jag kan inte leva utan henne. Jag är mamma på föräldraledighet och min lilla pojke, Alvar, är två och ett halvt år gammal. Varje dag tar vi en promenad till lekplatsen i vår lilla ort Mörby. Vägen dit går längs huvudgatan, där det på högra sidan ligger flera mataffärer och livsmedelsbutiker. Som jag brukar göra köper jag en färsk semla med vallmofrön till Alvar. Vi sätter oss på en bänk, och han slukar den med en glädje som bara ett barn kan ha, medan jag får några lugna minuter för mig själv.
Jag tycker om att betrakta de som går förbi på boulevarden det är för mig ett fängslande tidsfördriv. Jag försöker läsa av deras gångstil, klädsel och ickeverbala signaler för att gissa yrke, tankar, drömmar och vart de skyndar. Så många frågor jag låter mig själv ställa utan att någon vet om det.
Långt bort i fjärran dök en välbekant duo upp: en ståtlig, silverhårig man, nog omkring sjuttio år, med en kvinnlig följeslagare vars ålder är svår att bestämma kanske sextio till sjuttio. Jag har ännu aldrig sett henne utan fräsch sminkning; hon har både concealer, rouge, mascara, eyeliner och neutrala ögonskuggor i sin lilla väska. Hennes hår är ljusblont och stylat i den tidlösa snäck-frisyren. En sann modeikon, så jag har sett hennes garderob förändras år efter år. Det som alltid fångar min uppmärksamhet är hennes händer. Hon är flitig på nagelsalongen; varje gång glänser hennes naglar i en ny nyans från klassisk fransk till en eldigt röd passionsglöd. Jag kallar henne för sköldpaddan i mitt huvud.
Denna par, Alva och hennes man Erik Lindström, tar ofta en paus på samma bänk som vi. Jag hörde deras samtal en dag:
Alva, du får inte flyga kastanjer med fötterna mot förbipasserande. Du kan råka skada någon utan att ens sikta. Vad skulle du säga om du själv fick en kastanj i foten? sa Erik med ett leende.
Herregud, Erik! Du vet hur jag bara kan släppa loss på hösten! Sådana kastanjer får mig i skratt, men du får inte bli sur, älskling! svarade Alva, skrattandes.
Jag köper dig en gummiboll, eller två, så du kan leka hemma utan att störa någon. Jag gömmer mig i badrummet och låtsas att jag är i en spegelpool. svarade Erik.
Men hemma, bolllek är inte lika roligt! Jag vill ha lite mer spänning! Så jag går på andra sidan gatan om du inte gillar det, och du kan låtsas att du inte känner mig. sa Alva med en suck.
Du måste alltid ha någon att vaka över, annars blir du påkörd av polisens sirener eller gör mig en tjänst med att hämta posten. Jag lagar en tjock soppa, men du blir aldrig mätt på den sa Erik med en rolig ton.
Jag tycker att deras lekfulla bråk är underbart; det är som om de har hittat ett sätt att hålla kärleken levande ända in i de silvriga åren. Alva berättar ofta livliga historier med en glimt i ögat, medan Erik nickar och håller henne i armbågen som en stödjande partner.
Det som alltid fascinerar mig är den djupa, hjärtklappande ömheten i deras förhållande. Alvas sätt att hålla Eriks hand, att låta blicken vila i hans, att peta med läpparna i irritation och sedan le, visar en gränslös tillit. Erik svarar med en varm kärlek:
Se upp där, Alva, du är inte så ung längre. Ett felsteg och du kan slå dig. Vad ska jag göra då? skrattade han.
Och sedan, mitt på bänken, kysser de varandra som två förtjusade tonåringar, helt uppslukade av varandras glädje.
Idag satte de sig återigen på bänken, och jag hörde:
Jag ska gå in i butiken och titta på en ljusrosa läppstift, hoppas att den blir på rea. Kommer du med? frågade Alva.
Du kan gå själv, jag väntar här. Köp inte alla smink, lämna något åt de andra tjejerna. svarade Erik med ett leende.
Alvar hade ätit upp semlan och gick fram till Erik, som räckte honom en liten chokladbit.
Här, lilla gubben, ta den. Vad heter du? frågade Erik.
Tack, han heter Alvar, han är fortfarande lite blyg med orden. svarade jag och log åt hans lilla skratt.
Sedan vände jag mig mot Erik och frågade nyfiket:
Ursäkta mig, men hur lyckas ni hålla så mycket värme i ert förhållande? Har ni någon hemlighet?
Erik stod tyst en stund, såg på de prasslande löven som fladdrade i vinden. Sedan började han berätta:
Vi möttes en höst för ungefär femtio år sedan. Alva gick i parken och samlade färgglada löv. Hon böjde sig för varje blad, log och kramade dem i sina händer. Hon hade en sliten kappa, en vit mössa och slitna skor, men hennes ögon strålade av glädje. I sin ficka hade hon fem öre, men hemma fanns bara bröd med senap. Trots det var hon lycklig. Hon talade med blommorna, rörde vid svarta liljor och krysantemum, och hennes närvaro förtrollade mig. Hon lärde mig att glädja mig åt varje dag, oavsett väder, snö, regn eller sol. Hon var som hösten själv brinnande, stark och färgstark, men ändå mjuk.
Bråkar ni någonsin? frågade jag.
Självklart gör vi det. Missförstånd händer alla. Man måste bara möta dem i tid, förlåtelse är som att tända ett ljus i mörkret. Jag har ibland straffat Alva genom att tiga i veckor, men det bara sårade henne. Så jag lärde mig att låta förlåtelsen vinna och att vända blad i kalendern istället för att låta dagen rinna iväg som vinden blåser bort löv.
När Alvar mumsade i sin choklad, hörde jag Erik säga:
Jag kan inte leva utan dig, min kära. Om du försvann skulle jag gå runt i ett tomt hus utan ett enda klädesplagg. Jag har ofta stått i dörren och väntat på att du ska byta kläder för tredje gången på dagen, men jag håller tyst. Vem ska hjälpa dig att klä på dig? Vem ska ge dig te när du tar dina mediciner? Vi har vuxit ihop som rötter. Min största rädsla är att en dag stå ensam utan dig.
Plötsligt kom Alva, röd i ansiktet, tillbaka från sminkbutiken.
Tänk, Erik, de har ingen läppstift i den nyansen jag vill ha. Rosa, röd eller lila inget passar mig. suckade hon.
Vad har du i händerna? Tvättmedel? Ge mig väskan, glöm inte handskarna, dina fingrar är så kalla. Låt mig värma dem så att du slipper ledvärk. Dags att gå hem, vår lilla Alvar väntar på frukost. ropade Erik och gick mot bilen.
Vi vinkade adjö, och Alvar vinkade länge efter dem. På gatan gick två personer, men de var ett en hel värld av ömhet, tålamod och gemensam kärlek.
Att kunna älska så innerligt är en sann konst, och jag önskar att få känna den på egen hud.
Jag tror jag förstår nu varför jag kan inte leva utan henne. skrev jag ner, och lade penna åt sidan.
