Alltså, vet du hur jag förstod att min exman var otrogen mot mig? Han började sopa gatan. Jag vet att det låter helt knäppt, men det var precis så det var. Mattias så hette han var elektriker och jobbade alltid hemmifrån. Han hade en verkstad ute i vårt garage och tillbringade dagarna bland sladdar, verktyg och kunder. Han var verkligen inte en sån som höll på med hushållsarbete inte för att han trodde det var under hans nivå eller så, utan bara för att han ärligt talat tyckte det var rätt tråkigt. Fick han en ledig stund så låg han hellre i soffan, kollade på TV, tog en öl med grabbarna eller grillade i trädgården. Han var lugn och rätt tillbakadragen, verkligen ingen partysnubbe eller någon som stack ut eller väckte misstankar.
Vår gata var en grusväg rätt bred, med stora gamla träd som alltid släppte löv överallt. Det var löv, damm och lera på marken nästan jämt, så att sopa upp utanför huset blev ett ständigt jobb. Jag brukade sköta det på morgnarna, samtidigt som jag fixade frukost. Men så en dag flyttade det in en ny granne i huset bredvid oss. Inget konstigt egentligen det huset hyrdes bara ut och det bytte folk där hela tiden.
Några månader efter att den nya grannen, Linnea, flyttat in, börjar Mattias plötsligt säga:
Nej, men oroa dig inte, jag fixar sopandet idag.
Först tyckte jag bara att det var rart. Jag tog tillfället i akt att hinna med annat diska, städa badrummet, plocka undan. Jag tänkte inte ens på att hålla koll på honom, varför skulle jag det?
Sen började han göra det varje dag. Alltid vid samma tidpunkt. Prick klockan sju på morgonen. Aldrig tidigare eller senare. Jag lade märke till det för han har aldrig haft fasta rutiner för något förutom jobbet. Så en morgon av ren nyfikenhet kikade jag ut genom köksfönstret.
Där såg jag honom stå med sopborsten i handen. Han sopade inte han stod och pratade. Och mot honom stod Linnea. Han log, hon log tillbaka. Jag tänkte att det var en slump. Men nästa dag såg jag samma sak. Och igen, och igen. Varje gång han gick ut, liksom råkade hon också vara där.
Det såg ju lite för välplanerat ut.
Jag började hålla bättre koll. Det var likadant på helgerna. En lördag sa han att han skulle ut på en öl med kompisarna. Inget särskilt med det. Men när han öppnade dörren för att gå såg jag henne kliva ut från sitt hus, precis samtidigt.
Hon ropade:
Hej Mattias! Ha en trevlig kväll!
Han svarade spontant. Då sa hon:
Vilket sammanträffande, jag ska också åt det hållet.
Sen promenerade de iväg tillsammans.
Helgen därpå sa Mattias att han skulle spela fotboll något han nästan aldrig gjorde. Han gick iväg, och jag såg minuter senare hur Linnea också gav sig iväg, i samma riktning i telefonen.
Jag hade inga bevis. Inga sms, inga bilder, ingen direkt konfrontation bara mönster jag lade märke till. Samma tider, slump på slump, som inte längre kändes slumpmässiga.
Så till slut en dag sa jag det bara rakt ut till honom.
Jag vet att du har något med Linnea.
Han såg helt förvånad ut, försökte först förneka. Men jag stod på mig:
Jag har sett er. Varje dag. Snälla ljug inte för mig.
Han blev tyst, tittade ner.
Ja, det stämmer. Jag är med henne. Jag har blivit kär i henne.
Jag kastade ut honom på fläcken. Vi hade inga barn, inga delade saker att bråka om, så det var bara för honom att packa ihop. Det mest ironiska av allt? Han flyttade direkt in hos Linnea, i huset intill.
De bodde där ihop kanske två månader. Sen försvann de plötsligt båda två. Ingen vet riktigt vad som hände. De lämnade stan och jag har aldrig hört något mer om dem. Grannarna pratade, släktingarna snackade, men jag ville verkligen inte veta något mer och stängde bara dörren om det där kapitlet.
