Jag är, om jag får säga det själv, lite av en proffsrenoverare. Det har blivit min grej efter många år, och firman går faktiskt runt riktigt bra. Då och då ramlar det in en släkting som behöver hjälp med någon liten skavank, och eftersom jag är snällare än lagom brukar jag ställa upp.
Så en dag ringer min kusin, Ingalill, med sin karakteristiska norrländska. Tjena, jag tänkte du kan hjälpa mig med en grej hemma? Klart man svarar ja, hur ska man annars kunna fika med gott samvete på midsommar?
Några dagar senare svänger jag förbi Ingalills lägenhet i Uppsala. Hon har redan fixat allt byggmaterial och fått det levererat det är SÅ typiskt Ingalill att ligga steget före. Jag rullar upp ärmarna och drar igång, och ärligt, det är ju något visst med att se ett gammalt kök förvandlas till palats (eller i alla fall till något som håller IKEA-standard). Jag trivs med sånt här, och det märks på tempot; att renovera är som yoga för själen, fast med mer damm och fulare språk.
Jag tar ogärna emot pengar av släkten. Fastän Ingalill försökte pracka på mig några tusenlappar (svenska, såklart), tackade jag förstås nej. Pengar växer inte på träd, men man kan ju inte ta betalt av kusiner särskilt inte när man får bullar och kaffe dygnet runt.
Lägenheten blev som ny! På knappt två veckor. Det enda trista var traven med överblivet byggmaterial och skräp i hallen; det såg ut som en återvinningsstation på Valborg. Ingalill får en snilleblixt mitt bland gipsskivorna:
Du, vill du inte ta hem resterna? Stoppa dem i garaget så länge, du kan säkert använda nåt när du får in nya jobb. Tänk vad du sparar! Laminat, kakel, lite färg guldet från byggvaruhuset.
Jag tackade ja mitt garage i Uppsala är redan mer lager än parkeringsplats. Men man vet ju aldrig när man behöver sju liter senapsgul färg, eller fem sorters slyngelbräder.
Nu till det ironiska. Jag får en känsla, så jag spelar in vårt samtal man har ju lärt sig att svenskar aldrig glömmer vem som lånade gräsklipparen 1993. Vi skämtade, skrattade, hon tackade, jag tackade, vi enades om att livet var härligt och sen gick jag hem, rätt nöjd och med bilen full av byggrester.
Dagen efter, ungefär lagom till fikadags, plingar det till i mobilen. Det är Ingalill igen, och nu är tonen… tja, annorlunda.
Hej! Du, om vi ska vara rättvisa kanske du ska swisha över lite för byggmaterialet? Laminaten var ju jättefin, och tänk så mycket du kan sälja kaklet för! Kan du ta det på mitt Swish?
Jag blev stum. Om någon någonsin kallat mig godtrogen dalmas, så förstod jag nu varför. Det är svårt att förklara hur det känns, men världen tappade liksom lite av sin logik just då.
Hur går man vidare? Jag har slitit gratis, räddat hemmet från 90-talets beige fasa, och får ett krav på byggskräp som ändå skulle till tippen! Ska jag skicka faktura på renoveringen? Eller föreslå att vi drar av allt i kaffe och dammsugare?
Sverige, alltså. Man hjälper till, får muffins och ett glatt hej, och plötsligt är man skyldig en femhundring för något man aldrig bett om. Nåja, vi har i alla fall ett himla bra återvinningssystem.
