Jag heter Ulrika och är 49 år. Jag jobbar som sjuksköterska på nattpasset på Karolinska i Stockholm. Har varit där i 20 år nu, jag har sett det mesta man kan tänka sig.
Jag har varit skild i åtta år. Har en son, han fyllde precis 16. Han bor hos mig. Han är en så fin kille. Ansvarsfull, duktig i skolan, bråkar aldrig.
Fast, om jag ska vara ärlig det var en gång han orsakade mitt livs största oro men det var ju inte hans fel.
För ett halvår sen började Emil, min son, klaga på huvudvärk. Jag trodde först det var synen, att han behövde glasögon. Vi tog oss till ögonläkare, men synen var helt okej.
Huvudvärken fortsatte. Sen började han må illa på morgnarna. Gissade att det var maten i skolmatsalen. Så jag började fixa hemgjorda matlådor. Men illamåendet gick inte bort ändå.
En morgon hittade jag honom i badrummet, kräktes. Han var helt blek. Sa att han mådde illa och att rummet snurrade.
Jag tog honom direkt till akuten. De tog prover, blodprover. Allt såg normalt ut. Läkaren mumlade om stress, att tonåringar kan få sånt av pressen i plugget.
Men jag jobbar själv med patienter. Instinkten sa mig att det här var inte stress.
Jag stod på mig. Till sist gick läkaren med på att beställa en skiktröntgen.
Jag minns exakt dagen det var en tisdag. Jag jobbade faktiskt när de ringde från sjukhuset där Emil gjort sin röntgen. De sa att jag måste komma direkt, det var viktigt.
Jag lämnade mitt pass mitt i allt, körde som en galning till sjukhuset. De visade mig in till ett mottagningsrum. En neurolog, runt 50, satt där och såg allvarlig ut.
Ulrika, vi har hittat något på din sons röntgen, sa han. Det är en hjärntumör. Vi måste ta fler prover för att veta mer om sorten och hur långt den gått.
Den där stunden det var som att världen försvann under mina fötter. Jag har berättat för familjer att deras älskade inte kommer klara sig, otaliga gånger. Men att höra de orden om sitt eget barn det kan man inte förbereda sig på.
De följande dagarna var ett enda kaos magnetkameror, biopsier, läkarmöten. Allt jag motvilligt kan på latin, men som nu bara lät som dödsdomar.
Glioblastom. Grad IV. Mycket aggressiv. Går inte att operera där den sitter. Behandling: cellgifter och strålning för att försöka bromsa, men det ser mörkt ut.
När onkologen berättade allt detta satt Emil bredvid mig. Min pojke. Min bäbis. Fick veta att han hade en obotlig hjärntumör.
Kommer jag dö? frågade han, så lugnt att det knäckte mitt hjärta.
Läkaren såg på honom med samma sorts medkänsla jag själv tränat in. Vi ska göra allt vi kan för att du ska få mer tid, svarade han.
Mer tid. Inte du blir frisk. Bara mer tid.
Den kvällen kramade Emil om mig hårt och sa: Mamma, gråt inte. Vi kämpar mot det här.
Så vi började slåss. Cellgifter varannan vecka. Emil tappade håret. Blev tunnare. Kräktes ofta, men klagade aldrig aldrig ett varför jag?. Han log alltid ändå.
Hans kompisar från skolan kom och hälsade på. Till en början ofta, sedan mer sällan. Det är inte lätt att vara 16 år och möta att någon nära är dödligt sjuk.
Men det fanns en vän som aldrig slutade komma. Han heter Mathias. De har varit bästa vänner sen lågstadiet. Mathias kom varje dag efter skolan, berättade allt roligt som hänt, tog med läxor, spelade tv-spel med Emil, även när Emil knappt orkade hålla kontrollen.
En eftermiddag när jag lagade mat hörde jag Emil och Mathias prata inne på hans rum, dörren stod lite på glänt.
Är du rädd? frågade Mathias.
Hela tiden, svarade Emil. Men jag säger inget till mamma, hon har redan nog som det är.
Vad är det som skrämmer dig mest?
Att mamma blir ensam. Att hon får ont. Att jag inte hinner ta farväl. Att hon tror det är hennes fel på något sätt.
Jag fick lov att gå in på mitt rum för att inte bli upptäckt.
Behandlingen biter inte. Tumören växer. Läkarna har börjat prata om palliativ vård. Fokus: livskvalitet den tid som är kvar.
Hur länge? Ingen vet. Kanske tre månader, kanske sex, kanske mindre.
Imorse bad Emil mig om att få följa med till skolan. Han har inte orkat på flera veckor, men han ville träffa klassen igen bara vara vanlig, om så för bara ett par timmar.
Jag hjälpte honom ut ur bilen, han är så tunn nu, så skör. Men kompisarna tog emot honom med stora kramar. Favoritläraren kom och hälsade. Han log så fint, blev för en stund bara Emil igen, inte killen med cancer.
Tre timmar senare hämtade jag honom. Han var utmattad men lycklig.
Tack mamma, sa han i bilen. Tack för att du tog dit mig, tack för allt. Du är bästa mamman jag kunde önska mig.
Och du är den finaste sonen man kan ha, sa jag.
Efter en stunds tystnad: Mamma. När jag inte finns längre, lova att du försöker vara lycklig. Att du fortsätter leva. Inte fastnar i sorg över mig hela livet.
Emil, du får inte prata så där.
Vi måste det, mamma. Vi båda vet vad som väntar. Jag behöver höra att du kommer klara dig, att du minns mig med glädje, inte bara sorg. Kan du lova mig det?
Jag lovade, även om jag inte vet hur det ska gå.
Nu ikväll sover han i sitt rum. Jag smög in nyss. Han ser så fridfull ut, fortfarande så liten. Min pojke.
Imorgon bitti kommer den palliativa sjuksköterskan på hembesök. Dagen efter är det onkologen igen för att kolla resultaten fast vi alla redan vet vad de säger.
Jag sitter i soffan med en kopp kaffe som kallnat. Tittar på fotona på väggen. Emil som bebis. Emil första dagen på dagis. Emil på sin 10-årsdag. Emil för bara några månader sen, frisk, leende, ovetande om vad som skulle komma.
Jag vet inte hur man tar sig igenom det här. Hur överlever man att begrava sitt barn när han bara är sexton? Med hela livet framför sig?
Men för hans skull försöker jag. Är stark så länge han behöver mig. Ler när han tittar. Gör de sista dagarna så fina jag kan.
Sen när han inte är kvar vad jag gör då, det får jag ta sen. Nu finns bara nu. Och honom.
Hur säger man till sitt barn att man älskar dem, när man vet att tiden håller på att ta slut? Hur stoppar man hela sitt livs kärlek i de dagar som återstår?
