Jag heter Ylva Andersson. Jag är 68 år och under många år trodde jag att jag hade gjort mitt allra bästa för mina barn. Idag ser de det inte på samma sätt.
Jag har varit ensamstående mamma, fast det var aldrig mitt eget val. Min man försvann en vanlig dag. Han gick bara, lämnade inga ord, inget farväl. Han kom aldrig tillbaka. Först långt senare, genom vad folk pratade om, fick jag veta sanningen att han lämnat mig för en annan kvinna. Han har aldrig bekräftat det själv, för han har aldrig sett sina barn i ögonen igen. Han bara försvann ur våra liv.
Då var mina barn små, sex och fyra år gamla. Helt beroende av mig, och jag var ensam. Det fanns ingen familj att luta sig mot. Jag kommer från en fattig och ganska avskild ort i norra Sverige en sådan plats man försöker lämna för en bättre framtid, men hittar sig själv istället utan nätverk, utan skyddsnät, utan någon att ringa till när allt faller samman.
Mina barn har aldrig anklagat mig för att de inte hade mat på bordet eller tak över huvudet. Jag gjorde mitt bästa för att de skulle ha det nödvändigaste, och på ett eller annat vis gick det alltid ihop. Det de anklagar mig för nu är det känslomässiga för det jag inte lyckades ge.
Jag var en sträng mamma. Inte av elakhet, utan för att jag var rädd. Jag växte upp med övertygelsen att kärlek visades genom uppoffringar, inte genom ord. Med disciplin, inte med kramar.
Jag arbetade i en syfabrik för att försörja oss. Jag valde det, eftersom jag då kunde vara hemma hos dem på eftermiddagarna, se till att de åt och var trygga. När det blev kväll gick jag ut för att sälja hembakat. Med tunga ögonlock och trött kropp, men driven av behovet. Genom att jobba dubbla skift höll jag oss över vattenytan.
Jag jobbade för mycket. Jag var där rent fysiskt, men känslomässigt var jag ofta frånvarande. Det fanns dagar när jag kom hem irriterad, utan energi att lyssna. När de grät sa jag att de inte skulle överdriva. När de ville ha min uppmärksamhet gav jag dem order. När de gjorde fel rättade jag dem ofta, istället för att trösta. Jag var aldrig mjuk. Ansvarstagande, men kylig.
En period rasade hela vårt liv. Vi bodde inneboende i en liten lägenhet, precis så att vi fick plats att sova. Utan pappa och med bara en inkomst räckte pengarna sällan till. Det fanns dagar då jag fick välja betala hyran, eller köpa mat. Jag valde alltid maten till barnen.
Jag missade hyresbetalningar. Först en gång, sedan två, tills vi en dag blev vräkta. Jag minns den dagen helt tydligt. Vi hade ingenstans att ta vägen. Med två små barn och några kassar sov vi på golvet hos en vänlig granne, tacksamma över att inte vara ute på gatan.
Mina barn var för små för att förstå. Jag, däremot, förstod allt skammen, rädslan, förnedringen, tröttheten utan slut. Grannarna som förstod vår situation samlade ihop lite pengar, och vi kunde bo i ett ännu mindre rum i ett gammalt trähus med delad gård. Det var trångt, men vi var trygga.
Mina barn minns mest skrik där jag minns utmattning. De minns avstånd där jag minns att inte ge upp. De minns rädsla där jag minns hur jag kämpade för att inte gå sönder. Ändå växte de upp. De gick i skolan. De tog studenten. Idag är de vuxna, utbildade, har egna familjer och framtid.
Nu, som vuxna, ser de på mig med andra ögon. De frågar varför jag aldrig undrade hur de mådde. Varför jag inte satte ner foten när någon var dum mot dem. Varför allt annat alltid verkade komma före dem.
Du tog hand om oss, mamma, men du höll oss aldrig om sa en av dem till mig en gång. De orden krossade mig. Det handlade aldrig om brist på kärlek. Det var brist på kunskap. Ingen har lärt mig att visa värme. Jag fick bara höra hur man överlever, inte hur man känner.
Med åren har de börjat glida ifrån mig. De hälsar inte ofta på längre. De har sitt eget liv nu, med barn och jobb. De säger att de har fullt upp, och det är säkert sant, men det är inte allt. En gång sa båda, utan att förstå hur ont det gjorde, att deras fruar är helt annorlunda än jag mer tålmodiga, mjukare, mer närvarande med barnen. Inte sagt med elakhet, bara som ett konstaterande. Men för mig kändes det som en tyst dom. Som om de har valt för sina barn det jag aldrig kunde ge dem.
Jag förstår idag att livet gjort mig bitter. Att jag hårdnade för fort. Att tröttheten satte sig i rösten och i mina rörelser. Nu dömer mina barn mig, för de har fått orden för sådant de som små bar tysta inom sig.
Jag lyssnar, också när det gör ont. Även när jag tvingas möta de sidor av mig själv jag hellre glömmer. Inte för att försvara mig. Jag var en mamma som inte kunde ge mjukhet. Jag gjorde fel, och det inser jag idag, även om det är sent. Men jag vet också jag gjorde vad jag kunde med den kvinna jag då var. Jag älskade så gott jag kunde.
Ingen kan ge det man själv aldrig fått ta emot. Kanske ser de en dag hela sin mamma, inte bara hennes misstag. Kanske inte. Att vara mamma är inte att vara perfekt. Det är att älska också när man inte vet hur man gör rätt.
Och även om mina barn idag dömer mig, hoppas jag att Gud ser mig som jag är som en mamma, med barmhärtighet, sanning och en kärlek som inte dömer.
