Jag hatar dig inte

Jag hatar dig inte

Men egentligen har ingenting förändrats…

Viveka satt nervöst och pillade på ärmkanten medan taxin gled fram mellan björkar som gnisslade av snö och vårregn. Utanför fönstret svepte barndomens gator förbi de där hon sprungit omkring med Rasmus, fnittrat och lagt drömmar i en framtid som flytt. Sju långa år hade hon inte satt sin fot här.

Vi är framme, sade chauffören lågmält och avbröt hennes tankegång med sin röst som ekade som i en gammal biosalong.

Taxin stannade vid porten till ett blekt, femvåningshus, sådant som nästan luktade minnen. Viveka sökte med handen i väskan, kände mobilen, räknade ut och betalade chauffören med några prassliga hundralappar i svenska kronor. När bildörren slog igen, dröjde hon ett ögonblick på trottoaren, andades in luften från sin hemstad. Allt var annorlunda och ändå på något vis exakt som innan. Lukten av regnvått gräs från parken, bröd som bakades bakom hörnan hos lilla bageriet, och så det där oförklarliga som fanns bara här: ett ord hemma. Hjärtat värkte, underligt ljuvt, som om hon både sörjde och gladdes inför det som väntade i dimman längre fram.

Hon var bara där några dagar, officiellt för att hjälpa sin mor att ordna papper som samlat damm, men allra innerst handlade det om något annat. Rasmus. Hon längtade efter att få se honom, kanske till och med hoppas att livet ännu skulle kunna svänga i helt annan riktning.

Viveka visste att Rasmus bodde i närheten. Inte för att hon snokat aldrig öppet frågat. Men vänner slängde ibland ut hans namn under korta träffar eller i meddelanden på Facebook. Hon plockade upp brottstycken: nytt jobb, bra position, ny lägenhet, nu bor hans mamma där också… Varje gång högg det till av en bild i huvudet: Hur såg han ut nu? Vad drömde han om? Men Viveka vågade aldrig släppa tankarna fria rädslan för dem var som att öppna dörren för en storm…

**********

Nästa dag promenerade Viveka genom centrum. Hon hade ingen plan, lät bara stegen föra henne längs gator där alla stenar bar spår av hennes barndom. Hon sneglade i skyltfönster, log förstrött när något bekant drog henne tillbaka: kiosken där hon köpt sina serietidningar, bänken vid torget där hon och väninnorna deppat över provresultat, det lilla kaféet, där hon första gången försökte dricka cappuccino utan att spilla på den nya blusen.

Och plötsligt såg hon honom.

Rasmus gick längs andra trottoaren. Han märkte henne inte hans blick var fäst i fjärran, huvudet böjt i tankar på väder och framtid. Viveka stannade tvärt. Det kändes som om all luft slets ur lungorna. Han var densamme: lång, axlarna varsamt sänkta, stegen gungande och avslappnade hon kände igen hans rörelsemönster, till och med frisyren.

Innan hon hann tänka sprang hon över gatan. Rött trafikljus blinkade till, tutan från en bil lät ihåligt som i sömnen, men hon hörde knappt ljuden benen förde henne framåt, hjärtat dånade som kyrkklockor.

Rasmus! ropade hon när hon hann ikapp vid en ICA-affär.

Rösten brast, hon visste inte att hon kunde vara så nervös. Han vände sig om och ingenting. Ingen glädje, ingen ilska, bara ett blankt ansikte.

Viveka? sade han neutralt, nästan platt.

Hans ton träffade henne hårdare än något rasande utbrott. Sju års uppdämd oro vällde upp. Ögonen tårades, rösten hickade fram orden:

Rasmus, jag… jag har gjort så fel, pressade hon fram. Jag vet att jag inte borde ens gå nära dig, men… hon snyftade, försökte samla sig men tårarna rann ändå. Jag älskar dig. Jag har aldrig slutat. Förlåt mig. Snälla, förlåt…

Hon rabblade snubblande, som om tiden skulle ta slut om hon tystnade. Förklaringar, ursäkter, bön… Allt kokade ner i tre ord hon hållit gömda så länge.

Hon kramade honom, tryckte sig mot hans jacka, med naiv barnslighet som om famntag kunde göra tiden ogjord. Inget annat existerade: varken trafiken, människorna eller kylan. Bara hans kroppsliga värme och den förtvivlade, sista förhoppningen om att han skulle omfamna henne tillbaka.

Rasmus drog sig inte direkt undan. Ett ögonblick kunde hon svära på att han veknade, händerna lyftes ett uns han såg nästan ut att vilja besvara omfamningen. Hoppet blossade: kanske fanns en chans ändå! Kanske låg minnen sparade även i honom kanske fanns en framtid, ändå?

Men stunden försvann. Rasmus lade bestämt sina händer på hennes axlar, mjukt men ofrånkomligt. Ansiktet var stilla som en istäckt sjö, blicken lika kall. Ingen pojke längre, bara en man bakom ogenomtränglig mur.

Gå, viskade han i hennes öra.

Så stillsamt, så känslolöst. Som om hon var någon främmande, fel person.

Jag hatar dig, sade han efter en sekund med en glimt av förakt i ögonen.

Han vände sig och gick, utan att se sig om. Viveka stod kvar, hela världen dånade omkring henne: bilar brölade vid trafikljuset, barn skrattade i fjärran, någon sneglade undrande på henne där hon stod stel och blek mitt i gatan. Men Viveka märkte inget.

Bara hans avlägsna steg och sitt eget ojämna, kvävda andetag. Varje sekund blev en evighet, allt hon hörde var ekot: Det är slut. För alltid.

Viveka linkade hemåt. Fötterna rörde sig som främmande, huvudet var tomt, som om någon blåst bort hennes minne. Inga tankar, bara hans ord, tunga och djupa.

När Viveka låste upp hemma sa hon ingenting. Gick till köket, sjönk ner vid bordet och stirrade ut i regnet. Mamman såg hennes svullna ansikte och ökenblick, frågade inget alls andades tungt, satte på tekannan långsamt. Teets ånga, porslinets ljud, doften av earl grey det var så alldagligt, så chockerande vanligt jämfört med upproret inuti henne.

Han förlät mig inte, viskade Viveka, krampande runt koppen. Ångan stigde, men hon kände det knappt.

Mamman satte sig tyst bredvid och la handen på hennes axel. Likadant som när Viveka ramlat och slagit sig som liten. Den enkla gesten gjorde henne plötsligt försvinnande liten.

Du förstod att det skulle bli så här, sade mamman stillsamt, ingen förebråelse i rösten.

Jag visste nog, nickade Viveka, och rösten var jämn men utmattad. Fast jag hoppades ändå. Dumt, eller hur?

Inte dumt, sade mamman milt. Du valde din väg. Du sårade honom djupt Han blev som Kay i sagan, den som blev kall i hjärtat. Ingen annan når in längre.

Viveka drog ett långsamt andetag och såg framför sig de sju år som passerat.

Då var allt enkelt. Tjugotvå år, framtiden för fötterna. I närheten fanns Rasmus trygg, hederlig, någon att lita på. Han pratade inte kärlekens språk, men hans handlingar berättade allt: han ställde alltid upp, lyssnade, fanns där.

Men det fanns ett problem. Eller egentligen, det Viveka själv kallade problem. Rasmus jobbade på ett bygge, pluggade på distans och drömde om att starta eget. Det var målmedvetet, men skulle ta tid och Viveka ville inte vänta.

Hon drömde inte om lyx. Hon ville ha trygghet, fasta rutiner. Ville veta att jobb, hem, möjligheter fanns där. Med Rasmus var allt flytande: extrajobb, kvällsstudier, planer som ännu bara var ord.

När morbror i Stockholm erbjöd jobb på sitt kontor tvekade Viveka inte. Det var en konkret chans hon kastade sig ut.

Det fanns en annan sanning också. Under inflyttningen till Stockholm, när hon just börjat jobba, dök Peter upp. Dubbelt så gammal, självsäker, rik. Deras möte var tillfälligt på firmafest, hon i ny klänning, osäker bland välpolerade kollegor. Peter la genast märke till henne, bjöd på vin, ställde frågor, gav komplimanger.

Han överöste henne med små gåvor: exklusiva teblandningar i silveraskar, blommor till kontoret med kort Till den vackraste. Snart följde restaurangbesök hon annars bara drömt om, silkessjalar och smycken, skor med sylvassa klackar. Han sade ständigt att hon förtjänade mer, måste våga ta för sig.

Först avvisade Viveka, obekväm och försiktig. Men Peter övertalade henne, sa att det bara var gester, beundran utan baktanke. Sakta föll hon in i hans värld, där inget handlade om oro över ekonomi, inga bekymmer om hyran, inga frågor om framtiden. Peter skapade en bubbla utan mörka hörn.

Och Viveka började gilla det livet. Så mycket att hon nästan glömde den pojke vars kärlek hon lämnat kvar. Till och med mer än så nu tyckte hon knappt om honom längre, himlade med ögonen inför vännerna: Rasmus kommer ju aldrig någonstans.

En sommar återvände hon hem. Inte för att tala ut eller ens heja på Rasmus, utan för att visa upp vad hon fått. Visst skimrade en liten önskan i bakgrunden: Låt honom se att jag vet vad jag är värd.

Viveka planerade sitt besök minutiöst. Hon valde ut det hetaste kaféet på storgatan där Rasmus brukade dricka kaffe sent på dagen. Tog på sig Peters gåva: svart, åtsmitande, midjeband av skinn och gnistrande ring på fingret, väskan av senaste snitt.

Därinne satt hon nära fönstret och skrattade åt Peters allra torraste skämt, så att Rasmus med all säkerhet skulle se henne. Deras blickar möttes. I hans ögon såg hon allt hon inte ville se: smärta, osäkerhet, saknad. Men Viveka vände inte bort ansiktet. Det kändes nästan som en seger hon hade bevisat för sig själv att hon valt rätt: nu var livet rikt och tryggt, inte bara prat om framtiden.

Men så gick Rasmus ut ur kaféet och Viveka blev kvar och så tyst det blev. Blicken föll på stenen i ringen, på väska, på Peter som fortsatte prata. Plötsligt kändes allting tomt, långt borta. Hon fortsatte småle, men i bröstet viskade något: Var det värt det?

*************

Segern var sur insikten sög långsamt in. Först var Peter fortfarande den generöse, omtänksamma. Men så började hans intresse slockna, tyst men obevekligt.

Först i småsaker. Strängare tonfall. Resten av gåvorna blev uppmaningar: Vi ses nästa vecka, köp något fint, men håll budget. Sedan blev kommentarerna bittra: Du borde lägga ner mer tid på utseendet., Skratta inte så högt, det är ovärdigt., Ska du verkligen umgås med folk hemifrån? Hans vardag blev glest invävd i hennes, försvann ibland i dagar eller veckor. Viveka satt ensam i deras eleganta lägenhet, räknade sekunder mellan sms.

När hon försökte närma sig honom, sa han bara:

Du fick ju det du ville ha. Vad klagar du för?

Viveka försökte bortförklara: det är ju bara jobb, han är trött. Hon försökte övertyga sig om att allting snart skulle bli bättre, kanske var det bara övergångsproblem. Men längst in förstod hon: hon var bara en prydnad.

Hon uthärdade. Var tyst när Peter sa vad han egentligen tänkte, när han var borta. Hon vågade inte erkänna sanningen: hon hade valt fel. Att rikedom och yta var meningslöst jämfört med Rasmus han som värdesatte henne för den hon var, inte för accessoarernas skull.

Så småningom förlorade till och med klänningarna sin lyster de hängde tunga och ointressanta i garderoben. Smyckena kändes som rekvisita på en tom teaterscen. Restauranglivets
ljud dämpades av ödslighet. Den där nya doften som tidigare andats framtid gjorde henne nu illamående.

Hon fastnade med blicken ut genom Stockholmens fönster undrade, vad om…? Men tanken dog snabbt; för sedan kom frågan utan svar: Och nu då?

Ensam och med mörkret som ramlade in bakom gardinerna blev insikten tydlig. Länge hade hon trott att en okej tillvaro är den som är planerad men i verkligheten, utan någon att dela tryggheten med, fanns där bara tystnad.

Hon tänkte på Rasmus händer, varma, lite sträva, men mjuka om hennes fingrar. På hans lågmälda leende då han var som lyckligast. Och på hans sakliga, trofasta planering om framtiden det fanns aldrig stora ord, men alltid en fast grund att stå på. Det var faktiskt då hon känt sig orädd…

**************

Den tredje dagen återvände Viveka till parken där de en gång suttit under den stora lönnen. Samma bänk, samma rasslande blad hon mindes Rasmus ord: Jag vill ha ett hem, stort ljusinsläpp, lyckligt och ljust varenda morgon. Då log hon bara. Nu, så annorlunda de orden bidade som något förlorat, för alltid.

Hon försökte samla sina tankar, men snubblade på sin längtan. Då hördes en röst bakom henne:

Viveka?

Hon vände sig om; där stod Anton, vännen från förr. Han såg förvånad men snart glad ut:

Hade aldrig väntat mig dig här, log han. Hur är det?

Viveka tvekade, försökte le, men rösten var bräcklig, trots att hon kämpade för att den skulle låta lättsam:

Bra, sa hon och rodnade. Kom hem till mamma bara.

Anton nickade, satte sig bredvid henne på bänken, berättade vagt om livet här: jobbrutiner, ombyggda bussgator, klubb som öppnat. Viveka lyssnade, barndomsvänners lugn lindade tankarna.

Har du träffat Rasmus? frågade Anton vänligt.

Viveka såg ner på de våta lönnlöven. I huvudet flimrade bilden av gårdagens möte och de hårda orden. Hon svarade efter en stund:

Ja. Igår.

Och?, frågade Anton.

Han vill inte veta av mig, sade Viveka och tryckte fram orden.

Anton suckade, lutade sig över knäna, blickade in bland dimgrå träd. Tystnaden var tung, tills han till slut sade:

Han mådde fruktansvärt dåligt, Viveka. Du försvann ju bara. Ingen förklaring, ingenting. Det var som ett knivhugg.

Viveka knöt nävarna hårt, naglarna i handflatan. Hon visste redan, men orden från Anton fick bitarna att falla djupare.

Jag vet, viskade hon. Allt är mitt fel.

Anton tittade på henne, öppnade inte predikan. Han fortsatte stilla:

Han försökte gå vidare. Men han kom aldrig riktigt över dig. Och efter att du kom hit och visade upp dig Då gick han sönder igen.

Viveka nickade, hörde i sitt huvud skärvor av Rasmus försök till nytt liv. Det var hennes fel. Inte att han älskade men att hon sårat honom.

Jag ville bara ha trygghet, mumlade hon tyst.

Anton satt kvar, höll tyst. Vinden spelade kring bänken, löven virvlade över gruset. Livet gick vidare.

Viveka pressade ihop ögonen. Tårarna brände ändå.

Jag ber inte om förlåtelse, sade hon med flämtande röst. Jag jag ville bara att han skulle förstå att jag ångrar allt. Varje dag. Jag kan inte släppa det!

Anton såg på henne, varken dömande eller tröstande. Efter lång tystnad sa han:

Han behöver kanske inte veta det, Viveka. Du river bara upp allt igen. Han var på väg tillbaka ditt utspel vände upp och ner på honom igen. Han ringde mig igår han var full, Viveka. Kan du inte låta honom vara nu?

Viveka sa inget mer. Hon insåg att han hade rätt. Hennes återkomst, hennes vilja att ställa allt till rätta, hade bara rivit gamla sår öppna.

*************

Den kvällen satt Viveka vid köksfönstret, såg på staden där lamporna tändes som eldflugor över fönsterblecken. Hon såg för sitt inre hur det kunnat bli: förstahandskontrakt, byggkaffe, skratt åt trasiga elvispar och drömmar i små förorter. Hon tänkte på de tillfällen hon aldrig tog, de ord hon aldrig sa. Men tiden gick inte att ändra tillbaka.

Dagen därpå packade Viveka långsamt, andäktigt. Mamman såg på henne från dörren med den förlåtande sorg som bara mammor bär.

Ta hand om dig, sa mamman, en sista gång.

Viveka kysste henne på kinden, höll kvar doften av hemmet och gick ut i blåsten.

På stationen köpte hon biljett till Stockholm ville fundera på vägen. Tågets rörelse blev som körsbärsblommor för vinden; huset och parkerna svepte förbi, människor ordnade sitt, lyktor fladdrade mellan fönstren, men allt var nu långt, långt borta.

Där, någonstans bland de husen, fanns han den hon älskat mest av allt. Han med händer som kunde bygga och smeka, som hon aldrig tog farväl av. Och nu: förlorad, kanske för alltid. Hon visste det, även om hon försökte trösta sig med att allt kanske inte var över.

*************

Månader gick. Viveka bodde kvar i Stockholm, arbetade på som förut, mötte vänner över kaffe som sved av minnen. I det yttre: samma schema, samma platser, samma kavajer. Men inuti hade något förändrats. Hon slutade fly från det förflutna, gömde sig inte längre bakom nya bekantskaper eller dyra kläder. Hon såg på vad som varit rakt på och erkände: hon hade gjort fel. Erkände smärtan, ångern.

Hon lärde sig till slut att andas ut, se livet röra sig framåt. Hon sade till sig själv: Det blev så här. Det var fel men det går inte att förändra. I den vissheten fanns en sorts lättnad. Ingen glädje, men ett lugn en förmåga att fortsätta.

Så en kväll, medan pasta sjöd på spisen, pep telefonen till. Ett nytt nummer. Bara en rad på skärmen: Jag hatar dig inte. Men kan aldrig förlåta.

Viveka satt stilla. Kramade mobilen så hårt att handflatan vitnade. Hjärtat stannade, sedan slogs det med ny kraft. Hon lät kroppen glida ner på golvet, höll luren mot bröstet för att känna det svaga ekot från någon långt där borta.

Hon förstod inte vad det betydde. Var det en öppning? En sista hälsning? Men för första gången på länge kändes det som att en tunn tråd fortfarande band dem samman. Någon, där borta, tänkte på henne. Någon hade valt att skriva, trots all smärta. Dörren var inte helt stängd.

Viveka log medan tårarna smög över kinden ett osäkert, men verkligt leende. Kanske var det ändå inte slutet. Kanske skulle de en dag kunna prata, utan anklagelser, utan försköning. Kanske kunde de hitta ord som läkte vidare tillsammans, eller var för sig.

Tills dess räckte det att veta: han minns. Hon fanns, inte bara som ett misstag, utan som en del av hans berättelse.

Och det var, just nu, nog.