Jag hatar dig inte

Jag hatar dig inte

Egentligen har ingenting förändrats…

Svea knådade oroligt kanten på ärmen och lät blicken glida ut genom taxifönstret. Gatorna som svepte förbi var de samma som hon sprungit på som barn, när hon och Erik sprungit genom Vasastan, skrattandes och syftandes mot framtiden. Sju år sju hela år hade hon inte varit hemma.

Framme, sa chauffören med ett lågmält avbrott i hennes tankar.

Taxin gled tyst till stillastående framför det slitna tegelhuset på Odengatan. Svea kände mekaniskt efter mobilen, tog fram några sedlar, betalade med en darrande hand och klev ut i kvällsskenet, dörren slog igen bakom henne med en dov klang. Hon stod stilla en sekund, lyssnade på stadens andetag. Doften av liljekonvaljer från parken, av bröd från bageriet på hörnet, och något annat ett svårpreciserat stråk som bara är: hemma. Det högg till, samtidigt sött och bittert. Hon ville bara inandas det länge, men var ändå rädd för det okända som väntade henne innanför tröskeln.

Formellt sett var hon bara tillbaka för några dagar. Modern behövde hjälp med Försäkringskassan, hela släpet med papper som legat och samlat damm. Men någonstans långt in, kanske djupare än allt annat, ville hon träffa Erik. Och tänk om livet skulle vända?

Egentligen visste hon att han bodde kvar här, inte långt från deras gamla gårdsplan. Hon hade aldrig snokat eller ställt frågor, men kompisar som råkat nämna honom i förbifarten, något om nytt arbete, om lägenhetsköp, om att mamman flyttat in. Varje gång hennes öra snappade upp hans namn, väcktes bilder hur han nu såg ut, vad han tänkte, om han gick och bar på samma minnen. Men hon pressade bort de tankarna, försökte hålla dem på avstånd, rädd att ge dem alltför stort rum…

*******************

Nästa dag vandrade Svea längs Odenplan, utan egentlig plan: bara stadens daggsvala andedräkt, stadskärnans pulserande rytm mot det hemtama i hennes bröst. Hon sneglade in i skyltfönster, log åt gamla kiosken där hon köpt Bamse och Kalle Anka, parkbänken där hon och vännerna satt och smidde kvällsplaner, caféet där hennes första cappuccino spilldes över den nya blusen.

Och plötsligt såg hon honom. Erik vandrade på andra sidan gatan, blicken i fjärran så som han alltid gått: lång, lätt och på något vis bekymmerslös. Samma profil, samma mjuka rörelser, håret ostyrigt som förr.

Utan att tänka sprang hon rakt över övergångsstället. Trafikljuset blinkade gult, någon tuta skränade, men hon hörde det inte. Hjärtslagen dånade, benen bar henne framåt.

Erik! skrek hon när hon var framme vid ICA.

Hennes röst höll inte riktigt. Han vände sig om och det var bara tystnad. Ingen glädje, ingen ilska. Nej, bara yta.

Svea? sa han tonlöst, nästan vänligt.

Hans neutrala uttryck träffade henne värre än någon kyla. Sju år av längtan brast, ögonen tårades och orden ringlade sig ur henne mot hennes vilja.

Erik, jag jag har gjort så mycket fel, snubblade Svea fram. Jag vet att jag borde lämna dig i fred, men jag hon hackade till, tårarna rann fritt och hon lät dem vara. Jag älskar dig. Älskar dig ännu. Förlåt mig. Snälla, förlåt.

Orden föll ur henne snabbt, fragmentariskt som om det var sista gången i livet. Alla förklaringar, ursäkter, förslag, reducerade till blott kärleksyttringar.

Hon kramade honom hårt, klamrade sig fast med händer och kind mot hans bröst, nästan som om det skulle kunna vrida tiden baklänges. Allt annat försvann: trafik, folk, timmar. Endast närheten mellan dem, och en absurd förhoppning om att han skulle hålla om henne tillbaka.

Han drog sig inte undan direkt. Tvärtom, hon anade ett ryck, axlar andades ut, armar började röra sig som att de tänkte omfamna henne. Då, i ett ögonblick, fylldes hon av förväntan kanske?

Men ögonblicket rann undan, likt is på vårkanten. Erik tog varsamt, med bestämda händer tag om hennes axlar, och flyttade henne ifrån sig. Hans ögon var lugna, nästan frusna. Händerna var återhållsamma, men hans blick var stel, oåtkomlig. Där fanns inte längre pojken från förr, bara en vuxen man bakom ogenomtränglig mur.

Försvinn, viskade han kallt.

Det sas så färglöst, som om hon var en främling, en förbipasserande.

Jag hatar dig, la han till, nu aningen vassare, innan han vände henne ryggen och gick iväg.

Svea blev stående. Runtom henne snurrade det vanliga livet: människor sprang kors och tvärs, barnen lekte vid fontänen. Någon snabb ögonkast från en pensionär, kanske undrandes varför hon så stilla stirrade ut i tomheten. Men hon var någon annanstans.

Endast ljudet av hans steg, som dog bort mellan spårvagn och vårvind. Ett hackigt andetag, kroppen tom, ekot av hans röst dundrade i huvudet: Det är slut. För alltid.

Svagt började hon gå mot huset där modern bodde. Benen motarbetade, men hon lät stegen föra henne. I huvudet: varken tankar eller känslor, bara vakuum och det monotona ljudet av blodet i öronen.

När hon kom in mötte modern henne med lågmäld blick. Svea sade inget, bara gled förbi till köket, sjönk ner på stolen och stirrade ut på innergården. Modern, van vid dotterns sorgmod sedan barnsben, sa inget. Bara tyst, stilla, hämtade hon vattenkokaren och lät tekopparnas rök skingra oron.

Han kunde inte förlåta mig, viskade Svea till slut, nypandes kring sin tekopp. Det var nästan så att värmen brände. Hon höll hårdare om porslinet, som om det var det enda hon kunde hålla kvar.

Modern satte sig bredvid, smekte henne på axeln sådär som när Svea ramlat med cykeln en höstdag för länge länge sedan. En gest så enkel, så omfamnande, att Svea plötsligt kände sig som ett barn igen.

Du visste väl redan, sa modern sorgset. Ingen kan gå vidare utan sår.

Jo men ändå hoppades jag. Varför? Det är väl naivt?

Inte så, svarade modern mjukt. Vi väljer ju våra vägar, men ibland gör det mer ont än det är värt. Du gjorde honom illa, Svea. Han blev som Kay i Snödrottningen känslorna frös till is.

Svea lutade sig bakåt och lät blicken glida bland minnen från förr: sju år och ett annat liv.

Då, när hon var tjugotvå och allt såg ut som öppna fält där solen alltid sken. Erik, ställningsbyggaren med stora drömmar, extrajobb och visioner, kämpade kvällar och nätter och lovade henne en framtid fylld av värme och trygghet fast allt var så osäkert. Men hon, svept av längtan efter något klart, något tryggt, tröttnade. När farbrorn i Stockholm ordnade en tjänst som lät henne se ett nytt liv, sa hon bara “ja”. Nästan utan att tänka.

Sammanträffandet med Tomas den framgångsrika, dubbelt så gamla företagaren som gillade att få som han ville blev avgörande. Han svepte henne in sin självsäkra värld med presenter, teaterbiljetter, silkessjalar och restaurangmenyer där ingen behövde se priset. Hans verklighet var en virvlande saga utan oro. I det ljuset såg Erik ut som en aktör i fel pjäs.

Till slut, när Svea åkte hem till Stockholm på semester, var det inte ens Erik hon ville möta hon ville bara visa honom sitt nya liv. Bevisa att hon hade rätt. I designerklänningen, inramad av caféets speglingar, skrattade hon högre, noga med att Erik såg henne passera sitt livs nymornade kuliss. Hans blick var förbryllad, sårbar, men hon höll kvar den kallare än hon egentligen var.

Efteråt smakade hennes seger bittert. Tomas intresse slocknade: presenter dog ut, tysta kvällar blev fler, arbetsdagar längre, kritikens små stick blev till taggtråd. Svea blev ensam i en lägenhet hon inte valt, i kläder som kändes lånade, med smycken som bara skrek minne. Allt hon trott var äkta, var istället ett hopkok av glans och tomhet.

När tystnaden blev för stark kvällar då radiovågorna studsar mellan tak och parkett, och Svea föreställer sig Erik och hans starka, varma arbetsnävar, skrattet som hon saknar då föll hon tillbaka i gamla tankespår. Han hade blick utan falska löften men med framtidstro för deras två. Hon har alltid varit tryggast i den tanken.

*******************

På tredje dagen gick Svea förbi utmed Hagaparken, under de höga almarna. På den bänken, där Jonas, deras gemensamma vän, brukade tala om livet, satt han nu. Svea blev först osäker, men han log genast när hon närmade sig.

Oj, vad gör du här, Svea? sa Jonas, och svepte med blicken över hennes skepnad som om han sökte tecken på gamla tider.

Det är okej. Jag skulle bara hälsa på mamma, svarade hon, försökte le, och lyckades nästan.

Jonas pekade på bänken bredvid sig.

Kom, vi pratar lite. Det är fint i kväll.

De satte sig. Hans röst var varm och lågmäld, berättade om små nyheter från staden: någon kiosk som stängt, caféet som fått nya ägare, träd som fallit i stormen.

Har du sett Erik? frågade han så småningom, varsamt.

Sveas blick föll till marken. Bilder från gårdagen, Eriks tomma blick, hans ord som klöste mot hennes hjärta.

Ja. Igår, viskade hon.

Och?

Han vill inte kännas vid mig. Han… han hatar mig.

Jonas höll andan, såg mot parkens skuggspel. Sedan:

Han mådde så dåligt när du försvann, Svea. Ingen förklaring, ingenting. Det blev ett hål i honom, tror jag.

Hon nickade. Kände, mer än förstod, all skuld rinna genom henne.

Jag vet, mumlade hon.

Jonas fortsatte:

Han har försökt gå vidare, till och med träffat någon annan. Men det blir aldrig rätt. Och när du kom hem för att visa hur det “borde” vara då gick han sönder igen.

Svea satte naglarna i handflatan, men lät tårarna stanna i ögonen.

Jag vill inte att han ska förlåta. Bara veta att jag ångrar mig, sa hon till sist. Varje dag tänker jag på det, på hur allt kunde varit och så förstörde jag det själv.

Jonas var tyst, vägde orden. Sen:

Han behöver inte höra det. Du öppnar bara gamla sår. Gå nu, Svea. Han ringde mig igår, han var förtvivlad. Drack. Jag har aldrig sett honom så. Låt honom hitta frid.

Hon förstod det. Allt hennes sökande efter försoning, all längtan, var kanske bara för hennes egen skull medan han blivit tvungen att leva med hennes val varje dag.

*******************

Den kvällen satt Svea vid fönstret, blickade ut där Lidingöbanans lampor målade gula linjer bort mot natten, steg för steg bort från hennes gamla liv. Hur hade allt kunnat bli om hon stannat? Första hyran, Eriks kämpande, deras skratt över diskbänken. Hon såg varje ögonblick hon nu aldrig skulle få tillbaka.

Nästa dag packade hon långsamt ihop. Modern väntade i hallen, stilla och med ömsintheten dold bakom sin svenska lågmäldhet.

Ta hand om dig, sa hon endast.

Svea nickade. En snabb kyss på kinden med doften av hemma kvar på läpparna, innan hon drog igen ytterdörren.

På Centralen köpte hon biljett ner till Stockholm till den nya verkligheten. Tåget gled ut från perrongen, och utanför fönstret susade barndomens gator förbi: små röda cyklar, blommande kastanjer, någon på väg till Hemköp. Livet fortsatte obönhörligt, och någonstans därute försvann Erik och allt de en gång varit bort i landskapet.

*******************

Ett halvt år gick. Svea blev kvar i Stockholm: jobb, fika med kollegor, frågor om semesterplaner. Ytan var stabil, men inombords hade något skiftat. Hon försökte inte längre andetvinga minnena nu fick de finnas. Sorgen blev vardag, men på ett märkligt, sakligt sätt lärde hon sig leva med sin ånger.

En kväll när köttbullarna stekte och ljuset blev blått vid Vasastans takåsar, pinglade mobilen till. Okänt nummer, endast en rad text på skärmen: Jag hatar dig inte. Men jag kan inte förlåta.

Svea satte sig tyst ner på köksgolvet, höll mobilen mot bröstet. Hjärtat fladdrade till, som om någon visslat på andra sidan stan.

Hon visste inte vad det betydde; om det var ett nytt slut eller början på något annat. Men för första gången sedan allt rasade, gick det att andas. En sytråd, en förbindelse tunn som rimfrost, men ändå kvar.

Och nu, för första gången på länge, log Svea genom tårarna. Kanske var det inte slut, inte helt och hållet. Kanske finns det plats för samtal, för eftertanke, för förståelse av det som blev.

För tillfället räckte det att någon tänkte på henne. Någonstans därute, bland alla glittrande stadsljus. Det kanske var allt hon behövde just nu.