Jag har varit hemmafru i åtta år nu. Inte för att det var min dröm, utan för att livet blev så. Jag har två barn, en man som jobbar hela dagen på sitt kontor, och ett hem som alltid behöver städas. Varje morgon går jag upp klockan 5:30. Innan någon annan har vaknat har jag redan ordnat frukost.
Klockan sju har jag diskat, dammsugit vardagsrummet, bäddat sängarna, och påbörjat lunchen. När min man går hemifrån säger han: Ta det lugnt hemma. Som om hemmavid betyder att vila. Men så fort jag har stängt dörren börjar dagens andra arbetspass: tvätt, moppa golvet, skrubba badrummet, plocka upp leksaker, storhandla, hämta barnen från skolan.
När barnen kommer hem är det inte någon paus läxor, mellanmål, syskonbråk, skrik, och ännu fler smutsiga kläder. Samtidigt kommer min man hem, trött, och sätter sig med mobilen. Om jag ber om hjälp säger han: Jag jobbar ju hela dagen. En gång svarade jag: Jag jobbar också, och han blev arg. Han sa att jag överdriver och inte vet vad riktig trötthet är.
En dag berättade jag att jag vill börja arbeta igen. Jag vill ha egna pengar, komma ut från hemmet, känna att jag är viktig för något annat än att städa. Han sade: Vem ska ta hand om barnen då? och Varför gifte jag mig med dig om du inte skulle vara hemma?, Det är själviskt. Svärmor lade sig också i: en god hustru stannar hemma.
Jag började känna mig osynlig. Ingen frågar hur jag mår. Ingen tackar. Om maten är för salt klagar de. Om huset är stökigt mitt fel. Om barnen får dåliga betyg mitt ansvar. Allt faller på mig.
En kväll bröt jag ihop. Jag stod och diskade sent, med ont i ryggen, och hörde min man säga i telefon: Min fru jobbar inte, hon är bara hemma. Jag släppte disken i vasken och grät tyst.
Nu är jag trött. Trött på att jobba utan lön, utan arbetstid, utan uppskattning. Trött på att livet känns inlåst mellan fyra väggar. Trött på att vara bara hemmafru.
Och jag vet inte längre hur jag ska göra. Om jag ska stå ut, om jag ska ta strid, om jag ska söka jobb även om det riskerar att skapa problem i vårt äktenskap.
Tycker du att hemmafrun är privilegierad egentligen, eller är det en börda som ingen vill se?
