Hej du, du vet hur tungt det kan vara att ta hand om någon som är sjuk, särskilt när det är en främling. Jag har suttit med en gammal man i åtta år, och ingen sa ett tack. Det har gjort mig så känslomässigt sliten.
Jag är 72 år nu, och historien jag ska berätta hände för nästan femton år sedan. Min man dog för länge sedan, och jag har en son, en svärdotter och en liten pojke. Svärdotterns pappa, Gunnar Lindgren, var en snäll mattelärare i Stockholm, men han blev allvarligt sjuk.
Vi kämpade i månader, betalade stora summor i kronor för hans behandling och jag bidrog så gott jag kunde med pengar. Till slut blev han bunden till sängen, och ingen annan ville ta hand om honom. Min son hade fullt upp med jobbet och reste ofta i affärer, vårt barnbarn Oskar gick ännu på gymnasiet, och svärdottern Karin jobbet heltid som sjuksköterska. Hon hade också en äldre dotter som bodde i Göteborg och kunde bara ringa och uttrycka medkänsla.
Karin fick inget lov att sjukskriva sig. Chefen sa till henne: Antingen jobbar du som vanligt, eller så sparkar vi dig. Så hon valde att fortsätta arbeta, och jag fick plötsligt ansvaret för Gunnars vård.
I början bad Karin mig bara komma förbi en gång om dagen, laga mat och ge honom mat. Jag gick med på det utan att ana att det skulle bli åtta år. Jag brukade bara stanna i två timmar och sedan gå hem, men med tiden ökade Karin sina påfrestningar. Jag började spendera hela dagen hos Gunnar, gick hem först på kvällen och gick tillbaka på morgonen till fots.
Erik, min son, såg hur tungt det var för mig och bad mig sluta med välgörenhetsarbetet, men han sa inget till sin fru eftersom han bodde i hennes lägenhet. Det var också jobbigt när Gunnars äldsta dotter, Ebba, ringde ofta och gav mig detaljerade instruktioner: hur jag skulle tvätta honom, vad jag skulle säga och hur jag skulle hålla honom bekväm. Karin blev ofta missnöjd när jag inte kunde hinna med hennes önskemål.
Hon sa till och med: Om du inte klarar det, ta med din son och gå! Jag klarar mig själv! Jag hittar en barnvakt! Det fick jag stå ut med i åtta år, ända tills han gick bort. Ingen av Gunnardöttrarna tackade mig för den långa vården, och den äldsta, Lovisa, påstod att ingen tvingade mig att ta hand om sin pappa att jag gjorde det av egen vilja.
Så är det ibland: man gör något gott för andra, men de är så själviska att de inte ens har ett tack kvar i munnen. Jag bär den här sorgen med mig, men jag ville bara dela det med dig, så du förstår hur tungt det kan bli när ingen ser ditt slit. Kram.
