Jag har gjort mitt
Ni skulle väl lika gärna kunna lämna honom på katthem, som en kattunge. Och varför inte? Betalat och så varsågod, njut av er frihet, sa Inga-Lisa, med en giftig sarkasm.
Elin, irriterat sammanbiten, ryckte frustrerat i dragkedjan på resväskan. Ingen nytta. Den hade fastnat. Precis som den där gamla skivan, som svärmor alltid satte igång varje gång de unga bestämde sig för semester.
Mamma, nu slutar du, försökte Gustaf, Elins man, varva ner Inga-Lisa. Elis ska också få semester, bara hos farmor och farfar på landet. Inte hos några okända, utan hos mamma och pappa. Han får frisk luft, trädgård, en liten uppblåsbar pool och mjölk direkt från kossorna varje dag. Perfekt i hans ålder.
Semester? Det där är förvisning! utbrast svärmor upprört. Barnet är tre år, vid den åldern behöver han föräldrar! Och vad gör ni? Ska iväg till Stockholm och springa runt på museer! Men ert barn då behöver han ingen kultiverad utveckling?
Elin fick till slut bukt med dragkedjan, rätade sig upp och såg kyligt Inga-Lisa i ögonen.
Inte nu, svarade hon kallt. Nu behöver han fasta rutiner, middagssömn och en potta nära till hands. Inte nio timmar i flyg och byten, inte jetlag eller stadsvandringar. När var senast du, Inga-Lisa, ens gick en liten vända i parken med ditt barnbarn?
Jag har gjort mitt med Gustaf! lyfte svärmor på hakan, stolt. Tog alltid med honom överallt. Och visst överlevde jag. Men ni vill bara ha det bekvämt. Man ska tänka på andra, inte bara sig själv.
Just precis! röt Elin nästan. På de andra! Alla de som måste flyga med oss och stå ut med Elis utbrott i timmar. Eller de som letar guidning på stadstur, inte lyssna på “jag är trött, jag vill ha vatten, jag behöver kissa, det gör ont i fötterna, när ska vi hem”. Semester med en treåring är ingen semester, Inga-Lisa. Det är en prövning. Även för Elis.
Svärmor vände bort blicken, putade med läpparna.
Jaja. Ni har lekt färdigt föräldrar. Vill mest bli av med honom. Säg då rätt ut, att barnet är en börda… Om man vill kan man alltid anpassa sig efter ett barn.
Elin blundade hårt och räknade långsamt till hundra. Om bara Inga-Lisa visste vilket rent helvete de gått igenom senaste resan, kanske hon skulle hålla igen. Men hur skulle hon veta hon deltar ju knappt i barnbarnets uppfostran?
Elin mindes det desto bättre. Hon hade fortfarande ryckningar i vänster öga en månad efteråt.
Det var förra sommaren. De hade, naivt, bestämt sig för att besöka vännerna i deras sommartorp. Knappt tio mil bort. Vännerna hade också barn, en lekplats på gården, och en enorm trädgård. Det lät lovande.
Men allt gick fel från start.
Bilen startade inte. Vännerna väntade, grillen var tänd I all hast fick de leta biljetter till pendeltåget.
Vädret var såklart helt emot. Det blev över +30, och AC:n på tåget fungerade inte. Allt var öppet, men det hjälpte inte. Fullsmockat, knappt en plats att stå. Luften helt stillastående.
Elis höll ut i tio minuter. Sen började gnället. Efter det blev det klagomål på värmen, sen sprang han upp och ner i tåget.
Släpp mig! skrek han, hängandes i Gustafs armar. Jag vill dit bort!
Elis, gubben, nej. Där sitter folk, snäste en rödflammig Gustaf, kämpande med deras ålande son.
Vill inte sitta! Aaah!
Han vrålade högt och länge, överröstade ljudet av tåget. Folk började först se på dem med medlidande, sen blev de irriterade och sedan öppet hatiska. En kvinna i vit blus sa ifrån, och Elis rörde till det ytterligare med sin juicepaket både Gustaf och Elin och även kvinnan fick klibbigt socker på sig.
Katastrofen var ett faktum. Käbbel och bölanden, Elin bad om ursäkt, nästan gråtande, och försökte erbjuda pengar i kompensation. Elis snyftade eftersom han blivit av med juice. Gustaf bet ihop.
En och en halv timme av ren tortyr.
Väl ute på perrongen var krafterna slut. Elis, helt sönderstressad, vägrade sova middag, var grinig hela tiden och höll på att välta grillen. Hemresan blev inte bättre.
Och det där var ändå bara två timmar totalt. Ska Inga-Lisa nu hänga med honom på guidade visningar i en vecka? Nej tack det är tortyr för alla.
Ni bara skämmer bort honom! brukade Inga-Lisa fräsa, när Elin försökte resonera.
Själv var svärmor mest teoretiker. Hon dök upp varannan vecka, kom med bananer eller Marabou (som Elis är allergisk mot, vilket påtalats oändligt antal gånger), gullade lite och drog sen. Och så tog hon gärna en selfie för Facebook.
Inga-Lisa, varför är du så bekymrad om vem Elis är med? frågade Elin en gång när de återigen blev osams. Det är ju inte du som vaktar honom.
Jag måste inte! Han har föräldrar ni ska ta hand om honom. Skulle det vara sjukhus eller jobb, ja då hjälper jag. Men ni behandlar honom som en kattunge ni kastar bort.
Det gick att leva med alla dessa slitningar, men de malde på i längden. Inga-Lisa var bergfast i sin övertygelse och orkade inte ens lyssna på andras argument.
Tiden går dock livet lär bäst.
Fyra år gick på ett ögonblick. Elis fyllde sju. Ett riktigt barn: resonerar, går i skolan, har fritidsintressen…
Inga-Lisas liv hade tagit en mörkare vändning. Hon hade blivit änka. Den lilla lägenheten, som förut varit fylld av TV-ljud och maken som muttrade i bakgrunden, var tyst nu. Kanske var det detta, eller kanske ville hon övertyga hela världen (och svärföräldrarna) om att hon fortfarande har ork för nu slog Inga-Lisa på stort.
Kom med Elis till mig, sa hon storslaget. Han är ju stor nu, vi kommer överens.
Är du säker? frågade Elin försiktigt. Han har energi som räcker till tre och behöver sällskap. Eller åtminstone en dator.
Tror du jag inte klarar av det? snäste svärmor. Jag har uppfostrat min son! Vi läser böcker, spelar kort vi klarar oss utan era datorer. Kom med honom bara!
Så, med viss oro och ett kort kors i fickan, lämnade de honom. I två veckor. Själva stack de till ett litet pensionat. Bara en helg, Elin hade på känn att mer skulle de inte få.
Och nog fick hon rätt.
I Inga-Lisas huvud såg allt ut som en idyll: Ett rent och kammat barnbarn, bläddrandes i Faktaboken om Djur, medan hon stickade sockor och ibland la in en vis kommentar. Sen åt de soppa och gick på promenad, hand i hand.
I verkligheten kraschade det direkt.
Farmor, jag har tråkigt! ropade Elis. Har du surfplatta?
Nä, varför skulle jag ha det?
Okej, ska vi leka zombieapokalyps? Du är zombie, jag är hjälte!
Vilken apokalyps? svarade Inga-Lisa förvirrat. Elis, sätt dig och rita. Jag köpte nya färger.
Rita är för småbarn! Elis började springa runt soffan. Kom igen, farmor! Lek! Titta! KOM OCH TITTA. Du tittar ju inte!
Han satt still en sekund flygplan ena minuten, slår i grytlock nästa, försöker få farmor med i ännu en lek hon inte förstår. Böckerna av Elsa Beskow rör han inte, gamla legot är tråkigt. Han vill ha publik, kompisskap och underhållning. Var tredje minut: Farmor, varför?, Farmor, ska vi?, Farmor, kolla!.
Inga-Lisa, van vid tystnad och rutiner, kände vid lunch som om hon lastat en kolvagn.
Men det var först början. Bekymren kulminerade vid maten. Hon hade kokat oxköttssoppa, något hon annars inte gör.
Elis såg på soppan som om det låg skräp och rynkade på näsan.
Jag vill inte äta det här.
Varför?
Det är kokt lök. Jag tycker inte om det.
Vad säger du? Lök är ju nyttigt! Kom igen nu, ät!
Nej. Jag vill ha makaroner. Med ost. Och korv, fast du måste skära den som en bläckfisk.
Svärmor spärrade upp ögonen. Sånt kunde hon inte.
Jag är inget restaurangkök! svarade hon.
Elis ryckte på axlarna och gick för att bygga koja av kuddar och stolar.
På kvällen åkte hennes blodtryck berg-och-dalbana. Hon kunde inte ens vila Elis hoppade genast på henne, skrikandes Upp med dig, fienden anfaller!. Nyheterna kunde hon glömma, Elis krävde barnprogram, klagade på tristess, och de tecknade filmerna bara ökade intensiteten.
Elin och Gustaf, däremot, hade det underbart på sin veranda. De såg på den rosa sommarhimlen, hörde grillen fräsa, och njöt av lugnet.
Helt otroligt… så tyst det är, suckade Elin, blundandes. Kanske har vi varit för hårda mot din mamma ändå?
Då ringde Gustafs mobil.
Hej, mamma?
Kom hem omedelbart! skrek Inga-Lisa, nästan hysteriskt. Hämta honom! NU!
Vad har hänt? Är allt okej?
Det är katastrof! Er son är helt vild! Han river halva lägenheten, han äter inte riktig mat, han hoppar på mig som en galen ko! Om ni inte är här om en timme ringer jag både 112 och polisen. Jag orkar inte mer! Jag VÄNTAR på er!
Samtalet bröts.
Elin ställde ner sitt vinglas. Vinet blev stående, grillspettet halvfärdigt.
Dags att åka, sa Gustaf dystert. Slut på semestern…
Resan tillbaka var tyst. Skammen och ilskan låg tjock mellan dem. Inga-Lisa hade bett dem men nu bröt hon ihop.
Så snart de tryckte på dörrklockan slets dörren upp. Inga-Lisa såg ut som om hon överlevt ett krig. Det luktade valeriana om henne.
Elis däremot sprang glatt och pigg till mamma och pappa.
Äntligen, tack gode Gud, suckade svärmor, nästan puttade ut barnet. Ta honom! Och be mig aldrig igen! Vad har ni uppfostrat för något? Ingen unge ett monster! Han gillar inte maten, skriker, hoppar, attackerar sin stackars farmor!
Han är ett barn, mamma, sa Gustaf torrt och tog Elis i handen. Ett livligt och friskt barn. Vi varnade dig. Du sa själv att du skulle klara det.
Jag trodde han var normal! Han borde gå till läkare! sa Inga-Lisa och höll sig för hjärtat. Nu behöver jag vila, annars dör jag.
I bilen, på vägen hem, undrade Elis sömnigt:
Mamma, när åker vi till morfar Olof och mormor Ulla nästa gång?
Snart, älskling, vi ska absolut dit.
Bra… mumlade han, redan halvsovande. För farmor Inga-Lisa…hon är konstig. Hon skriker bara, leker kan hon inte, och hennes mat är äcklig.
Sedan den dagen nämnde Inga-Lisa aldrig längre gemensamma resor, eller frågade varför hon inte fick barnbarnet själv. När familjen i fortsättningen for iväg på semester fick de bara ett Trevlig resa! från svärmor.
Elis tillbringade fortsättningsvis sina lov hos Elins föräldrar. Där grävde han maskar med morfar, lekte krig, och åt mormors soppa utan lök, för Ulla kände till hans smak.
Relationen med svärmor blev inte bättre, men Elin var nöjd. Åtminstone slapp hon nu någon som skulle tala om för henne hur livet skulle levas. Inga-Lisa lämnades ensam med sin rättfärdighet och sina uppslagsverk, som ändå ingen ville läsa.
