Jag också andades inte
Sven meddelade det söndag kväll när Maria höll på att vika nystrukna skjortor. Han kom in i sovrummet, satte sig på sängkanten och sa det som om han berättade att tvättmaskinen strejkade.
Maria, jag får ingen luft.
Hon lyfte inte blicken. Lade en skjorta på högen, tog nästa.
Av vad då?
Allt. Hela den här rutinen. Att varje dag är likadan. Upp, kaffe, iväg, hem igen, laga mat, titta på Nyheterna, lägga sig. Ändlösa cirklar, som ett evigt vasalopp.
Maria vikade ärmarna snyggt, rätade till kragen. Hon var femtioett, Sven femtiotre. De hade bott tjugosex år i den här trean på Sveavägen, vuxit igenom linoleumgolv, IKEA-möbler och uppfostrat deras son, Niklas, som nu bott i Göteborg i fem år och ringde på jul och midsommar.
Och vad tänker du då? frågade hon neutralt.
Jag vill flytta. Bo själv ett tag. Andas lite.
Här stannade hon, men det var inte rädsla. Hon tittade bara på honom sådär som man ser på någon som äntligen säger något förväntat.
Vart då?
Hyra en etta. Testa friheten. Få lite syre.
Okej, sa Maria och tog nästa skjorta.
Sven väntade sig något annat. Han lutade sig lite framåt.
Vill du inte säga något?
Vad finns att säga? Du är vuxen, Sven. Om du vill sticka, stick.
Ingen dramatik? Ingen “hur kan du göra såhär”?
Hon vek skjortan, lade den överst och såg honom rakt i ögonen.
Nej. Men jag har ett krav.
Vadå?
Ring mig inte om praktiska saker. Vart ligger det där, hur funkar det här, var har vi dammsugaren. Om du går, sköter du dig själv.
Han blev tyst.
Det är allt?
Det är allt.
Sven verkade förbryllad. Han hade väntat gråt, förebråelser, kanske ett kastat örngott. Han hade rentav mentalt repeterat svar på stora anklagelser om år och barn och svensk familjemys. Men Maria stod där orubblig och strök skjortor.
Jaha, då packar jag väl.
Gör det.
Han gick in i klädkammaren. Stod där ett tag och glodde på hyllorna. Sen började han stoppa ner jeans, t-shirts, strumpor. Tog med rakhyveln, mobilladdaren, en bok han ändå inte tänkt läsa. Traskade till hallen. Maria var nu i köket och slamrade.
Jag går nu, sa han åt kökshållet.
Lycka till, svarade hon.
Dörren gick igen bakom honom. Han stod en stund i trapphuset. Lyssnade. Ingenting. Inga steg, ingen dramatisk spring i tofflor. Bara tystnad.
Han tryckte på hissknappen.
***
Sven hittade en etta via en kollega på två dagar. Fjärde våningen i ett funkishus i Vasastan. Utsikt mot en grå innergård. Värden äldre man med torra skämt och whiskeyröst visade runt snabbt, tog två hyror i förskott och försvann sedan. Lägenheten hade soffa, bord, två köksstolar, en kämpande Husqvarna-kyl och en gasspis som såg ut att ha sett Palmes tider. Gardinerna liknade gammal senap i färgen.
Sven ställde väskan på golvet, satte sig på soffan och såg sig omkring.
Total tystnad. Ingen som tassade mellan rummen, ingen TV, ingen som ropade “det är mat!”. Han lade sig på rygg och tänkte: japp, här är den. Friheten.
De första två dagarna var nästan fina. Han sov, åt mackor från Pressbyrån, gick i kalsonger. På kvällen ringde han gamle killen Magnus och de skrattade, Magnus sa: “Du gör helt rätt, Svenne. Borde gjort det själv när ungarna var små.”
Dag tre tog strumporna slut.
Han såg på tvättmaskinen liten, urmodig Cylinda, placerad bredvid ett förvuxet badrumsskåp. Läste bruksanvisningen. Skrev in godtyckligt “kulört och vitt” i facket, körde igång. Och maskinen lät som en ångvält körde över den.
En timme senare var strumporna blöta och svagt rosa. Orsaken? Den nya röda t-shirten han slängt med för att “optimera tvätten”.
Hängde strumporna på elementet. De var nästan torra nästa kväll.
Fjärde dagen ville han laga “riktig” mat. Köpte kycklingfile, potatis, lök. Hittade en stekpanna det mesta av teflonet hade sagt adjö sedan -98. Kycklingen fastnade genast, potatisen skalade han med förlust. Lök? Tårar vid första snittet.
Resultatet: något beige-brunt, segt, rått i mitten och hårt på utsidan.
Han åt halva portionen och ringde foodora för att beställa köttbullar med mos.
En vecka senare räknade han ut matbudgetsumman. Det gick åt nästan lika mycket som de brukade lägga på tre veckors mat. Han bestämde sig för att göra gröt. Havregrynsgröten blev åtminstone ätbar det kändes som en seger.
Men hushållet kröp närmare från alla håll, oupphörligt som höstregn.
***
Vändningen kom på tionde dagen.
Sven stod i duschen. Plötsligt stannade allt vattnet rann inte ner. En grå sörja spred sig tveksamt över golvet. Han stängde vattnet, väntade. Vattenpölen såg ut att ha bygglov. Han pillade på avloppet. Kom på ordet “vattenlås”. Maria stod ibland därhemma högljudd och pratade om det: “Du skulle musta låset, Sven, annars blir det stopp.”
Han hukade sig, tittade under badkaret. Rör, mer rör, något vitt i plast. Han snurrade på det och plötsligt forsade det kallt och mörkt. Vattnet sprutade ut över golvet. Han gled till slut och högg tag i handduken som hamnade på fel sida av vattendomen. Han försökte skruva tillbaka vattnet sket fullständigt i det.
Barfota kutade han till köket, letade efter en avstängningskran. Hittade till sist något som såg rätt ut, vred om. Vattnet tystnade.
Badrummet: katastrofområde efter översvämning. Han satt i korridoren, blöt, och stirrade i väggen.
Första impulsen: ringa Maria. Hon visste alltid. Han var centimeter från att trycka på hennes nummer, men så hörde han hennes röst i huvudet: Inga samtal om praktiska frågor.
Han rätade på ryggen och ringde Magnus istället.
Magnus, hur fixar man ett vattenlås?
Lägg ner, Svenne. Jag ringer alltid rörmokare. Vänta, jag sms:ar numret.
Rörmokaren dök upp dagen därpå, bytte en packning på femton minuter. Fakturan? Sven behövde sitta ner en stund.
Är det här standardpris?
Japp, sa rörmokaren lika glatt som en påse frysta ärtor.
Sven stängde dörren och tänkte att Maria aldrig ringt en hantverkare. Hon fixade och trixade, handlade packningar på Clas Ohlson, mystiskt och effektivt, som vädret utanför fönstret.
***
I samma veva föddes en idé. Sven ringde Lena, som han typ hade något på gång med på 90-talet, innan han träffade Maria. Lena brukade man springa på när någon fyllde år, surrade lite, log vänligt.
Det är Sven, sa han.
Oj, det var det längsta! Lena lät faktiskt lättad. Hur är läget?
Tja, bor ensam nu. Tänkte, ska vi ses? Käka, prata?
Bor ensam?
Och Maria då?
Vi är på paus.
Okej, sa hon lite försiktigt men ändå med någon sorts glimt. Okej, låt oss ta ett glas vin.
De sågs på ett café i stan. Lena var pigg, kortklippt, såg ut att ha stått på cross-träningspasset på lunchen. Han noterade att hon såg bra ut. De bloggade över var sitt glas rödvin, snackade gamla kollegor. Sedan:
Vad gör du nuförtiden?
Byggbranschen, inköp som alltid.
Och bor?
Etta på Odengatan. Inte mycket till lyx.
Han ville säga att det var toppen, men istället:
Maskinen centrifugerar kasst och spisen är knepig.
Lena såg på honom med en blick han snart förstod var tycka-synd-om-dig-blicken. Inte romantisk, snarare den man ger någon med kasst bollsinne på idrotten.
Snackandet kom av sig. Hon berättade om sin dotter, han om Niklas. Efter andra glaset sa Lena att hon måste hem, tidigt möte. Sen sågs de aldrig igen, ingen ringde.
***
Vid ungefär samma tid försökte han träffa grabbarna. Magnus kunde på fredagen, men ville hem till åtta för sonens innebandy. Johan sa “visst, men jag är chaffis, hustrun vill till svärisarna i helgen”.
De sågs tre på ett litet ölhak. Snackade AIK, bygglov, priset på kaffe.
Jaha, hur är singellivet då, Svenne? undrade Magnus.
Tja, det fungerar.
Ringer Maria?
Nej.
Magnus och Johan utväxlade blickar.
Alltså, verkligen inte alls?
Nej, faktiskt inte.
Det är antingen väldigt bra eller väldigt oroväckande, sa Johan och såg bekymrat på honom.
Ororäckande hur då?
Hon kanske trivs utan dig?
Sven drack upp ölen och sa inget. Tänkte, men ville inte tänka.
Vid åtta kollade Magnus klockan och svepte sista slurken. De tog i hand. Alla skulle hem, till varsin soffa, sina samlingar av “Vårt Hem”.
Sven satt kvar, beställde en till och blev sittande tills de tände städljuset.
***
Maria, å sin sida, kände de första dagarna en underlig förvåning egendomligt extra utrymme snarare än saknad. Som om någon flyttat soffan tio centimeter och man inte riktigt bestämmer sig för om det blev bättre eller sämre.
Andra dagen ringde hon bästa kompisen Ylva.
Japp, han stack.
Vadå stack? Stack? Vart?
Har hyrt en lägenhet. Sa att han kvävdes.
Ylva andades ut.
Hur mår du?
Oväntat bra, faktiskt. Märkligt nog.
Gråter du?
Nej. Märkligt va?
Kommer kraschen sen, tror du?
Troligen. Vi får se.
En annan dag ringde Carina, hennes vapendragare från föräldragruppen för 25 år sen och aldrig blivit av med. Carina körde rakt på.
Tack gode Gud, Maria! Jag har sagt i tio år!
Vad har du sagt?
Att du var hushållerska, fast utan lön.
Nu överdriver du.
Gör jag? När gjorde du sist nåt för dig själv?
Maria tänkte. Hade svårt att komma på nåt.
Klippte håret ifjol.
Exakt.
Veckan därpå släpade Carina henne till yogan. Maria tyckte det var pinsamt, hittade ett gammalt träningsställ som luktade “förråd”, och upptäckte att kroppen knappt böjde sig.
Det här är helt normalt, sa instruktören, en välsvarvad tjej med namnskylt “Linn”. Alla börjar här.
Några veckor gick, Maria blev marginellt mer böjlig, gick på yoga, satt på kafé med Carina efteråt, pratade på riktigt, läste romaner på kvällarna, sånt som legat halvläst på hennes sängbord i åratal.
En dag ringde Niklas.
Mamma, pappa säger att han bor själv nu.
Ja, det stämmer.
Är allt okej?
Det är olika, Niklas. Men det är nog bra.
Niklas var tyst.
Ni ska väl inte skiljas?
Vet inte ännu. Tänker inte på det just nu.
Är du ledsen?
Mest förvånad.
Han smälte det. Han behövde alltid lång tid, redan som barn.
Om det är nåt, ring.
Ring du också. Inte bara till jul och midsommar.
***
En kväll fastnade Maria mitt i köket, diskade sin morgonkopp och insåg: 26 år. Det är mycket. Mer än halva livet. Allt har funnits där men det är bakåt nu, som gamla semesterbilder från Mallorca. Man minns skratten bättre än samtalsämnet.
Hon andades djupt. Väntade ut känslan. Den släppte efter några minuter.
Sedan diskade hon färdigt och packade yogamattan för morgondagen.
***
Johan dök upp av en slump.
Det var grannfrun på bottenvåningen, Britt-Marie, 81, legendarisk för halvtimmesprat i trappan. Hon behövde hjälp att byta lampa eftersom sonen skulle komma först nästa vecka. Maria bytte glödlampa, tackade ja till en kopp kaffe, och i det ögonblicket klev en son in inte den väntade, utan den andra.
Johan, 48, skägg, mysig jacka, typiskt trött blick hos en man som jobbat för mycket.
Mamma, sluta utnyttja folk, sa han och såg Maria med glödlampan.
Maria erbjöd sig själv, sa Britt-Marie bestämt.
Han log: Tack, Maria. Jag tänkte inte på att mamma satt i mörker.
Det var inget.
De pratade i dörren. Han jobbade också i byggbranschen. Maria nämnde att hon var ekonomiassistent. Han sa hej då, hon gick hem.
En vecka senare plingade han på själv hade med mat till sin mamma och, som han förklarade, ville tacka Maria med en ask Paradis.
Det behövs verkligen inte, sa Maria men tog chokladen ändå.
Har du nåt emot att jag frågar om Sven? Din ex-make? Mamma säger han hållit på med inköp, jag skulle vilja kolla nåt leverantörs-grejs.
Maria tvekade.
Sven bor på annan adress nu, men jag kan ge dig hans nummer.
Det ordnar sig, sa Johan och gick. En vecka senare ringde han igen frågade om hon ville ta en kaffe, som grannar gör.
Maria tänkte: Varför inte? De träffades på ett kafé, snackade jobb och områdets förändringar, han var fin att lyssna på, skrattade ibland åt sina egna skämt innan han avslutat meningen.
Var du gift länge? frågade han stillsamt.
Tjugosex år. Eller var. Det är lite oklart.
Saker blir som de blir, sa han enkelt.
Det uppskattade hon.
De sågs igen, och igen. Han pressade henne inte, ringde då och då, frågade hur det var. Just att det inte var ett måste så skönt efter tjugosex års plikter. Frihet, som ett öppet fönster.
***
Sven märkte på sig själv sådant han aldrig sett förut.
Till exempel: han kunde inte vänta. Tidigare snurrade allt på: mat fanns, kläder dök upp rena, trasigt blev fixat. Nu fick han sitta och glo på blöta kläder, vänta på rörmokaren, kokande vatten. När han blev sjuk mot slutet av andra veckan låg han ensam i sängen med feber, drack ljummet kranvatten till Ipren, och undrade varför termosen alltid försvann hemma.
Han insåg också att han aldrig åt i tystnad tidigare Maria pratade eller teg, men det var levande tystnad, någon som åt bredvid. Här var det bara vakuum. Han satte på Rapport under middagen för sällskap.
Tredje veckan ringde han Niklas.
Hej, grabben.
Hej, farsan. Hur är läget?
Det är okej. Jobbar. Bor på Odengatan.
Mamma sa det.
Hur mår mamma?
Niklas drog ut på tystnaden lite väl.
Bra, säger hon.
På riktigt?
Hon tränar yoga, träffar vänner verkar må bra.
Sven behövde smälta det. Tänkte på att fråga om hon saknade honom, men sa bara:
Jaha. Skönt att höra.
De lade på. Sven satt i soffan och kände något han inte riktigt kunde namnge. Inte ilska, bara tomt. Som när man går in i ett rum och glömt varför.
***
På dag 23 mötte han grannkvinnan i hissen, en tjej på typ 35 som hette Stina.
Är du ny här? frågade hon.
Tillfälligt, svarade han.
Skild, eller?
Sven blev paff över rakheten.
Eh, ja.
Sånt händer, sa Stina. Bor du där uppe där Yngve sjöng Luciasånger på fyllan?
Nej, fjärde våningen, gula gardiner.
Jaha, där ja. Hyresvärden hyr alltid ut till ensamstående män, påstår han.
De skildes. Hon arbetade på veterinärklinik, hade katt och en fönsterbräda fylld av krukväxter.
En gång bar han hennes matkassar. Hon bjöd på te. I hennes kök luktade det kanel och ordning. Sven såg sig omkring och tänkte att hans disk var två dagar gammal, att han själv var som en halvfärdig tanke.
De såg varandra ibland i hissen, pratade lite vid posten. Det ledde ingenstans, skulle inte leda någonstans. Han var som en oavslutad mening, någon som tappat bort slutklämmen.
En dag frågade hon:
Hur länge stannar du här?
Vet faktiskt inte.
Du ser lite ut som någon som väntar på instruktioner i livet.
Förmodligen.
Det är okej, men bli inte kvar där för länge. Jag blev så efter min skilsmässa förlorade två år. Onödigt, såhär i efterhand.
Han tog med sig det.
***
Dag 31 tog han tunnelbanan till Hötorget, köpte ett fång vita krysantemum. Inte för att någon bad om det, inte för att det var fest, utan bara för att han sneglade på blommorna och tänkte: Maria älskade krysantemum, hon sa alltid att rosor såg så självupptagna ut.
Han tog blommorna, betalade 279 kronor för blommor! och åkte till Sveavägen.
I hela tunnelbanan höll han blomman. Folk sneglade ibland, såg pojkaktigt undrande ut. Sven tänkte ut repliker, såg framför sig att Maria blev överraskad, att han skulle stå där som han alltid gjort.
Han ringde på.
Någon öppnade, men det var kedja på dörren ny kedja, noterade han. Maria visade sig i glipan. Såg på honom. Såg på blommorna. Uttryckslöst.
Sven.
Maria, jag kom hit.
Jag ser det.
Jag har blommor.
Hon såg på honom, utan ilska, utan de där känslotopparna han föreställt sig.
Sven, jag släpper inte in dig.
Varför?
Bytte lås.
Jag ser det, men varför?
Bakom henne hördes en mansröst.
Vem är det där?
Inte din sak längre, sa hon helt sakligt.
Maria, kan vi prata? Jag förstår nu, verkligen. Jag gjorde fel.
Hon höll tyst, såg på honom på riktigt.
Sven, det roliga är att jag också har börjat andas igen. Jag hade också svårt att få luft, visade det sig. Jag bara sa aldrig något.
Han stod med blommorna.
Maria…
Gå nu, Sven. Ring Niklas. Inte om mig bara ring.
Dörren stängdes lugnt. Låset klickade.
Han stod en stund. Buketten hängde i hans hand. Blommorna var fortfarande lika vackra, de visste inget om livskriser.
Det var tyst i trapphuset. Nästa dörr stod på glänt och SVT hördes svagt.
Sven vände om och gick mot hissen.
***
Han tryckte på knappen. Hissen kom ovanligt snabbt. I spegeln syntes han själv: man med blombukett, snygg jacka, luggsliten, minen hos en som just tagit slut på något eller börjat något, om man ville vara optimist.
Han klev ut. Det hade hunnit bli mörkt, lyktstolparna speglade sig i snöslasket. Få människor ute, de flesta tittade i sina mobiler.
Vid en bänk på torget satt en gammal dam och matade duvor ur en papperspåse.
Sven ställde buketten bredvid henne.
Ta dem du, om du vill.
Damen såg på honom, sen på blommorna.
Fina blommor. Ingen som ville ha dem?
Nope.
Så kan det vara, sa hon och fortsatte med duvorna.
Sven gick. Gatorna låg där som alltid, livet prånglade på. Någonstans i stan stängde Maria dörren bakom honom. Någonstans satt Niklas och borde bli uppringd bara för sakens skull. Någonstans stod en disk i odiskad diskho.
Han tog fram mobilen.
***
I tunnelbanan speglade han sig i de mörka rutorna. Inget syntes ut, bara hans oskarpa spegelbild.
Vad konstigt det är, tänkte han, utan en tanke som gick att formulera.
Tåget dundrade vidare. Folk kom, folk gick. Ingen brydde sig om honom, hans blommor, hans tjugosex år eller den där dörren som nu var låst.
Vid sin station steg han av. Ute luktade det snö trots att ingen ännu fallit.
Sven stod still, tittade mot himlen.
Vanlig, svensk vinterhimmel mörk, inget märkvärdigt.
Han gick hem.
***
Vid tvåtiden på natten låg han klarvaken, stirrade i taket. Lägenheten var som alltid, gardinerna filtrerade bort nattljuset, kylskåpet brummade ibland.
Plötsligt kom han ihåg en sak.
Åtta år, nej tio kanske, hade han och Maria suttit på hennes föräldrars land, druckit te i tystnaden, sensommar, naturen susade. Maria teg, han själv teg, och det var den där goda tystnaden när allt är som det ska.
Han hade tänkt: här är det bra.
Men han sa det aldrig.
Nu låg han i soffan i sin etta och försökte minnas sist han tänkte så. Han kom inte på det.
Utanför fönstret föll något likt snö första för året.
Det var tyst.
***
På morgonen satte han på tevatten och tänkte att han borde köpa nya temuggar. De som fanns här hade nagg och det kändes märkligt att dricka ur.
Sedan tänkte han att han skulle ringa Niklas.
Sedan att det var dags att ta tag i jobbet och stämma av ekonomiavdelningens rapport.
Sedan tänkte han på vad Maria sa: Jag började också andas. Hon hade alltså också kvävts.
Det hade han inte förstått. Eller jo, men aldrig brytt sig om nog att fråga. Han hade tagit henne, livet, rutinen för givet. Som om hans cell blev hennes, men han märkte aldrig att hon också satt fånge där.
Tekokaren pep.
Han hällde upp i den naggade muggen och satte sig vid bordet.
Utanför vräkte snön nu ner, lade sig vit på fönsterbrädan.
Sven tog telefonen, bläddrade till Niklas. Lade undan den. Tog upp den igen.
Hej, Niklas. Det är pappa. Inget särskilt, tänkte bara kolla hur du har det.
Tja, pappa! Jag har tid.
Hur har du det?
Bra jobbar. Har ni snö där?
Kom precis!
Här med.
De teg lite. Bra tystnad den här gången också.
Pappa, sa Niklas. Hur är det med dig?
Sven såg ut genom fönstret. Snön föll, ingenting var självklart.
Jag försöker reda ut det, svarade han.
Hör av dig om något, då!
Absolut, du med. Inte bara till jul.
Lovar, sa Niklas.
De sa hej. Sven drack upp sitt te. Det smakade ändå som vanligt.
Utanför föll snön.
***
Ungefär samtidigt, i en annan stadsdel, satt Maria vid fönstret och såg ut över de vintermörka träden. Hon drack kaffe. Johan hade gått hem, han sov aldrig över de var inte där ännu, det var ett slags outtalat avtal.
Hon tänkte på Sven. Inte med sorg, inte glädje, mest som man minns någon man känt länge. Hon såg honom stå där med blommorna, stor och lite vilsen, en sån som livet lärt lagom mycket men kanske inte lagom snabbt.
Vreden hade lagt sig. Först, dagarna efter hans flytt, märkte hon att hon var arg ett slags dov ilska som legat vilande i år. På att han aldrig undrat hur hon mådde, på att hans ångest över rutinen var något hon byggt upp, på att han blivit uttråkad medan hon aldrig ens hunnit reflektera.
Men nu var det lugnt. Hon messade Ylva: Yoga i morgon? Ylva svarade direkt: Jag har väntat på att du skulle fråga. Klart vi gör.
Maria log. Ställde muggen i diskhon.
Utanför föll snön.
***
Sven ringde hyresvärden den kvällen, frågade om han fick bo kvar två månader till.
Bara att betala förskott, löd svaret.
Sedan gick han till ÖoB, köpte två rejäla muggar. Lade till en tredje, i fall han skulle få besök.
Gick och handlade: buljong, lök, morötter, potatis. Googlade en sopp-recept. Vid punkt fyra: “salta efter behag”.
Sven stirrade ner i soppan. Vad betydde “efter behag”? Han saltade, provade, saltade igen. Blidde rätt salt men ätbart.
Han slog upp, åt under tystnad.
Och i tystnaden var det, faktiskt, ganska gott.
***
Livet fortsatte, som det gör. Maria yogade och träffade ibland Johan, som var betydligt mer avslappnad än någon annan hon träffat. Sven bodde kvar, lagade sin soppa, ringde Niklas ibland, träffade Magnus och Johan (kompisen!) på öl ibland.
De skilde sig aldrig officiellt. Av ren lathet, om man ska vara ärlig varken ork eller behov.
En dag sprang de på varandra på ICA, precis här på Sveavägen, där de handlat i evigheter. Han stod vid filen och stod och tvekade mellan Arla och Lidl, noggrann som om det gällde aktier.
Hon kom fram bakom honom och sa:
Sven.
Han vände sig om. De möttes med blicken. Han såg rätt bra ut, lite smalare, lite mer närvarande.
Hej, Maria.
Hej. Du ser ut att ha det okej.
Detsamma.
De stod där lite.
Ska du ha fil?
Ja, funderar på vilken.
Ta den här den är bäst.
Tack.
De gick åt varsitt håll mot varsin kassa.
Efter kassan vinkade de kort. Hon åt höger, han åt vänster. Utanför snöade det.
