För några år sedan flyttade vi till ett nytt område i Stockholm. Tidigare gick min son på en skola långt bort, så pass att det blev jobbigt till slut, och jag insåg att det nog var bäst att hitta en skola närmare hemmet.
Till slut hittade vi en skola ungefär en och en halv kilometer bort. Eftersom jag jobbar hemifrån kunde jag hämta och lämna min son med bilen. Den nya skolan känns verkligen modern och det händer ständigt något nytt och spännande. Lärarna är riktigt trevliga, flera har jag pratat med på föräldramöten. Jag gillade särskilt Majken, som undervisar i svenska. Hon råkar faktiskt vara klasslärare för min son också.
Jag upptäckte att Majken bor i huset intill oss. Sedan min son började där, springer vi på varandra ibland i parken, på ICA eller på torget. En morgon när jag skulle lämna hemmet gick hon rakt mot mig det var uppenbart att hon också var på väg till skolan. Jag hade inget annat val än att erbjuda skjuts.
Majken, sätt dig Viktor är redo, vi kör tillsammans till skolan idag.
Hon tackade ja och det var inget problem för mig heller; vi tog bilen, hon tackade och gick in, medan Viktor såg lite besvärad ut. Han tyckte det var pinsamt att köra sin lärare till jobbet. Är det verkligen så illa att känna folk bland lärarna?
Under några veckor råkade det hända flera gånger att jag skjutsade Majken till skolan. Först tyckte jag det var slump, men ganska snart insåg jag att det blivit en vana.
Ytterligare tvåtre gånger blev det “av en slump” att jag skjutsade henne. I april fick jag ett SMS.
God morgon. Ska du till skolan idag?
Det var ett sms från Majken. Jag svarade att vi skulle dit. Tittade ut hon stod redan otåligt vid bilen. Viktor blev nog ännu mer förvånad över det här; och ärligt talat var jag själv lite ställd. Jag gick ut, vi packade oss in i bilen.
Åh, det är verkligen skönt att få skjuts idag, sade hon. Jag har alla tre klassuppsättningar böcker med mig tungt att bära.
Nej, det gick inte att säga nej. Men jag insåg att det inte kunde fortsätta så här. Någon slags lösning behövde jag ändå ha. Majken var ju faktiskt lite väl bekväm nu. Så jag försökte kasta ut en förevändning:
Majken, vi kan väl ses samma tid imorgon igen, ingen behöver vänta på någon. Vi skjutsar dig som vanligt.
Jag hoppades att hon skulle tacka nej av artighet.
Men istället blev hon jätteglad. Fantastiskt! Då kan jag sova tjugo minuter längre varje dag så bra! Jag står vid bilen kl 8:00 varje morgon!
Oj… Viktor såg irriterad ut, jag förstod precis varför. Nu funderar jag på hur jag ska lösa det här. Kanske måste jag börja jobba från kontoret i city igen. Jag har egentligen inget bra argument för att säga nej till en lärare… och det känns lite typiskt att hamna i en sådan här situation i Sverige.
