För några år sedan flyttade vi till ett nytt område i utkanten av Göteborg. Förr brukade min son gå till skolan på andra sidan stan en lång promenad som till slut gjorde oss smått obekväma, så vi tänkte att det vore smart att hitta en närmare skola.
Vi hittade en skola bara en och en halv kilometer hemifrån. Jag jobbar hemifrån, så jag kunde lyxa till det och skjutsa mitt barn i bilen. Den nya skolan är supermodern, alltid något på gång med interaktiva lektioner och glada lärare som jag träffade på föräldramöten. Framför allt gillade jag Elin, hon som undervisade i svenska. Hon råkade också vara klassföreståndare för min sons klass.
Som det visade sig bodde Elin i huset intill. När min son bytte skola sprang vi ibland på varandra i Slottskogen, på torget eller på ICA. En morgon, när jag var på väg ut, kom hon rakt mot mig. Det var tydligt att hon skulle till skolan och jag insåg att det inte fanns något annat att göra än att erbjuda skjuts.
Elin, hoppa in Viktor ska ändå till skolan. Vi tar dig med! sa jag lite för glatt.
Hon tackade ja, naturligtvis. Det var inget problem för mig. Vi åkte iväg, hon tackade och hoppade ur vid skolan. Viktor såg ut som om han just fått besked om att ICA ska sluta sälja lördagsgodis. Han tyckte det var pinsamt. Är det verkligen farligt att känna en lärare?
Det hände några gånger till, sådär slumpartat att jag skjutsade Elin till jobbet. Först efter tredje gången började jag ana att detta möjligen inte var så slumpmässigt.
Två-tre gånger till råkade jag släppa av henne. Sen, i april, fick jag ett sms.
God morgon! Tänkte fråga om du ska till skolan idag?
Det var från Elin. Jag skrev att vi ska åka. När jag tittar ut står hon redan och trampar utanför bilen. Viktor är inte redo för denna överraskning och ärligt talat, jag blev också lite generad. Vi kom ut på gården och gick mot parkeringen.
Elin strålade: Så skönt, jag har tre packar skrivböcker med mig idag de väger som ett piano!
Jag kunde inte säga nej. Men någonstans insåg jag att det här inte går att fortsätta. Något måste göras min sons lärare har blivit för bekväm. Jag kastade ut en liten testball:
Du Elin, vad sägs om att vi bestämmer en tid imorgon? Ingen behöver vänta på någon, vi skjutsar dig om det passar!
Jag hoppades att hon skulle avböja på ett hövligt svenskt vis.
Men nej: Vilken lyx! Då kan jag sova tjugo minuter längre varje dag! Jag står hos dig klockan 08:00 varje morgon!
Affären var avslutad Viktor gav mig blicken som bara barn kan ge när de förstår att mamma schabblat. Nu funderar jag på hur jag ska lösa detta. Kanske börjar jag jobba på pappershandlarens kontor igen för jag har inget bättre argument att tacka nej till en lärare på skjuts än att jag inte längre har något barn att skjutsa…
