Jag hette Anders. Det känns som en hel evighet sen nu, men vid det laget hade jag levt tillsammans med min fru Karin i trettiofyra år. Men när ålderns höst rullade in, skedde något oväntat jag förälskade mig i en annan kvinna. Jag var då sextiofem, Karin var sextiotvå, och vår son Erik var för länge sedan vuxen med egen familj och små barn som sprang runt på deras gård.
Efter att Erik hade gifte sig och flyttat hemifrån, märkte jag hur avståndet mellan mig och Karin sakta växte. Vi gled ifrån varandra och allt som vi delat blev mer som bleka minnen än levande vardag.
När vi båda gick i pension tyckte jag vi skulle köpa ett litet hus på landet, någonstans i närheten av Dalarna kanske, där man kunde höra fågelsången om sommaren. Karin var inte särdeles förtjust i idén men lät sig ändå övertalas. Under sommarmånaderna bodde vi där, i vårt lilla röda hus med vita knutar. Jag trivdes väldigt bra, men Karin längtade konstant tillbaka till stan. Hon tillbringade gärna dagarna på soffan med en bok eller framför TV:n, men hjälpte sällan till ute i trädgården. Hon sa att hon inte mådde riktigt bra och att det tog på krafterna, så allt det praktiska föll på mig.
När hösten kom flyttade vi tillbaka till Stockholm, något som gjorde Karin strålande glad och mig nedslagen. Efter bara en vecka packade jag min väska och gav mig åter ut på landet. Det var där i tystnaden och stillheten bland björkarna jag kände mig levande igen. Såsom det blev stannade Karin kvar i staden och vi sågs väldigt sällan.
På landet lärde jag känna Ella, en kvinna på sextio år. Först märkte hon knappt av mitt intresse. Men med tiden växte något mellan oss något varmt och kraftfullt, något jag inte känt på åratal. Nu var vi lyckliga tillsammans, även om våra dagar oftast var fyllda av stillhet och lugn.
Jag ville skilja mig från Karin men stegvis växte oron i mig över vad Erik skulle tycka. Än så länge hade jag inte berättat något för Karin i hennes värld var jag bara på landet för att sköta odlingar och ta hand om huset. Men många av mina dagar tillbringade jag hos Ella, kvinnan jag nu älskade.
Jag visste att Karin ännu inte anat något. Jag vågade aldrig riktigt säga hur det låg till, inte än. Hur jag borde gå vidare vet jag faktiskt inte än idag. Det är märkligt hur livet kan slå sina krumbukter, även när man trodde allt redan var förbi.
