Jag har läst många berättelser om svenska kvinnor som varit otrogna, och trots att jag försöker att inte döma, finns det något jag uppriktigt inte förstår – inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att otrohet aldrig varit en frestelse för mig. Jag är 34 år, gift och lever ett helt vanligt svenskt liv. Jag tränar fem dagar i veckan, är noga med kosten och gillar att ta hand om mig själv. Jag har långt, rakt hår, tycker om att se bra ut och vet att jag är attraktiv – det säger folk och jag märker hur män tittar på mig. På gymmet händer det ofta att män börjar prata, ger komplimanger eller gör antydningar. Samma sak när jag är ute med mina väninnor – då kommer män fram och undrar om jag är ensam. Jag låtsas aldrig att det inte sker, jag ser det, men har aldrig gått över gränsen – inte av rädsla, utan för att jag helt enkelt inte vill. Min man är läkare – hjärtspecialist – och arbetar mycket, ibland från gryning till sen kväll. Jag är ofta ensam hemma nästan hela dagen. Vi har en dotter och jag tar hand om henne, hemmet och min egen rutin. Egentligen har jag alla möjligheter att göra vad jag vill utan att någon skulle få veta, men ändå har tanken på otrohet aldrig slagit mig. När jag är ensam sysselsätter jag mig med träning, böcker, serier, promenader och matlagning – jag letar inte efter tomrum eller yttre bekräftelse. Vårt äktenskap är inte perfekt – vi grälar, har olikheter och ibland är det slitsamt. Men det viktigtaste finns: min ärlighet. Jag lever inte heller med ständiga misstankar mot honom. Jag litar på min man, känner hans rutiner, tankesätt och personlighet. Jag kollar inte hans mobil eller hittar på scenarier. Den tryggheten betyder också mycket. Behöver man inte fly, söks inga öppna dörrar hela tiden. Så när jag läser om otrohetsberättelser – inte med förakt, utan förundran – tänker jag att det inte alltid handlar om frestelse, skönhet, fritid eller andras uppmärksamhet. För mig har det aldrig varit ett alternativ. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill vara sådan – och det gör mig trygg. Vad tycker ni om det här ämnet?

Jag har läst många berättelser om kvinnor som varit otrogna, och även om jag försöker att inte döma, finns det något jag verkligen har svårt att förstå. Det handlar inte om att jag skulle vara bättre än någon annan, utan för mig har otrohet aldrig varit frestande.

Jag är 34 år gammal, gift, och lever ett ganska vanligt svenskt liv här i Stockholm. Fem dagar i veckan går jag till gymmet, jag är noggrann med vad jag äter och jag gillar att ta hand om mig själv. Mitt långa, blonda hår är rakt och jag tycker om att se fräsch ut. Jag har fått höra att jag är attraktiv, och jag märker det på sättet folk ser på mig.

På gymmet är det inte ovanligt att någon man försöker inleda ett samtal. Vissa undrar om träningsprogram, andra ger kommentarer som ska låta som komplimanger, och några är mer rakt på sak. Samma sak händer när jag är ute med mina väninnor och tar ett glas vin någon kommer fram, insisterar på att få bjuda, undrar om jag är ensam. Jag har aldrig låtsats att det inte händer. Tvärtom, jag märker det. Men jag har aldrig passerat någon gräns. Inte för att jag är rädd, utan för att jag helt enkelt inte vill.

Min man, Björn, är läkare kardiolog och han jobbar mycket. Vissa dagar går han hemifrån innan solen gått upp och kommer tillbaka när vi redan sitter och äter middag, ibland ännu senare. Jag spenderar ofta större delen av dagen hemma själv. Vi har en dotter, Linnea, som jag tar hand om, huset, mina rutiner och vardag. I praktiken skulle jag kunna göra vad som helst när jag är ensam, ingen skulle märka något. Trots det har tanken på att vara otrogen aldrig ens slagit mig.

När jag är ensam fyller jag tiden med sådant som gör mig glad. Jag tränar, läser böcker, städar, ser på serier, lagar mat, går promenader längs Djurgården. Jag letar inte efter det som kanske saknas eller vill ha bekräftelse utifrån. Mitt äktenskap är inte perfekt vi grälar ibland, vi tänker olika, det finns trötthet men det finns något grundläggande: min ärlighet.

Jag går inte omkring och misstänker honom heller. Jag litar på Björn. Jag vet hur han fungerar, känner honom och hans tankesätt. Jag lever inte med att kolla mobilen eller att fantisera ihop scenarier. Den där inre lugnet gör mycket. När man inte försöker fly undan, behöver man heller inga öppna dörrar.

Så när jag läser berättelser om otrohet inte för att döma, utan för att försöka förstå tänker jag att allt handlar inte om frestelser, utseende, tid eller uppmärksamhet. För mig har det bara aldrig varit ett alternativ. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill bli den personen. Och så är jag tillfreds.

Vad tänker ni kring det här?