Jag har inte bjudit hem några gäster! rösten sprack på min svägerska. Jag har inte bjudit er!
Jag stod i köket, djupt koncentrerad när jag vispade ihop en krämig pastasås. I ena handen hade jag vispen, i den andra låg väl uppslagen kokbok, och mitt ansikte talade om att det här var blodigt allvar.
Doften av vitlök, tomater och basilika spred sig i den lilla lägenheten, blandad med svag lukt av stearin från alla ljus som Lina noggrant placerat ut i vardagsrummet.
Det verkar som att jag lyckas, sa jag och såg över axeln mot min fru, som stod och hyvlade prästost till salladen. Såsen skar sig inte i alla fall.
Lina log varmt mot mig, hennes blonda hår var slarvigt uppsatt i nacken och de blå ögonen fångade ljuset från taklampan.
Du är min stora matkonstnär, Lina kramade mig om midjan. Det luktar som på det där stället i Gamla Stan.
Det är målet, sa jag och log. Tänk dig: tystnad, lite jazz i bakgrunden, middag med levande ljus Inga telefonsamtal, inga oväntade gäster. Bara vi två.
Idén att fira hennes födelsedag i lugn och ro hade vi själva kommit fram till. Efter alla släktbesök och kalas behövde vi en kväll bara för oss själva.
Lina hade i god tid köpt en flaska hennes favoritvin, och jag hade gått tidigare från kontoret för att hinna laga maten.
När maten var klar och vi bar ut tilltuggen till vardagsrummet, satte Lina på lite Sofia Karlsson i högtalarna.
Grattis på födelsedagen, älskling, sa jag och höjde glaset. Må det här året föra med sig lugn och lycka.
Tack, min vän, Lina skålade och log.
Vinet var syrligt och fylligt. Hon slöt ögonen och njöt. Den här kvällen hade Lina väntat på i veckor.
Men just när tystnaden lagt sig och vi slappnade av, skar ett skarpt surr från porttelefonen genom lägenheten. Jag rynkade pannan.
Vem kan det vara? Vi skulle ju inte ha någon hit.
Lina ryckte på axlarna, men hennes blick blev orolig. Något kallt i bröstet. Jag gick till porttelefonen.
Ja? sa jag i luren.
Ett välbekant, glatt rop fyllde trapphuset.
Martin! Det är vi! Öppna, vi har med oss tårta och presenter! Kommer förbi och grattar födelsedagsbarnet!
Jag stirrade på Lina, helt förstenad.
Mamma? viskade jag. Vad gör hon här?
Vad då? Jag vill väl bara fira Lina! Släpp in oss, det är kallt ute! hördes mammas röst.
Tyst tryckte jag portöppnaren. En tryckande tystnad lade sig i lägenheten.
Din mamma, nu? viskade Lina. Hennes röst skälvde.
Förlåt, jag hon sa att hon bara skulle ringa…
Innan vi hann reagera bankade någon hårt och bestämt på dörren, inte alls försiktigt som gäster, utan som hemma.
Jag tog ett djupt andetag och öppnade. Där stod min mamma, Birgitta Andersson, och log stort. Liten och rund, med kort grått hår och knallröda läppar.
Hon bar en stor blommig yllemorgonrock över kappan och i händerna hade hon en enorm, immig plastlåda.
Äntligen! Här fryser vi som herrelösa hundar! Hon steg in utan att ta av sig skorna och började direkt hänga av kappan.
Bakom henne hävde sig familjen in: morbror Leif, stor och bullrande med en back pärondryck, hans fru, tant Inga, tanig och kvick, med ett gigantiskt Marängtårta som hon höll framför sig som en sköld, och deras dotter, Tyra, 20, som genast började fingra på mobilen. Ytterligare två småbarn sprang in med busiga skrik.
Mamma, vad betyder det här? frågade jag till slut.
Men vi är ju familj! Bestämde oss att överraska din fina Lina! Allt för dig, skatt! Hon räckte fram plastlådan. Här, kalvsylta, du gillar ju det Martin.
Lina tog lådan häpet.
Tack, Birgitta, pressade hon fram. Men vi väntade inga gäster…
Gäster? Nej, nej vi är väl familj! skrattade Birgitta och gick in i vardagsrummet. Oj, ni har tänt ljus! Vad romantiska ni är!
Inga placerade snabbt tårtan mitt på bordet, flyttade vasen med tulpaner och vinglasen utan att blinka.
Grattis Lina! Jag har gjort tårtan själv, en klassisk svensk marängtårta. Du måste smaka!
Barnen for runt i rummet, lekte jaga tafatt. En av dem höll på att välta en ljusstake och Lina kastade sig efter den.
Mitt hjärta bultade som aldrig förr. Jag försökte styra upp allt:
Nåväl, ni är här nu Sätt er, känn er som hemma. Lina, kanske vi dukar i köket?
Men Birgitta hade redan bestämt.
Varför sitta där? Här är det trevligare! Leif, skjut fram bordet, Inga, skaffa tallrikar. Tyra, lägg undan telefonen och hjälp oss!
Tyra suckade och släpade sig ut i köket utan att släppa mobilen. Den mysiga stämningen var som bortblåst.
Tio minuter senare var bordet överlastat: kalvsylta, gubbröra, Janssons frestelse, inlagda kantareller, och så den där marängtårtan.
Nå, födelsedagsbarnet! Berätta nu, hur har du det? Birgitta satte sig bredvid Lina och spanade in henne. Jobbar du fortfarande kvar på det där kontoret? Aldrig att chefen klagar?
Det är bra, tack, svarade Lina och petade i salladen.
För vår Tyra är det värre. Ingen praktik, ingen jobb får hon. Kanske du kan fixa något på ditt jobb? Hon är duktig på datorer.
Lina nickade tyst, och såg ut som om hon helst ville försvinna. Jag satt vid hennes sida, all energi var som borta.
Jag försökte föra lite samtal, svarade på Leifs frågor om AIK:s läge i allsvenskan, men man såg hur trött och arg jag var.
Jag kastade skuldmedvetna blickar mot Lina, men det gick inte att göra mer just då. Barnen, uppspelta av godiset, började springa runt igen.
Den yngste, Simon, hittade min frus glassamling som hon samlat på i flera år.
Titta mamma, vilka fina glasklumpar! ropade han.
Försiktigt, Simon, de är ömtåliga! ropade Lina, men det var för sent.
Simon tog en liten svan, det klirrade till och kristallen splittrades på golvet.
Alla tystnade tvärt. Musiken hade sedan länge tystnat, det enda som hördes var lågmält sprak från förbipasserande stearinljus.
Oj då! utropade Inga. Simon, varför rör du allt?
Men herregud, det är ju bara glas, sa Birgitta. Det är bara att slänga. Barn gör sånt ibland, ta inte illa upp.
Lina såg långsamt upp.
Det var min mormors present Hon finns inte längre, sa hon, lågmält men tydligt.
Stackars mormor, vila i frid, men folk är viktigare än saker, malde min mamma vidare. Man får faktiskt gömma ömtåliga saker innan man har hem folk.
Nu rann det över för Lina. Hon reste sig så häftigt att stolen rullade bakåt över golvet med ett brak.
Jag har inte bjudit hem några gäster! Rösten höjdes för första gången. Vi ville bara vara vi två! Det är min födelsedag, inte ett släktkalas!
Det blev helt tyst i rummet. Inte ens barnen vågade röra sig.
Leif sänkte blicken, Inga stirrade, chockad. Birgitta blossade röd i ansiktet.
Så det är så det är vi är ovälkomna? Får jag inte komma till min egen sons hem? sa hon stelt.
Mamma, nu räcker det, sa jag och reste mig. Lina har rätt. Vi ville ha kvällen för oss själva. Man kan inte bara komma hit med halva släkten utan att säga till.
Komma hit!? Det är MITT barn! Jag har burit dig, jag har ställt upp! Ska jag nu stå ute för att du har fru?
Det här handlar om respekt för våra liv, våra planer!
Högljudda anklagelser flög genom luften. Birgitta höjde rösten, jag försökte förklara. Alla satt tysta, utom barnen som gömde sig bakom soffan.
Till slut orkade Lina inte ens höra längre. Hon vände och gick ut ur rummet, stängde dörren om sig.
Genom väggen hördes fortfarande snäppet av röster, nu allt mer dämpade.
Jag vet inte hur länge jag satt där, kanske femton minuter. Så tystnade bråket. Sorlet byttes mot tystnad och efter en stund hördes ljudet av ytterdörren som slog igen.
Jag öppnade sovrumsdörren och gick in. Lina stod vid fönstret och såg ut över parkeringen.
De gick nu, sa jag lågt. Förlåt, jag borde bara ha stängt av porttelefonen…
Men det gjorde du inte, sa Lina tonlöst. Du måste stå upp mot henne!
Det är ju min mamma Hon ville ju bara väl.
För vem? För dig, för att visa sig duktig? Hon förstörde hela kvällen, Martin!
Vad skulle jag gjort, slängt ut henne? Då hade det blivit ännu värre…
Var det här inte värre? Lina vände sig och gick några steg. Hon styr alltid! Vad vi ska äta, hur vi ska leva och du säger alltid ja…
Lina tittade ner på parkeringen där Birgittas figur klev in i bilen tillsammans med släkten.
Det kändes som om stormen dragit förbi. Men jag visste att krisen bara låg på is. Det här var bara en paus.
Jag vet inte hur jag orkar leva vidare, viskade hon. Jag vill inte gå omkring rädd för att din mamma ska storma in med tårtor och pekpinnar.
Jag ska prata med henne. Ordentligt, lovade jag. Det måste bli ett slut på det här nu.
Du har lovat förut, ingenting förändras.
Kvällen vi sett fram emot var förstörd innan den ens hunnit börja.
Förlåt, sa jag igen, tyst. Grattis på födelsedagen, min älskling.
Lina slöt ögonen. Hon fyllde trettiotre år men kände sig som sextio.
Ska vi försöka fira ändå? föreslog jag, ett sista hopp om försoning. Vi har mycket kvar på bordet…
Jag orkar inte längre, sa hon och gick ut ur rummet. Jag är trött, jag vill bara sova.
Hon försvann in i badrummet. Allt jag ville var bara att den här kvällen skulle ta slut, att en ny dag skulle komma en utan snokande svärmödrar och deras påfrestande följe.
Birgitta bar efter bråket på en lång bitterhet mot oss. Hon förstod aldrig, ärligt talat, vad hon hade gjort för fel.
