Jag har gått mina promenader
Ni kunde lika gärna ha skickat honom på tillfällig fosterfamilj, som en kattunge. Varför inte? Betala och vandra, min lilla luffare, njut av friheten, fällde Gunilla Jörgensdotter med giftig sarkasm.
Märta drog irriterat i dragkedjan på resväskan. Det var hopplöst. Dragkedjan hade fastnat. Precis som Gunillas grammofonskiva, som vevades igång varenda gång de unga skulle ut och resa.
Mamma, sluta nu, försökte Andreas, Märtas man, lugna Gunilla. Arvid ska ju också på semester, bara till landet. Inte till några främlingar, utan till mina svärföräldrar. Han får frisk luft, trädgård, uppblåsbar pool och färsk mjölk varje dag. Precis vad barn i hans ålder behöver.
Det där kallar jag landsförvisning! utbrast Gunilla upprört. Han är tre, i den åldern behöver man sina föräldrar! Men ni? Storstadssemester i Stockholm, springa runt på museum! Behöver inte sonen också kulturell stimulans, tycker ni?
Märta lyckades slutligen få loss dragkedjan, rätade på sig och mötte Gunilla kallt med blicken.
Inte just nu, svarade hon frostigt. Det han behöver mest är rutiner, middagsvila och en potta på armlängds avstånd. Inte nio timmars flyg, tidsskillnad och stadspromenader. Gunilla, när tog du senast ens en promenad i parken med Arvid?
Jag har gått klart mina promenader med min son! höjde Gunilla stolt på hakan. Hade honom alltid med, överallt. Och nog överlevde jag. Bekvämt ska ni ha det, det är allt ni tänker på! Man ska tänka på andra, inte bara sig själv.
Just det! höll Märta nästan skrikande med. På andra! Till exempel på dem som tvingas flyga med oss, och lyssna på ditt barns utbrott i timmar. Eller de som vill höra guiden under en visning, inte “jag är trött, jag vill ha vatten, kissa, ont i benen, när åker vi hem”. Semester med treåring är inte semester. Det är tortyr. För oss och för Arvid.
Gunilla pressade läpparna ilsket samman och vände sig bort.
Jaha. Ni har lekt färdigt med att vara föräldrar nu. Ville ni bli av med honom kunde ni sagt det rakt ut Man kan ju anpassa sig efter barn också om man vill.
Märta slöt ögonen och räknade till hundra i huvudet, försökte lugna sig. Om Gunilla visste vilket helvete de haft senast, skulle hon kanske vara tyst. Men hur skulle hon veta, när hon knappt bryr sig om sitt barnbarn?
Märta minns förstås allting. Hon fick tics av vänster öga en månad efter den där resan.
Det var förra sommaren. De var dumsnåla nog att följa vännerna till stugan. Bara tio mil. Vännernas dotter, lekplats i trädgården, stor äppellund. Lät lovande.
Redan från början gick allt fel.
Bilen startade inte. Och vännerna stod och väntade grillspett på lut De fick kasta sig in i tåget istället.
Och vädret förrådde dem. Termometern steg mot trettiofem. Inget AC, öppna fönster hjälpte inte, vagnen proppfull. Det gick snart inte att andas.
Arvid stod ut i tio minuter. Sen började gnället. Klaga på värmen, tråkigt, sedan försökte han rymma i vagnen.
Släpp ner mig! skrek han och vred sig i Andreas famn. Vill ditåt!
Arvid, kanin, det går inte. Där sitter främlingar, väste Andreas röd och svettig, bökandes med sin slingrande son.
Vill inte sitta! Waaah!
Arvid tog i med hela lungorna. Hans skrik överröstade till och med rälsens dunkande. Folk började vända sig om. Först medlidande blickar, sen irritation, och en halvtimme senare ren avsky. En kvinna i vit blus morrade till, och Arvid med rättfärdig vrede vevade med juicepaketet. Det stänkte över både Andreas, Märta och den irriterade damen.
Det blev storgräl. Damen höll jämna steg med Arvids gapande. Märta bad om ursäkt gråtfärdig och försökte trycka fram några hundralappar i kompensation. Arvid vrålade för att juicen var borta. Andreas bet ihop.
En och en halv timmes helvete.
När de stapplade av tåget hade de inga krafter kvar. Arvid sov inte, grät hela kvällen och välte nästan grillen. Hemvägen blev inte bättre.
Och det var bara tåget. Gunilla föreslog en vecka med guidade turer? Nej tack.
Ni kan bara inte uppfostra! brukade svärmor fnysa så fort Märta gav argument.
Gunilla var pedagog i teorin. Hon kom varannan vecka, tog med bananer eller choklad (trots Arvids allergi, som hon blivit påmind om otaliga gånger), gullade i tjugo minuter och drog. Och ibland en bild till Facebook.
Gunilla, undrade Märta en gång under ännu ett gräl, varför bryr du dig Arvid ska inte ens vara hos dig?
Det är inte mitt ansvar! Han har föräldrar, som ska ta hand om honom. Är det kris sjukhus eller jobb, kanske. Men så här? Ni lämnar bort honom som en kattunge, kan inte bli av med honom fort nog.
Alla dessa konflikter gick att stå ut med, men de malde på nerverna. Gunilla var säker på sin sak, vägrade höra de ungas resonemang.
Livets bästa lärare är dock verkligheten.
Fyra år susade förbi. Arvid fyllde sju. Kunde tala ordentligt, började skolan, gick på aktiviteter.
Gunillas liv förändrades mörkare: hon blev änka. Lägenheten låg nu tyst; TV:n och maken höll inte längre sorlet igång. Kanske av ensamhet, eller för att imponera på världen, bestämde hon sig plötsligt för generositetens cirkus.
Skicka hit Arvid, sa hon generöst. Han är större nu, vi kommer nog överens.
Är du säker, Gunilla? frågade Märta försiktigt. Han är ganska aktiv. Han vill nog ha din uppmärksamhet. Eller åtminstone din dator.
Jag har fostrat barn förut! fräste Gunilla. Klarar honom utan era moderniteter. Vi läser böcker, spelar lottospel, vi klarar oss!
Med ett bultande hjärta, och fingrarna i kors, skickades Arvid till farmor. Två hela veckor. Själva smet de till en semesterby, bara över helgen, Märta hade på känn att det var bäst så.
Känslan slog in.
Gunilla tänkte sig idyllen: nykammad, tvättad pojke som bläddrar djurencyklopedi, medan hon stickar sockor och levererar visdomsord. Sen äter de soppa, promenerar hand i hand i parken.
Den vackra drömmen förvandlades till sand inom en halvtimme.
Farmor, jag har tråkigt! sade Arvid. Har du en surfplatta?
Nej, sånt har inte jag.
Då kan vi leka zombieapokalyps! Du är zombien och jag överlevaren!
Vad för något? stammade Gunilla. Kan du inte rita istället? Jag köpte en målarbok åt dig!
Inte målarbok, det är för småbarn! sa Arvid och började jaga runt soffan. Kom igen, lek! Snälla ba-a-a! Titta, titta vad jag kan! Du tittar inte!
Han satt aldrig still. Ibland förvandlades han till flygplan, ibland stod han och bankade med kastrullock, ibland drog han in farmor i någon ny obegriplig lek. Inga Tjechov-noveller eller gamla byggklossar imponerade. Han ville ha publik, någon att leka med, sin egen underhållare. Vart tredje minut hördes: “Farmor, varför”, “Farmor, ska vi”, “Farmor, kolla här!”
Gunilla, som vant sig vid stillsammare livstempo, kände sig vid lunch som om hon lossat en kolvagn.
Men det var förspelet. Till middag serverades hon biffgryta, kokad speciellt för barnbarnet.
Han kikade misstänksamt ner i tallriken, som om där låg sopor.
Jag tänker inte äta det här.
Och varför inte?
Det är lök i. Jag gillar inte kokad lök.
Vad?! utropade Gunilla. Det är ju nyttigt! Ät nu, inget trams!
Nej!
Och vad vill du då ha?
Pasta. Med ost. Och prinskorv. Du måste skära korven som en bläckfisk.
Gunilla höjde förvånat på brynen, den konsten behärskade hon inte.
Det här är inget hotell! svarade hon.
Arvid ryckte på axlarna och gick till vardagsrummet, byggde koja av kuddar, stolar och golvlampa.
Mot kvällen gungade Gunillas blodtryck som Lisebergsbanan. Hon fick inte vila: Arvid hoppade på henne och ropade “Vakna, fienden kommer!”. Titta på Aktuellt gick inte, Arvid krävde barnprogram eftersom “det är tråkigt annars”. Och av barnprogram blev han bara mer uppspelt; det blev galopp runt hela rummet.
Samtidigt, på semesterbyn, hade Andreas och Märta det utmärkt. På verandan, i kvällssolen, med grillglödens rofyllda knastrande.
Såhär tyst mumlade Märta och blundade. Kanske har vi varit orättvisa mot din mamma?
Då ringde Andreas mobil.
Hej, mamma?
Kom HIT omedelbart! röt Gunilla direkt. Hämta honom! NU!
Vad har hänt, mamma? Är allt okej?
Det är katastrof! Er pojke är outhärdlig! Han har demoliserat halva lägenheten! Vägrar min mat! Hoppar på mig som en vild häst! Mitt hjärta orkar inte! Om ni inte är här inom en timme ringer jag både ambulans och polis de får hämta honom och mig! Jag orkar inte mer! Jag väntar!
Dödstystnaden föll.
Märta ställde ner vinglaset. Vinet förblev odrucket, grillspettet ofärdigt.
Dags att packa, sa Andreas dystert. Semestern är över
De åkte hem under tystnad. Kände sig små och ledsna, särskilt som det var Gunilla själv som bett om det där.
Så fort ytterdörren rörde vid deras hand öppnades den på vid gavel. Gunilla stod blek med valldoftande pust; såg ut som om hon återvänt från Vietnamkriget.
Men Arvid studsade glatt ut till sina föräldrar.
Tack gode Gud, utandades Gunilla, knuffade nästan ut barnbarnet. Ta honom! Be aldrig om detta igen! Vad har ni uppfostrat? Inte ett barn ett monster! Lök ska det inte vara, allting är tråkigt, och på den stackars farmorn ska han hoppa!
Han är bara ett barn, mamma, svarade Andreas torrt och tog Arvids hand. Ett friskt, aktivt barn. Vi varnade dig. Du sa själv det skulle gå.
Jag trodde han var normal! Men han Han borde till läkare. Gunilla grep sig för hjärtat. Kör nu. Jag måste vila, annars dör jag här!
I bilen lutade sig Arvid tillbaka och gäspade.
Mamma, ska vi åka till morfar Sven och mormor Rut snart?
Snart, lilla vän. Självklart ska vi det.
Tur det mumlade pojken, redan på väg in i sömnen. För farmor Gunilla är konstig. Hon skriker hela tiden, leker inte, och hennes mat är inte god.
Efter den kvällen slutade Gunilla fråga om de ville ha hjälp, eller varför Arvid inte följde med. När familjen åkte på semester, vinkade hon bara och sade trevlig resa.
Arvid firade istället alla sommarlov med Märtas föräldrar. Där grävde han mask med morfar, lekte krig, och åt mormors soppa utan lök, för Rut kände sitt barnbarns smak.
Relationen till svärmor blev inte bättre, men det passade Märta bra. Ingen mer lärde henne hur man ska leva. Gunilla blev kvar i sin rättfärdighet, omgiven av orörda uppslagsverk som aldrig kom till användning.
