Jag minns hur det var, för många år sedan nu, när min egen lilla dotter Signe precis hade fyllt fem år. Som det alltid är med barn, hade vi redan samlat på oss mängder av kläder som hon vuxit ur. Nästan nya klänningar, jackor, skor och byxor vissa plagg hade hon knappt hunnit använda mer än ett par gånger innan de blivit för små. Jag har aldrig varit en sådan som sparar på kläder för minnenas skull.
En helg bestämde jag mig för att ta itu med saken i lugn och ro. Jag plockade ut allt ur garderoben, sorterade plagg för plagg, och lade undan sådant som fortfarande såg riktigt fint ut. En hel del åkte direkt till soppåsen sådant med fläckar, hål, eller som bara var alldeles för slitet. Jag har alltid haft som princip att aldrig ge bort skräp, det känns självklart för mig.
Då tänkte jag på min brorsdotter, lilla Tove, som snart skulle fylla fyra år. Hon bar ofta ganska enkla kläder och det hände ofta att hon hade samma tröja flera dagar i rad inte för att de har det dåligt ställt, utan snarare för att hennes mamma, min svägerska Ingrid, aldrig fäst så stor vikt vid barnens kläder. Jag nämnde ingenting, men packade ihop en rejäl och fin påse med utvalda kläder: vackra klänningar, nästan nya set, en jacka som Signe bara använt två gånger, och några i det närmaste oanvända skor. Inga gamla t-shirts med hål eller urtvättade byxor bara det bästa. Jag tvättade allt, vek det fint och gav påsen till Ingrid med orden:
Här, Signe har vuxit ur de här, men de är fortfarande jättefina till Tove.
Ingrid log och tackade, och jag kände att det hela kändes riktigt bra. Men bara ett par dagar senare började jag märka att något var fel. Min svärmor skrev till mig och undrade varför jag skulle visa upp mig med kläder och varför jag gjorde så att familjen kände sig obekväm. Vid nästa släktmiddag slängde min mans kusin Elsa en märklig blick på mig och hälsade inte alls som vanligt. Jag var förbryllad.
Efteråt fick jag höra från en annan svägerska att Ingrid hade sagt att jag försökte förödmjuka henne genom att lämna rester från min dotter. Att jag ville få henne att framstå som fattig att jag ansåg mig för mer än henne. Hon hade till och med sagt att jag kommit dragandes med stora påsar bara för att visa vad vi hade.
När jag fick höra allt detta kände jag både ilska och sorg, för det var så långt ifrån min avsikt man kunde komma.
Stämningen blev ännu sämre när Ingrid vid nästa familjemiddag, med blicken riktad mot mig, sade:
Det finns de som tror att de hjälper genom att ge bort använda kläder, men i själva verket så förnedrar de bara.
Jag blev stel av chock. Min man såg på mig, svärmor slöt sig samman i tystnad, och ingen sa ett ord. Då förstod jag att allt snack kommit direkt från henne.
Jag svarade lugnt, men med tydlighet, inför alla:
Jag har gett dig bara det allra finaste till Tove, inte något slitet eller förstört. Mycket kastade jag bort för att det inte höll måttet. Om du tycker det är förnedrande att få snygga kläder till din dotter, då lovar jag att aldrig mer komma med något. Och du får inte lägga ord i munnen på mig och framställa mig som en dålig människa, när jag bara ville göra något gott för ditt barn.
Sedan dess förändrades stämningen inom familjen. Ingrid pratar knappt med mig längre, och när vi ses blir det bara ett stelt hej. Svärmor försöker vara neutral, men det märks att situationen är obekväm för henne. Jag bär ännu idag på en bitter känsla det är märkligt hur man kan hamna i konflikt när man enbart haft goda intentioner.
Vad tror ni om detta, så här i efterhand?
