Jag blev två gånger surrogatmamma: nu har mina barn och jag allt vi behöver för att leva gott
Jag fick min första dotter när jag bara var arton år gammal. Efter att ha fött henne utan någon större panik insåg jag att förlossning egentligen inte är någon skräckfilm. På den tiden var surrogatmödraskap redan ganska vanligt i Sverige, så tanken började snurra i mitt huvud på allvar.
Min familj hade knappa resurser. Mina föräldrar klarade knappt av att försörja mig och mina tre systrar. Jag gifte mig först när jag var sjutton, och med min man Johan och vår lilla Alva knappt klarade vi av räkningarna. Vi hade ingen egen lägenhet och fick trängas i en trång hyresrätt. Jag började fundera på surrogat, men Johan var inget att säga om hur mycket jag än försökte övertala honom verkade han tro att det bara var en dålig idé.
Några år senare fick vi ett andra barn. Situationen försämrades ytterligare och Johan flydde från familjen, för han orkade inte mer. Så stod jag ensam kvar med två små ungar. Lyckligtvis steg min mamma Birgitta och mina systrar in och hjälpte till: de tog hand om Alva och min nya dotter när jag jobbade. Trots deras insatser gick pengarna fortfarande i hål. Då bestämde jag mig för att äntligen genomföra den idé som jag burit på i flera år.
Jag reste ner till Köpenhamn och kontaktade en surrogatbyrå där. Det blev flera försök att implantera ett embryo, men inget lyckades. På sista försöket slutade det med en missfall.
Jag kom hem, trött och besviken, och tänkte ge upp. Sex månader senare såg jag en annons på nätet: en klinik i Malmö erbjöd riktigt bra villkor. Jag ringde, tänkte att det var värt ett försök om det gick bra, toppen; om inte, så var det bara så.
Den här gången gick allt som smort. I tolv månader bodde vi i en fin lägenhet i en nybyggd sektion i Malmö med våra två tjejer. De blivande föräldrarna som ville ha ett barn genom mig var mycket generösa: de bjöd på dyrbara delikatesser, köpte leksaker till våra flickor, betalade för biobesök och zooutflykter. Nio månader senare födde jag en frisk, vacker pojke en liten Ludvig.
När vi återvände till vår hemstad, som nu var Helsingborg, räckte ersättningen från surrogatet till att köpa en tvåa i vårt kvarter. Vi hade dessutom ett helt år kvar innan pensionen, så vi tänkte inte hålla tillbaka på några drömmar.
Två år efteråt blev jag återigen surrogatmamma. Den här gången födde jag ett barn åt en familj från Kina.
Idag bor jag, Alva och vår lillasyster i ett rymligt hus i en lugn förort. Flickorna har allt de kan önska sig. Visst, vissa stirrar på mig med fördömande blickar, men jag ser inget fel i att ge min familj ett bra liv även om vägen dit är lite udda.
