Jag kunde inte andas heller
Sverker berättar det här en söndagkväll, just som Linnéa viker nystrukna skjortor i högar. Han stiger in i sovrummet, sätter sig på sängkanten och säger det med samma tonfall som om han berättade att kranen i köket gått sönder.
Linnéa, jag kvävs.
Hon lyfter inte på huvudet. Lägger en skjorta på hög, tar fram nästa.
Av vad?
Allting. Rutinen. Att varje dag är likadan. Vakna, äta, åka till jobbet, komma hem, äta igen, lägga sig. Och så om och om igen.
Linnéa viker noggrant ärmarna, rättar till kragen. Hon är femtioett, Sverker femtiotre. De har bott tillsammans i den här lägenheten på Ringvägen i tjugosex år och har uppfostrat deras son, Arvid, som nu bott i Umeå i fem år och bara ringer på födelsedagar och till jul.
Vad föreslår du, då? frågar hon, lugnt.
Jag tänker flytta.
Nu stannar hon upp. Inte för att hon blir rädd, mest för att titta på honom så som man ser på någon som säger något länge väntat.
Vart ska du flytta?
Hyra något. Vara själv. Andas ut.
Okej, säger Linnéa och tar nästa skjorta.
Sverker hade nog väntat sig något annat. Han lutar sig fram lite.
Tänker du inte säga något?
Vad ska jag säga? Du är vuxen, Sverker. Om du vill gå, gå.
Kommer du inte bli arg?
Hon viker en skjorta, lägger på högen och tittar rakt på honom.
Nej. Men jag har ett villkor.
Vadå för villkor?
Ring mig inte för praktiska grejer. Var finns det där? Hur gör man detta? Vad har jag lagt mina saker? Om du flyttar klura ut det själv.
Han är tyst en stund.
Det är allt?
Det är allt.
Sverker vet inte riktigt vad han ska göra av det. Han var beredd på tårar, anklagelser, att hon skulle hålla honom kvar i dörren, prata om alla år, om Arvid. Han hade förberett sig mentalt. Men hon står bara där och stryker skjortorna.
Okej, säger han till slut. Då packar jag.
Gör det.
Han går in i klädkammaren, står där länge och ser på hyllorna. Sedan börjar han packa ner jeans, t-shirts, strumpor. Tar med rakapparaten, laddaren till mobilen, en bok han inte öppnat på ett halvår. När han kommer ut i hallen har Linnéa redan gått ut i köket och slamrar med porslin.
Jag går, säger han i riktning mot köket.
Lycka till, svarar hon därifrån.
Han stänger dörren. Blir stående en stund i trapphuset. Inga steg närmar sig på andra sidan, inget rörelse. Bara tystnad.
Han trycker på hissknappen.
***
Han hittar en etta på Folkungagatan genom en vän, tar den redan efter två dagar. Fjärde våningen, utsikt mot den grå gården. Uthyraren, en äldre man med mustasch, visar lägenheten snabbt, tar hyra för två månader i förskott tjugofemtusen kronor och försvinner. Där finns en bäddsoffa, ett bord med två stolar, ett gammalt kylskåp från åttiotalet och en gasolspis. Gardiner i smutsig senapsgul färg hänger för fönstret.
Sverker ställer ner väskan, sätter sig på soffan och ser sig omkring.
Det är knäpptyst. Ingen går i rummet bredvid, ingen sätter på TV:n, ingen ropar att maten är klar. Han lägger sig på rygg, händerna under huvudet, och tänker: nu är det dags. Friheten.
De två första dagarna går oväntat bra. Han vaknar när han vill, äter vad han vill (eller snarare det han köpt på ICA på vägen hem), glider runt i bara strumpor utan att rapportera till någon. På kvällarna ringer han sin gamla vän David, och de pratar länge. David skrattar: Rätt gjort, Sverker, det där borde du gjort för länge sen.
Tredje dagen upptäcker Sverker att han har slut på rena strumpor.
Han kollar på tvättmaskinen i badrummet. Liten Rondell, frontmatad. Han öppnar luckan, kikar in. Sedan stänger han. Öppnar igen. Någonstans nämnde värden om tvättmedel under handfatet. Han hittar ett litet paket och läser: För kulör och vittvätt. Han häller i på känsla, väljer ett program, trycker på start.
Maskinen brummar igång.
Efter en timme tar han ut sina strumpor. Rena, men blöta, och alla har blivit lite rosafärgade. Det tar ett tag innan han kommer på att tvättat dem ihop med en ny röd t-shirt.
Han lägger strumporna på elementet. De är inte torra förrän dagen efter.
Fjärde dagen försöker han laga en riktig måltid. Köper kycklingfilé, potatis och lök på ICA. Skåpet innehåller en gammal stekpanna med avskavt teflon. Han häller i lite smör, det fräser, slänger i filén hel det fastnar direkt. Potatisen han skalar förlorar hälften i skalningen. Löken svider så han gråter.
På tallriken ligger något brunt och vitt, segt utanpå rått inuti.
Han äter hälften. Resten kastas, och han beställer mat på Foodora från kvarterskrogen.
Efter en vecka räknar han på matkostnaden. Han har lagt nästan lika mycket på hemkörning som han och Linnéa brukade handla för en hel månad. Han tar sig i kragen, handlar gryn, kokar havregrynsgröt. Det blir okej, och han slappnar av.
Men vardagen hinner ikapp honom, tränger sig på från alla håll, långsamt, som högvatten på Västkusten.
***
Genombrottet kommer dag tio.
Sverker duschar när han märker att vattnet i duschkabinen svämmar över. En grumlig pöl sprider sig på golvet. Han stänger av, väntar pölen stannar kvar. Han petar med tån mot avloppet. Vattnet rör sig inte alls.
Han minns något om vattenlås. Sånt ord. Linnéa pratade ibland om att rensa vattenlåset, annars blir det stopp. Han brukade bara nicka och sätta sig i vardagsrummet.
Nu sätter Sverker sig på huk, kikar in under badkaret. Röror, krökar, ett vitt plastfäste. Han pillar det lossnar oväntat lätt, och vattnet sprutar ut. Kallt, smutsigt, med kraft.
Sverker flyger upp, halkar, tar i handduken som faller i pölen direkt. Han försöker skruva tillbaka locket men vattnet forsar ändå. Pölen växer, badrumsmattan är dyblöt efter tio sekunder.
Han rusar barfota genom hallen, letar upp mobilen, googlar panikartat hur man stänger av vattnet i en lägenhet. Efter en stund minns han att värden nämnde en ventil under diskbänken. Han rusar till köket, stänger av. Vattnet slutar forsa.
I badrummet råder översvämning. Mattan, handdukar, golv allt är genomdränkt. Från avloppet droppar det.
Sverker sätter sig på hallgolvet, i blöta kalsonger, stirrar rakt ut.
Första tanken är Linnéa. Snarare en reflex än en tanke han vill ringa och fråga vad han ska göra. Hände redan handen på mobilen när han minns hennes ord: ring bara inte om praktiska saker.
Han släpper mobilen. Men ringer ändå till David.
David, vet du hur man fixar ett vattenlås?
Vadå? David verkar stressad, det låter från håll.
Vattenlås under badkaret. Det läcker.
Ingen aning, Sverker. Jag anlitar alltid rörmokare. Här, jag skickar numret till min kille.
Nästa dag kommer hantverkaren. Han skruvar isär, sätter i en ny packning på femton minuter och tar femhundra kronor kontant för besväret.
Rimligt pris? frågar Sverker.
Jomen, säger rörmokaren och går.
Sverker stänger dörren och tänker att Linnéa aldrig ringt hantverkare för sånt. Hon gjorde det själv, köpte packningar på Clas Ohlson. Hur, när? Det bara skedde.
***
Strax därpå får han en idé som känns rätt.
Han ringer Elin, som han dejtade i korthet innan han träffade Linnéa, för tjugo år sedan. Han har hört av gemensamma vänner att Elin varit skild i sju år. De har setts ibland på andras fester, pratat om oväsentligheter, skrattat.
Elin, hej. Det är Sverker Wickman.
Sverker? Hon blir förvånad, men låter inte missnöjd. Länge sen.
Jo, jag bor själv nu. Tänkte, vi kan kanske ses och käka?
Hon är tyst en sekund.
Bor själv från vadå?
Från min fru.
Ni har separerat?
Vija, ligger i processen.
Okej, säger hon, rösten lite mer reserverad. Vi kan ses.
De träffas på ett café vid Odenplan. Elin har en stilig kappa, ser vältränad ut, kort frisyr. Han märker att hon åldrats fint. De dricker varsitt glas vin, pratar gamla bekanta, så frågar hon:
Berätta om dig. Jobbar du med samma sak?
Ja, inköpschef på ett byggbolag.
Bor du fortfarande kvar där?
Nej, hyr en lägenhet på Folkungagatan.
Och trivs du?
Han vill säga ja men hör sig själv säga:
Sådär. Tvättmaskinen centrifugerar dåligt, spisen krånglar ibland.
Elin ser på honom med en sorts blick han tolkar först i efterhand: medlidande, inte romantiskt, mer för någon som har svårt.
Jag förstår, säger hon.
Samtalet lyfter aldrig riktigt. De pratar om Arvid, hennes dotter som just gift sig. Efter ett andra glas säger Elin att hon ska upp tidigt och de skiljs åt utanför.
Han åker hem till lägenheten. Kylskåpet är tomt, affären nästan stängd, så han äter snabbnudlar med vatten från vattenkokaren.
Elin hör aldrig av sig. Det gör inte han heller.
***
Ungefär samtidigt försöker han träffa grabbarna. Han ringer David fredag kväll, men bara till åtta, för hans fru har föräldramöte. Ringer Andreas han är på, men vill bli skjutsad för han dricker inte, hans fru vill åka till hennes föräldrar på lördagen.
De ses på en bar nära tunnelbanan. Tar varsin öl, pratar fotboll och jobb. Så frågar David:
Hur är det då, på fri fot?
Det funkar, säger Sverker.
Linnéa hör inte av sig?
Nej.
Båda höjer på ögonbrynen.
Inte alls? undrar Andreas.
Helt tyst.
De utbyter blickar. David vrider glaset i händerna.
Det låter märkligt. Min tjej hade ringt tre gånger om dan.
Men Linnéa hör inte av sig, säger han tyst.
Det är antingen bra eller dåligt tecken, säger Andreas.
Hur menar du?
Att hon klarar sig galant utan dig.
Sverker dricker ur. Han vill inte tänka på det. Eller: han tänker på det dagligen men vill inte erkänna det.
Klockan halv åtta tittar David på klockan, reser sig, Andreas också. De tar i hand, klappar honom på axeln går hem till sina fruar.
Sverker sitter kvar. Beställer en öl till och sitter där till stängning.
***
Linnéa känner under de första dagarna faktiskt något sorts förvirring men inte tomhet av hans frånvaro utan snarare en märklig överflödighet, som att möblerna möblerats om och man ännu inte vet vad som är bättre.
Hon ringer väninnan Ingrid andra dagen.
Han stack, säger Linnéa.
Stack? Vart då?
Han hyr en lägenhet. Kände att han kvävdes.
Ingrid är tyst, sedan en suck.
Linnéa. Hur är det med dig?
Ärligt talat? Ovanligt bra. Jag är förvånad själv.
Gråter du?
Nej. Konstigt, va?
Det kanske kommer?
Kanske. Får se.
Senare ringer en annan vän, Gunilla, som Linnéa känt sedan barnmorskemottagningen för tjugofem år sedan. Gunilla är rakt på sak:
Äntligen, säger hon. Linnéa, det har jag sagt i tio år.
Sagt vad?
Att du lever som hemhjälp, men utan lön.
Men, lägg av, Gunilla.
Ärligt, när gjorde du senast något för dig själv?
Det tar tid för Linnéa att svara.
Klippte håret förra året.
Ja, exakt.
Veckan därpå släpar Gunilla med henne till yoga. Linnéa säger först nej, men ångrar sig. De går till en sal nära huset, Linnéa tar på sig träningskläder från förr och upptäcker att hon är stel.
Det löser sig, säger instruktören, en ung kvinna med hästsvans. Alla är så här i början.
Två veckor senare är hon redan smidigare. Tre gånger i veckan yogar hon. Efteråt sitter hon och Gunilla ibland på café och bara pratar. Linnéa inser att hon inte suttit avslappnat på det viset på åratal, utan att tänka på att hon måste hem och laga mat för Sverker.
På kvällarna läser hon. Förr däckade hon efter tjugo sidor, nu läser hon timvis.
En dag ringer Arvid.
Mamma, pappa säger att han bor själv.
Det stämmer.
Hur är det?
Lite av varje, försiktigt sagt. Faktiskt bra för min del.
Arvid är tyst.
Ska ni skiljas?
Vi får se. Har inte bestämt något än.
Är du inte ledsen?
Mest förvånad. Men inte ledsen.
Arvid är tyst ett tag. Han har alltid varit en grubblare.
Okej, då. Ring om det är något.
Och du också. Inte bara till jul.
***
Det finns ett ögonblick när Linnéa stillnar vid köksfönstret och står där i flera minuter, stirrar ut.
Medan hon diskar en kopp, tänker hon plötsligt: tjugosex år. Det är lång tid. Mer än halva medvetna livet. Det har varit mycket även mycket bra. Första lägenheten, den de renoverade själva. Arvid som liten, knäna ständigt gröna. En resa till Gotland för femton år sedan där de skrattade mycket, utan att i efterhand minnas åt vad.
Allt det där är över nu. Det ligger bara som bilder i ett gammalt album.
Hon väntar tills känslan passerar. Den gör det, efter några minuter.
Sen ställer hon undan koppen och klär om till yoga.
***
Egon dyker upp av slumpen.
Det är grannen Valborg på åttiotvå på våningen nedanför som ber Linnéa byta en glödlampa hennes son kommer inte förrän nästa vecka och hallen är kolsvart. Linnéa byter lampan, blir bjuden på te, och just då kommer Valborgs son dock inte den man väntar utan hennes yngre, Egon.
Han är fyrtioåtta, skäggig, har en dyr jacka och trötta ögon.
Mamma, nu utnyttjar du folk igen? säger han när han ser Linnéa med lampan.
Linnéa bjöd sig själv, svarar Valborg stolt.
Egon ser på Linnéa.
Tack. Jag borde förstått att morsan satt i mörker.
Ingen fara, säger hon.
De småpratar i dörren en stund, upptäcker att Egon också jobbar inom byggbranschen fast på annat kontor. Hon nämner att hon jobbar som ekonom. Han säger hej då, hon går.
Tre dagar senare ringer Egon på. Kommer med kassar till sin mor och räcker över en pralinask till Linnéa som tack.
Det behövs inte, säger hon men tar emot.
Kan jag fråga något? Han frågar om hennes Sverker, om han var inköpare. Egon behöver tips om leverantörer.
Linnéa säger tyst:
Sverker har flyttat. Men du får gärna hans nummer.
Okej, säger Egon, och det är lite oklart om han blir förvånad.
Han går. En vecka senare ringer han igen, säger han hittat en annan lösning men undrar om hon vill fika, bara som grannar. Linnéa funderar och säger ja.
De fikar på ett café runt hörnet, pratar om jobb, Valborg, hur kvarteren har förändrats. Han lyssnar noga, avbryter aldrig, ler ibland åt sina egna skämt innan han ens sagt klart.
Hur länge har du varit gift? undrar han, utan baktanke.
Tjugosex år. Eller har varit. Just nu vet jag inte.
Det händer, säger han bara.
Hon uppskattar det.
De ses igen, och igen. Han skyndar aldrig, väntar, ringer ibland. Hon trivs med det tillkrånglade. Efter tjugosex år av plikter är kravlösheten som ett öppet fönster mot en kvav vårdag.
***
Sverker börjar märka saker hos sig själv som han aldrig tänkt på.
Att han exempelvis inte kan vänta. Han har aldrig behövt. Saker bara blev: maten klar, kläder rena, allt fixat. Nu måste han vänta på att tvätt torkat, vatten kokat, rörmokaren ska komma. Vänta ut en förkylning han åkt på under vecka två, ensam i sängen med fyrtio graders feber och dricker ljummet kranvatten till Alvedon.
Eller att han inte kan äta i ensamhet. I tjugosex år har någon alltid suttit med först Arvid, sedan Linnéa. I tystnaden fanns folk. Nu är tystnaden bara tom.
Han börjar sätta på TV:n till maten. Det hjälper lite.
Tredje veckan ringer han Arvid.
Tjena, grabben.
Hej pappa. Hur är det?
Okej. Bor på Folkungagatan.
Mamma har berättat.
Hur är hon?
Det blir tyst lite för länge.
Hon mår bra. Går på yoga, träffar vänner.
Sverker försöker förstå.
Saknar hon mig?
Pappa, säger Arvid försiktigt. Är det därför du ringer?
Nej, undrar bara.
Hon verkar må bra. Du också, hoppas jag.
Sverker lägger på. Sitter kvar på soffan, känner en obeskrivlig känsla, som när man går in i ett rum och glömmer varför.
***
Dag tjugotre träffar han sin granne Rebecca i hissen, en tjej på cirka trettiofem som han bara sett i förbifarten.
Nyinflyttad? frågar hon.
Tillfälligt, svarar han.
Har du separerat?
Han blir paff av tydligheten.
Ja.
Sånt händer, säger hon. Bor du på tredje? Där mannen brukade sjunga om nätterna?
Nej, fjärde. Där med senapsgula gardiner.
Just det, hos Danne. Han hyr alltid ut till ensamma män. Tycker det blir minst problem så.
De kliver ut. Rebecca bor längst ned, jobbar på vet-kliniken, har en katt och blommor i fönstret.
Han bär hennes matkassar en gång, får te som tack. Rent, mysigt, luktar kanel. De småpratar, och hon är trevlig, smart, med uppriktig blick. Han märker ändå bara: här är det ordning, hemma hos mig är diskhon full.
De möts flera gånger i hissen. Inget sker, inget kan ske han själv är som en oskriven rad, en mening som tagit slut mitt i.
En dag frågar Rebecca:
Tänker du stanna länge?
Vet inte, säger han.
Du ser ut som om du inte bestämt dig vad du ska.
Stämmer nog.
Det är okej, säger hon. Bara du inte fastnar för länge. Själv blev jag sittande i två år efter min skilsmässa och ångrade varje månad.
Han minns de orden.
***
Efter en månad går han till torget och köper blommor. Inte för att någon bett om det, eller för att det finns en anledning han står bara där och ser på vita krysantemum, minns hur Linnéa alltid föredrog dem framför rosor.
Han tar en stor bukett, betalar, och åker till Ringvägen.
Metron är full. Han står med blommorna och funderar på vad han ska säga. Hur hon öppnar dörren, kanske blir förvånad men ändå glad. Tjugosex år, ändå är det han.
Han ringer på. Ser att dörrklockan är ny, det var en annan förr.
Steg hörs bakom dörren. Fler röster: en kvinnas, en mans inte han själv.
Han stelnar till.
Dörren öppnas på kedja, en ny kedja. I glipan ser han Linnéas ansikte. Hon ser på honom, ser blommorna. Ansiktet är neutralt.
Sverker.
Linnéa, jag är här.
Ser det.
Jag har han höjer buketten lite.
Hon ser på honom utan ilska, utan tårar, utan några stormande känslor.
Sverker, jag släpper inte in dig.
Varför? Han hittar inget bättre ord.
Jag har bytt lås.
Jag ser det. Men varför?
En skugga rör sig bakom henne, en man. Sverker följer den med blicken.
Vem är det?
Inte din sak, säger hon, och det är varken hårt eller mjukt, bara faktum.
Vänta, Linnéa. Jag har tänkt mycket.
Vad har du tänkt?
Han gapar, stänger munnen. Försöker igen.
Att vi hade det bra. Att jag inte uppskattade det. Att jag gjort en serie misstag.
Hon ser länge på honom genom kedjan.
Du har förstått att du själv haft det bra. Men inte varför. Du tror att du saknar mig, men egentligen saknar du någon som stryker dina skjortor.
Det är orättvist.
Kanske. Men sant.
Linnéa, tjugosex år.
Jag vet, säger hon och håller i dörren. Tjugosex år som fanns. Många fina år. Men jag vill inte ha tjugosex till.
Får jag en chans?
Hon ser på honom. Länge. Säger så:
Vet du vad? Jag har också börjat andas. Jag kvävdes också. Jag bara sa aldrig något.
Han står där med blommorna.
Linnéa.
Gå hem, Sverker. Ring Arvid. Prata med honom. Inte om mig prata bara.
Dörren stängs. Utan smäll. Ett lätt klick.
Han står kvar. Buketten sjunker långsamt mot golvet. Krysantemumen är fräscha, har ingen aning om vad som sker.
Det är tyst i trapphuset. En TV hörs från grannen.
Sverker vänder sig mot hissen.
***
Hissen kommer snabbt när han trycker. I spegeln där syns han själv: en man, bukett i hand, en bra jacka, lite skrynklig, ansikte som om något just tagit slut. Eller börjat. Eller både och.
När han går ut är det mörkt. Lyktorna brinner, folk är på väg hem från olika håll. Han går mot tunnelbanan, blomman släpandes i handen.
Han stannar.
Vid en bänk sitter en tant och matar duvor. Han ställer ner blommorna på bänken.
Varsågod om du vill ha, säger han.
Hon tittar på både honom och blommorna.
Fina blommor. De ville inte ha dem va?
Nej.
Sånt händer, säger hon, och fortsätter mata.
Sverker går vidare. Gatan är som vanligt, husen står där de står, livet rullar på. Någonstans i Stockholm snurrar Linnéa tillbaka till sin kväll, sitt nya liv, som verkar passa henne fint.
Någonstans är Arvid på väg hem. Dags att ringa även när det inte är högtid.
Någonstans står disk kvar i lägenheten med senapsgula gardiner.
Han plockar upp mobilen.
***
Sen, på tunnelbanan, stirrar han länge i fönstret där syns bara hans diffusa spegelbild.
Världen är konstig ibland, tänker han utan att tänka klart.
Tåget rullar. Stationerna avlöser varann. Folk läser, scrollar mobiler, bär på kassar. Ingen bryr sig om honom, krysantemumen på bänken, de tjugosex åren, den stängda dörren.
Han kliver av vid sin station. Går långsamt upp mot gatan.
Luften är kall, luktar av första snön, som ännu inte fallit men redan hänger i luften.
Sverker stannar, tittar upp mot himlen.
Himlen är mörk, helt vanlig.
Han går hemåt.
***
Natten därpå, framåt två, ligger han vaken och stirrar i taket. Lägenheten är densamma; gardinerna stoppar allt ljus, kylskåpet brummar ibland. Allt är likadant som nu i en månad.
Då minns han något.
För åtta, tio år sedan, var han och Linnéa på landet hos hennes föräldrar. Kvällen på glasverandan, drack te, tystnaden, skogen utanför. Linnéa tyst, han också och det var bra tystnad. Den där levande, när man inte behöver prata.
Den gången tänkte han: så här bra är det.
Och sa ingenting.
Bara tänkte och glömde sen.
Nu ligger han och försöker minnas när han tänkte det sist. Han minns inte.
Ute börjar något likna snö, tvekande, första för i år.
Det är tyst i lägenheten.
***
På morgonen sätter han på vattenkokaren, tänker att han måste köpa riktiga muggar. De som finns är kantstötta.
Så tänker han att han borde ringa Arvid.
Så tänker han på jobbet, kvartalsrapporten han halkat efter i.
Så tänker han på något Linnéa sa: Hon började också andas. Även hon kvävdes.
Han visste det inte. Eller visste men brydde sig aldrig om att reflektera. Hon fanns där, gjorde det som behövde göras. Han frågade aldrig om hon ville, om hon gillade det. För honom var hon en del av den vardag han tyckte var en bur utan tanke på att för henne var den lika mycket en bur. Medan han gnällde satt hon där och strök hans skjortor.
Vattenkokaren piper.
Han häller över i muggen, brygger te och sätter sig vid köksbordet.
Snön faller på riktigt nu, vit och tät, lägger sig på fönsterblecket.
Sverker tar mobilen, öppnar kontakterna, hittar: Arvid.
Lägger sedan ner den igen.
Tar upp mobilen igen.
Arvid, hej. Det är pappa. Ringer bara för att. Är du upptagen?
Nej, säger Arvid, lite förvånad. Hej, pappa. Nej, jag har tid.
Hur är det?
Det är bra. Jobbar på. Har ni snö i Stockholm?
Den började just falla.
Här också.
De är tysta en stund. Känt, levande tystnad.
Pappa, säger Arvid. Hur är du?
Sverker tittar ut. Ute faller snön, stadig. Ingenting klart än.
Jag försöker hitta rätt, säger han.
Okej, säger Arvid. Du kan ringa när som helst.
Det ska jag göra, säger Sverker. Och du också. Inte bara på jul.
Det gör jag, säger Arvid.
De säger hej då. Sverker dricker ur sin kopp. Teet är okej.
Snö faller utanför.
***
Samtidigt, på andra sidan av Stockholm, står Linnéa också vid fönstret. Hon har en kopp kaffe, det är varmt och tyst hemma. Egon har gått, de har en tyst överenskommelse att ta det långsamt.
Hon tänker på Sverker. Inte med sorg, inte med glädje. Bara som man tänker på någon man delat många år med. Hon minns hur han stod i dörren med blommor, stor och lite vilsen, ser ut som någon som lärt sig lite men kanske inte allt.
Hon är inte arg längre. I början jo, då var hon arg. Inåt, tyst, för allt det vardagliga. Att han aldrig frågade hur hon hade det. Att han tröttnade på rutinen som hon själv skapade, med sina händer. Att han tyckte livet var trist medan hon inte hade tid att undra om hon själv tröttnat.
Ilskan har gått över. Nu känns det mest stilla och klart.
Hon tar fram mobilen och messar Ingrid: Ska vi yoga i morgon? Svaret kommer direkt: Jag undrade just när du skulle fråga!
Linnéa ler och ställer ifrån sig koppen.
Snön faller där också.
***
Sverker ringer samma kväll värden och ber om två månaders förlängning av hyreskontraktet.
Det går bra, säger värden. Förskottsbetalning bara.
Sverker tar sig till Clas Ohlson, köper riktiga muggar. Två stycken. Sedan tar han en tredje.
Handlar mat: hönsbuljong, lök, morötter, potatis. Hittar ett enkelt recept på mobilen fyra steg. Steg fyra: salta efter smak.
Han står där med kastrullen. Vad betyder efter smak? Han smakar, hittar balansen. För mycket salt men soppan smakar ändå okej.
Häller upp i en tallrik, sätter sig. Det är tyst.
I tystnaden smakar soppan bättre.
***
Livet fortsätter, som det alltid gör, utan dramatik eller förklaring. Linnéa yogar, träffar Egon ibland, han är stadig och skyndar inte på någonting. Sverker bor på Folkungagatan, lagar soppa, ringer Arvid ibland, träffar David och Andreas som är utan sina fruar numer och dröjer kvar längre.
De har ännu inte ansökt om skilsmässa. Inte för att de bestämt något, utan kanske mest för att de båda var trötta på stora beslut för ett tag.
Någon gång möts de på ICA, samma butiksdisk där de handlat i tjugosex år. Han står och granskar ett paket filmjölk, ser allvarlig ut.
Linnéa kommer upp bakom honom.
Sverker.
Han vänder sig om. De ser på varandra. Han ser inte dålig ut, har gått ner lite i vikt, blicken är lite klarare.
Hej, Linnéa.
Hej. Du ser pigg ut.
Det gör du också.
De står där en stund.
Ska du ha filmjölk? frågar hon.
Ja, letar bästa sorten.
Ta den här, säger hon och pekar.
Tack.
Han tar paketet. Hon sitt eget. De går åt olika håll.
Vid kassorna hamnar de intill varandra. Hon handlar klart, han också. Nästan samtidigt kommer de ut.
Då så, säger Sverker.
Då så, säger hon.
Hon går åt höger. Han åt vänster.
