Jag är ogift, 45 år gammal. Jag var gift under femton år med en vacker kvinna, en riktig fru, för hennes uppträdande och utseende passade så väl in på det. Stilfull, alltid med välvårdad och elegant manikyr, parfym med doft av liljekonvalj och en hy som glänste av renhet.
Hennes kropp var fantastiskt vacker jag skulle våga påstå att den var perfekt. Hon såg dessutom mycket yngre ut än sin ålder. Det fanns något aristokratiskt över min före detta hustru; även hennes klädstil var alltid smakfull och genomtänkt. Hennes gång var som en konstform i sig hur hon mjukt och långsamt rörde höfterna, det glömmer jag aldrig.
Vad vill jag egentligen säga med detta? Jo, under vårt äktenskap blev jag van vid denna sorts kvinnor stolta, aristokratiska lejoninnor. Sådana är de. Vi gick skilda vägar på grund av våra olika personligheter det är sådant som händer. Efter skilsmässan hade jag aldrig något seriöst förhållande. Jag träffade olika kvinnor på hotell och vid hyrda lägenheter, bara för att få lite sällskap för min hälsas skull, som man brukar säga. Jag ville inte binda mig, av rädsla för att en relation inte skulle fungera, efter så många år.
Men livet bjuder på överraskningar även för någon som mig. Och så kom det en överraskning till mig i form av Ingrid. Jag tänkte inte ens på relationer, men där stod hon vi möttes på ett vernissage i Stockholm. Hon var inte identisk med min “perfekta” ex-fru, men det fanns något speciellt med henne. Något aristokratiskt i hennes framtoning blandat med ett skarpt sinne och snäll ironi. Hon var en sådan kvinna som kunde fängsla inte bara med sitt utseende, utan även med sin intelligens. Och ärligt talat det är hjärnan som är mest attraktiv hos en kvinna.
Vi sågs under några månader. Hon besökte mig oftast. En kväll bestämde vi oss för att träffas hemma hos henne. Jag förberedde mig ordentligt, köpte hennes favoritblommor kalla samt en flaska utvalt svenskt vin och några vackra stearinljus. När jag kom in i hennes lägenhet, såg jag att allt var snyggt och inbjudande. En liten stund senare behövde jag gå på toaletten och där blev jag överraskad.
Hennes badrum var inte fyllt med diverse burkar, krämer, schampon och parfymer. Det fanns bara en enkel duschtvål och schampo från ICA. I ett sådant ögonblick tänkte jag att en kvinna som verkligen älskar sig själv, brukar satsa mer på självomsorg.
Det var då jag insåg att Ingrid egentligen inte var rätt för mig. Jag gick helt enkelt därifrån. Idag förstår jag att det nog är svårt att hitta en sådan stolt lejoninna som min tidigare fru. Hellre ensam, tänker jag. Och det är så det är.
Men när jag ser tillbaka, inser jag att vi människor ofta fastnar i våra idealbilder och missar nya möjligheter. Kanske handlar livet om att acceptera att ingen är perfekt, och att vi behöver förstå oss själva innan vi söker lyckan hos någon annan. Och ibland, är det just i ensamheten vi hittar insikten om vad vi verkligen behöver för att må bra.
