Jag har haft dålig syn sedan jag var liten, så glasögon har alltid varit en del av mitt liv. När jag blev äldre bytte jag till linser, men det hände ofta att jag gick ut med hunden utan varken glasögon eller linser, eller gick till närbutiken och glömde dem hemma. Det var just det som hände den där ödesdigra kvällen. Jag skulle snabbt till ICA, slängde igen dörren, rusade nedför trapporna från femte våningen (vi har förstås ingen hiss), och insåg först ute på gården att jag glömt glasögonen. Jag kände mig för slö för att vända tillbaka, så jag gick utan.
Inne på butiken stod jag vid hyllan med konserverad fisk och plågade den stackars kassören med frågor kring vilken sort som var makrill och vad den låg inlagd i. När kassören fick annat att göra, vände jag mig istället mot en tjej som stod nära. Jag slöt ögonen för att fokusera något var så bekant, hennes siluett väckte ett svagt minne. Ett så där knasigt uppsatt hår i en rufsig knut som såg ut som små horn, en stor röd halsduk och en lång, svart kappa…
Kan du se vilken burk som är makrill i tomatsås?
Vi hade gått parallellklasser. Jag mindes henne tydligt, mest för hennes originella stil och för att lärarna alltid klagade på hennes målade naglar.
“Den här burken är makrill, den passar dig,” svarade hon med ett lite strikt tonfall. “Behöver du något mer?”
“Förlåt, men jag glömde glasögonen hemma Ser knappt något alls.”
Vi promenerade tillsammans i butiken, talade om våra gamla lärare och hon skrattade åt några av mina historier. Efter vi handlat föreslog jag att vi skulle ta en kort promenad ute i den kyliga höstluften, eller kanske slå oss ner på ett café med en kopp kaffe eller te och prata vidare. Hon berättade att hon jobbade på en djurklinik och jag blev förvånad över hennes yrkesval. Vi bytte nummer och pratade om att ses igen.
Väl hemma, med glasögonen på näsan, läste jag sms:et hon skickat fem minuter efter vi skilts åt.
Förlåt att jag ljög. Jag gick aldrig i din klass. Jag gick i klass A på en annan skola. Men om du inte har något emot det, kan vi kanske ta en fika någon gång. Jag bjuder.
Självklart tackade jag inte nej. Vi sågs igen, och jag hade svårt att slita blicken från henne hon var verkligen otroligt vacker, mycket finare än jag mindes.
Vi började dejta och nu träffas vi ofta. Hon skojar ibland och undrar om jag verkligen ser dåligt eller om hela grejen var ett dåligt raggningsknep, men vi skrattar båda åt det. Kanske var det rentav ödet som förde oss samman.
