Du, jag måste bara berätta om en grej som fortfarande gnager i mig. Allt började när jag och min dåvarande tjej, Malin, fick veta att hon var gravid. Det var lite av en chock, så vi valde att gifta oss ganska snabbt. Efter bröllopet flyttade vi in hos mina föräldrar i Uppsala, för vi hade inte råd med något eget just då. Det var vad det var, men det funkade.
Tiden gick och vår lilla kille, Erik, föddes. Alltså, vilken glädje! Efter ett tag lyckades vi fixa ett bolån och flytta till en liten hyresrätt i Sundbyberg, så vi äntligen fick vårt eget. Allt rullade liksom på, och så en dag berättade Malin att hon väntade barn igen. Och snart föddes vår prinsessa, Tyra.
Kidsen växte så att det knakade och åren bara flög förbi. Men du vet, ju äldre de blev typiskt svensk bleka, rödhåriga och massor av fräknar desto mer började jag undra. Varken jag eller Malin ser ut så. Och det var inte bara utseendet, utan också hur olika vi var till sättet.
Till slut började den där tanken om DNA-test gro hos mig. Kanske lite väl dramatiskt, men jag ville bara veta säkert att jag verkligen var deras pappa. Så jag fixade ett test. Allt kändes sjukt nervöst och jag gick runt som på nålar i två veckor medan jag väntade på svar från labbet. När de väl ringde sprang jag dit på direkten. Och du ska veta vilken lättnad båda barnen var verkligen mina, inget snack om saken.
Jag la undan pappren hemma, ville inte att Malin skulle hitta dem. Men tror du inte att jag var oförsiktig och lät dem ligga kvar där? Och ja, några dagar senare kommer Malin stormande med pappren i handen och skriker så hela huset skakade. Jag kan ju fatta att hon blev sårad, men det gick verkligen över styr vi kunde ha pratat om det lugnt.
Hon kunde bara inte förlåta mig. Så nu har det gått fem år, och Malin låter mig knappt träffa barnen. Allt rasade bara för att jag blev för nyfiken och osäker, och nu står jag här ensam och saknar min familj. Jag hoppas väl någonstans att Malin kan förlåta mig en dag… Fy fan vad dumt, alltså.
