Jag gifte mig bara tre månader efter att jag tog studenten.
Jag var arton, min skoluniform hängde fortfarande på en stol och mitt huvud var fyllt av blå drömmar som slogs med tunga moln.
Hemma visste alla att jag hade en pojkvän.
Mina föräldrar bad mig att vänta, att studera, att ta vara på chansen de ville ge mig att gå vidare till universitetet.
Men jag lyssnade inte.
Jag gifte mig med en man, fem år äldre än mig, övertygad om att kärleken skulle bära oss över allt.
Vi flyttade in i ett hyrt rum i Malmö, med ett sänglån från grannen, en gammal spis med rostiga plattor och ett kylskåp som mumlade som en älg under midsommar.
De första åren var en kapplöpning mot tröttheten.
Vid tjugo väntade jag vår första dotter, och kort därefter kom vårt andra barn.
Han jobbade ibland, kom hem sliten, irriterad, ofta utan full lön.
Jag gjorde underverk med maten: tunnade ut riset, sparade på smöret, lärde mig laga linser på tio olika sätt.
Jag tvättade för hand, bar hinkar med vatten, sov lite.
Jag pratade aldrig om mina problem.
Utåt såg jag ut som en lugn, ordentlig, “välgift” kvinna.
Inifrån var jag tom.
Efter fem år som gifta, med ett litet hus i Rosengård från hyresvärden rasade allt.
Jag hörde att han hade en affär med en annan gift kvinna.
Det var inte bara rykten.
Hennes man började söka upp honom, skrev ilskna brev, syntes kring vårt kvarter.
En morgon packade min man sin väska, sa att han skulle “vara borta några dagar”, och försvann för alltid.
Inte bara försvann han lämnade mig ensam med två små barn, räkningar att betala och ett hus att hålla i ordning.
Då började mitt verkliga liv som ensamstående mamma.
Jag fick jobb som städare på en skola.
Vaknade 04:30 varje morgon, förberedde lunchhalvor, väckte barnen, lämnade dem hos min mamma och gick till jobbet.
Min lön räckte bara till det allra nödvändigaste, i kronor.
Det var månader då jag måste välja mellan att betala vattenräkningen eller köpa nya skor åt barnen.
Det var veckor med bröd och ärter, ris med ägg, tunn soppa.
Jag bad aldrig om hjälp.
Jag bet ihop och fortsatte.
Min mamma var min trygghet.
Hon hämtade barnen från skolan, matade dem, hjälpte dem med läxor, badade dem.
Jag kom hem sent, utmattad, ryggen värkte.
Ibland satt jag på sängen och grät tyst, så ingen skulle höra.
Jag ville inte att de skulle växa upp och tycka synd om sin mamma.
Under tiden kom han aldrig tillbaka.
Ibland skickade han slumpmässiga meddelanden ursäkter, löften som aldrig blev något.
Underhållet kom när han ville om det ens kom.
Jag lärde mig att inte räkna med det.
För att laga taket sålde jag försäkringar, jobbade övertid på kontor, gav privatlektioner i fotografi (jag hade lärt mig själv).
Söndagar tvättade jag för hand långt in på natten, för jag hade ingen tvättmaskin.
Åren rann bort.
Min äldsta dotter växte upp och såg sin mamma lämna hemmet tidigt och komma hem sent.
Hon lärde sig ansvar från ung ålder.
Min yngste son blev disciplinerad, allvarlig, beskyddande.
Jag hade inget socialt liv.
Ingen tid för fika, promenader eller semester.
Min vila var tysta nätter när alla sov.
Den dag min dotter tog examen som jurist i Lund grät jag som aldrig förr.
Jag såg henne i toga och mössa, självsäker och välformulerad, och mindes den artonåriga flickan som gav upp studierna för kärleken.
Jag kände att offret inte var förgäves.
Och när min son examen som officer i svenska armén rak, med perfekt uniform kände jag samma klump i halsen.
Idag ser jag tillbaka, fortfarande överraskad över allt jag överlevt.
Jag var ensamstående mamma under större delen av mitt moderskap.
Jag uppfostrade mina barn med slit, ordning och kärlek.
Ingen gav mig något.
Ingen bar mig genom livet.
Ändå här är vi.
