Alltså, du fattar, jag släpade mig till vårdcentralen till slut när huvudvärken blev helt outhärdlig och tabletterna inte hjälpte alls, tredje dagen i rad! Det var liksom på gränsen till panik. Huvudet bara bultade, och på natten kunde jag inte sova en sekund.
Vad tror du att jag gör då? Jo, dum som jag är, öppnar jag mobilen och börjar läsa på 1177 och diverse forum om vad ens huvudvärk kan bero på. Google är verkligen det sämsta ibland. Det första som kommer upp är typ: Så vet du om det är migrän eller hjärntumör och hela den där raddan av skräckscenarier. Alltså, läser man allt det där och stämmer av symptomen, känns det ungefär lika motiverat att gå direkt till Fonus utan att ens titta in hos doktorn.
Jag kom och tänka på Jerome K. Jerome han bläddrade ju i en läkarbok och hittade varenda sjukdom i sig utom barnsängsfeber! Han blev nästan sur för att han bara hade tyfus och inte alla de andra. Kände mig typ likadan, har nu skrållat sönder hela nätet och diagnostiserat mig själv med varenda obotlig sjukdom som finns. Till slut bestämde jag: Nä, nu får det räcka! Imorgon släpar jag mig till doktorn.
I väntrummet blev det ett riktigt svenskt snack med en tant före mig i kön.
Hon tittar på mig och frågar:
Har du festat?
Jag: Vadå festat?
Alltså, drack du igår?
Nä, svarar jag lite stött.
Då säger hon:
Du har röda ögon, som efter en rejäl utekväll…
Visst är det typiskt? Ibland undrar jag om det inte är så att folk går till samtalsterapeut för att lära sig prata med folk, som kanske själva borde gå till terapeut…
Tack för omtanken, svarade jag och log surt.
När jag äntligen satte mig hos läkaren, radade jag upp alla symptom ungefär som om det vore melodifestivalen, och sparade de röda ögonen till sist, som grädden på moset.
Alla säger att det ser ut som jag varit ute och festat, men det har jag alltså inte.
Läkaren kollade mina ögon och sa bara:
Nja, det ser helt okej ut, du överdriver nog lite…
Jahapp. Som sagt det är inte alltid rätt personer som går till psykolog.
Sedan tog hon blodtryck, puls, och syremättnad, och ställde sina frågor. För att vara ärlig… mina svar pekade nästan mot allt annat än migrän. Det var liksom varför-du-inte-borde-googlea-dina-symptom-kaos.
Så jag ba: Kan vi göra en magnetröntgen, alltså ett MRT på hjärnan? Jag kan betala, inga problem. Har läst att det är så man gör. Känner ju mig själv som diplomerad nät-läkare efter i natt…
Läkaren skrattade och sa: Vi tar det lugnt, börjar med att kolla upp blodprover och ordnar med behandling. Vi kör på suspekta kärl först och så får vi se, okej?
Alltså, den där natten var jag så uppstressad. Låg och grät, och tänkte: Under mina snart 40 år har jag bara hunnit få två barn och skriva tio böcker. Är det mycket? Lite? Ingen aning.
Barnen är ju fortfarande små, liksom bara halvfärdiga… Och böckerna kan man definitivt förbättra! I senaste boken hade jag sett en katastrofalt pinsam tryckfelsnisse på sidan 16… Alltså, fortfarande massor att göra på föräldraskap och redaktörer!
När jag kom hem efter besöket hämtade jag ungarna, köpte det läkaren skrivit ut på apoteket och landade rätt av i sängen. Gissa vad? Barnen hade såklart hunnit bli hungriga.
Finns det något att äta, mamma?
Ja, men ni måste laga det själva, pustade jag.
Efter tre dagar med migrän orkade jag ingenting. Men vet du vad? Min son, Emil, traskade ut i köket, stekte ägg, värmde makaroner, fixade middag till sig och sin lillasyster Ingrid. Och så kommer han in till mig och säger:
Jag har lagat till oss. Vill du ha också? Ska jag bära in mat till din säng?
Alltså, stoltheten sköljde över mig! Jag har en sån omtänksam son! Inte dåligt för en nioåring.
Jag svarade:
Nej tack, jag äter lite senare. Du är så duktig!
Och gissa vad han gör sen? Jo, hämtar in en tallrik med frukt kiwi, äpple, och en liten satsumas.
Mamma, det är massor av C-vitamin i kivi! Och järn i äpple. Satsumasen tog jag mest för att den såg god ut…
Jag typ smälte av kärlek.
Sen knatar han iväg till ICA.
Vart ska du nu då?
Katten har slut på mat, svarar han.
Köp glass också, hojtar Ingrid. Jag är ju också utan mat…
Ingrid kommer in till mig i rummet, iförd morgonrock, glasögon och med sin leksaksdoktorskoffert. Hon är så seriös!
Ja, då ska vi kika på dig, mamma. Ta tempen, ett litet stick så blir du frisk.
Kalla mig mamma istället för patient…
Ja, men när du är frisk igen så! Gapar vi stort nu!
Hon sniffade på mig och frågade förnärmat:
Har ni ätit kiwi utan mig?
Ta för dig, det är bara att smaka!
Näe, nu vill jag inte ha, jag har ju redan ätit äggröra. Jag väntar på glassen. Så, nu ska jag lyssna på dig!
Hon hängde på sig sitt rosa stetoskop.
Mamma, varje kväll springer jag efter dig för att du ska lyssna på min saga men du lyssnar inte ordentligt…
Hmm, här verkar det farligt, sa hon allvarligt när hon skojade med mitt hjärta. Du pratar alldeles för mycket och springer efter barnen hela tiden. Du behöver spruta och glass. Men bara om Emil köper till alla!
Och så smällde hon till mig med sin lilla leksaksspruta.
Jag asgarvade.
Aj, Ingrid!
Mamma, det är för att du ska bli frisk.
Alltså, helt ärligt så började jag faktiskt må bättre. Efter glassen kändes det ännu mer okej. Emil köpte till alla!
Det var som om huvudvärken försvann och mina ögon var nästan blå istället för röda.
Sen låtsades jag vara sjuk lite till, så Danne fick läsa saga åt Ingrid på kvällen istället. Hon valde en cyklopedibok…
Vad är det? frågade Emil.
Det är väl en encyclopedi om cykloper?
De bläddrade igenom Saturnus, dinosaurier, och mjölktänder. Sen började de bråka om ifall dinosaurieungar hade mjölktänder eller inte.
Jag låg där, lyssnade och kände bara sån kärlek och mening. Alltså, det är sånt här som är livet.
Visst, senare på kvällen fick jag byta sängkläder för de hade vält kiwin över hela lakanet… Men men. Sen somnade vi ihop, typ alla i en hög.
Nästa morgon på återbesöket frågade läkaren:
Hur gick det med tabletterna då?
Jag bara log och nickade. Men alltså, innerst inne vet jag: den bästa medicinen var mina barn. Mina små sötnosar.
De är liksom min energiboost, fyllda med skratt och kärlek. Det slog alla tabletter i världen. Kramade ungarna så fort jag kom hem även fast de nästan är längre än jag nu. Alltså, det finns inget mer läkande än deras små armar runt halsen eller ett fat med svensk kiwi, om det nu ens är en grej här men ändå, du fattar.
