Dagbok, 12 november
Idag gjorde jag någonting som jag tror skulle förvåna de flesta. Jag gick till Djurhemmet i Sundbyberg och bad kvinnan i receptionen visa mig den allra äldsta katten de hade. Hon såg på mig med ett uttryck av misstro, nästan som om hon undrade om jag skämtade.
Skulle du inte hellre ta en vuxen men inte fullt så gammal? frågade hon vänligt. Vi har många fina som gärna sitter i knät.
Jag skakade på huvudet.
Nej. Visa mig den som ingen väljer.
Det finns en speciell sorts tystnad på sådana platser. Inte tystnaden som kommer av frånvaro av ljud, men mellan skålar som klirrar och klor mot burdörrar svävar ändå väntan. Den där tystnaden medan någon hoppas att någon ska komma och välja just dem.
Jag har blivit bekant med den tystnaden. Efter att Karin dog satt jag ofta i samma sorts oro hemma. Där stod hennes tekopp kvar, hennes scarf hängde på kroken, hennes medicinburk på hyllan. Det som saknades var henne och med henne försvann luften ur bostaden.
Det var två år av sjukhus, undersökningar, cytostatika. Hennes trötthet, som jag bara kunde lindra med närvaro. Min vana att aldrig ta av mig kläderna helt om natten, redo att åka när hon behövde det. Sopporna jag lärde mig koka när hon sällan orkade mer än ett par skedar. Bleka morgnar. Mörka korridorer. Scheman för mediciner. Jag lärde mig också att försöka skämta så att hon skulle le, åtminstone lite.
Jag lärde mig lyssna när hon sa: “Jag mår okej”, fast blicken sa allt annat.
Och hela tiden tänkte jag bara: jag ska stanna nära, vad som än händer.
Sedan kom dagen som fortfarande håller mig vaken. Hon var så svag, mest sängliggande, pratade knappt. Jag satt bredvid, åt knappt själv, såg min spegelbild i den sterila spegeln och kände inte igen mig själv.
En sjuksköterska la handen på min axel:
Åk hem en timme, duscha, vila. Du behöver det.
Jag ville inte gå. Men Karin log tyst.
Gör det nu. Sen sitter du hos mig som människa igen.
Jag såg hennes leende framför mig när jag låste upp dörren där hemma. Jag bytte skjorta, satte på tevatten men hann aldrig hälla upp. Då ringde det.
Jag förstod allt innan de ens sa orden.
Resan tillbaka var suddig. När jag kom in till hennes rum låg hon så stilla, alldeles för stilla. Jag höll hennes hand men hon var redan någon annans. Inte Karins hand, inte längre.
Alla sa att det inte var mitt fel. Att ingen kan veta när det händer, att hon själv bett mig åka. Men skuld söker sig fram ändå. Den sätter sig mitt emot när man äter ensam, kryper upp i sängen när man försöker sova. Och viskar: du var inte där. Du gick.
Min son, Erik, kom knappt förbi. Inte för att han är elak, men han har sitt jobb, sin familj, sitt tempo. Han ringde, frågade hur det var, sa att jag måste försöka leva vidare. Någon gång kom han över med mat, men vi pratade inte särskilt länge. Det var inget jag klandrade honom för. Men ensamheten blev ju inte mindre.
Efter ett par månader märkte jag hur snabbt man vänjer sig vid tomhet. Man sätter sig vid bordet morgon efter morgon, äter för att man måste, sover utan drömmar, existerar utan att någon behöver en.
Så jag gick till djurhemmet.
Kvinnan bakom disken såg fortfarande misstänksamt på mig.
Förstår du att en gammal katt är mycket vård, mediciner, veterinärbesök? Och förmodligen inte så lång tid kvar.
Jag nickade.
Jag förstår.
Varför just den gamla?
Jag ville egentligen inte dela det här med någon okänd. Men något tryckte på.
Jag var inte där när min fru dog. Men den här katten kan jag åtminstone ge sällskap in i det sista. Jag blev aldrig hans första ägare, men jag kan bli den sista.
Hon svalde, tittade ner i papperna och sa:
Vänta här.
Sedan gick hon längs korridoren. Jag visste inte att bakom dörren låg katten som skulle förändra mitt hem.
Bakom dörren stod en bur intill ett element. På en hopvikt filt låg en mörkgrå, stripig katt, så utmärglad att jag först trodde han sov tungt. Men när vi gick närmare, höjde han långsamt huvudet. Hans ögon liknade inte en katts snarare en mycket trött människas. Tittade på mig som om han redan slutat vänta på något gott.
Han heter Sixten, sa kvinnan. Vi vet inte riktigt hur gammal. Tolv, kanske tretton. Han kom in efter att hans matte gick bort. Ingen ville ha honom. Först var han tapper, men sen blev han sämre. Han äter dåligt, magproblem, kanske någon inflammerad tarm. Inget dödligt, men kräver specialfoder, mediciner och lugn.
Hon försökte varken avskräcka mig eller sälja in honom. Bara lät mig välja.
Jag satte mig på huk. Sixten såg på mig, avvaktande men utan att backa. Till sist sköt han försiktigt nosen mot gallret.
Min hand darrade lite man lär sig med åldern att inte tvinga den som tvekar. Jag höll fram fingrar och han nosade länge, sedan snuddade han försiktigt min hand.
Där och då kändes allt självklart.
Inte för att något mirakel inträffade. Utan för att Sixten såg på mig med samma trötthet, samma tysta acceptans som jag själv bar efter Karins död.
Jag tar honom, sa jag.
Kvinnan såg på mig, försökte ge mig tid.
Du kan fundera lite till. Det är stora beslut.
Jag har funderat alldeles för länge. Jag har bara väntat på rätt anledning.
När vi fyllde i papper viskade två unga tjejer ute i korridoren:
Ska han verkligen ta Sixten?
Men han är ju så gammal!
Han kanske tycker synd om honom.
Men det gjorde mig inget. Människor är så vana att kärlek måste handla om framtid. Den här gången ville jag bara inte vara ensam.
På vägen ut fick jag låna en kattbur. Sixten låg tyst, hopkrupen liksom för att inte ta plats.
Han kan vara reserverad länge. Gömma sig, vilja vara ifred, sa kvinnan.
Jag nickade.
Jag vet hur det känns att börja om så.
På tunnelbanan pratade jag lågt med Sixten, så som man pratar med barn eller någon väldigt svag. Inte för att han inte förstår utan för att rösten måste vara varsam.
Hör du, jag vet inte vad du varit med om. Och du vet inte om mig. Vi tar det långsamt. Jag vill inte ändra hela ditt liv, bara ta dig hem.
Väl hemma öppnade jag buren i vardagsrummet och satte mig en bit därifrån. Efter en stund smög han ut, spanade försiktigt, la sig sedan vid elementet som om han genast visste att det var tryggast där värmen finns.
Jag ställde fram två skålar: vatten och specialfoder. Sixten tog några klunkar och låg sedan tyst.
Första natten sov jag ytligt, liksom vaken för varje ljud. Jag smög på tå genom lägenheten för att se om han andades, om han var okej. Hade någon sett mig hade de skrattat en gammal man som oroar sig över en lika gammal katt. Men det var inte roligt, det var bara skört.
Dagen efter åkte vi till veterinären. En lång ung kvinna undersökte Sixten, förklarade för mig om maginflammation, specialdieter, vikter och stress. Jag antecknade allt. Det påminde om gångerna jag skrivit ner läkarnas instruktioner till Karin. Då kändes det outhärdligt nu upptäckte jag att omsorg faktiskt räddar en från känslan att inte kunna göra något alls.
De första veckorna var tunga. Sixten var avvaktande, låg stilla i timmar, åt sparsmakat. Ibland tyckte jag han fortfarande väntade på någon annan än mig. Hon som fanns innan. Den första.
Men jag försökte inte ersätta henne. Jag lät honom bli min vän i sin takt, utan tvång, utan att kräva att han skulle älska mig på en vecka. Jag bytte hans vatten, gav tabletter, satt på golvet med en tidning och läste tyst för oss båda.
En kväll dukade jag fram två tallrikar av gammal vana, som när Karin levde. Handens minne är längre än hjärtats. Jag hejdade mig, satte tillbaka ena tallriken och kände en sorg som nästan kvävde mig men när jag vände mig om satt Sixten i dörren och såg på mig.
Tja, Sixten. Inte så lätt att leva rätt, va? Jag lär mig.
Han gick inte, men satt kvar. Och samma kväll åt han lite mer än vanligt.
Så började vårt märkliga samboskap. Inte med kärlek inte ens med ömhet, utan med en stilla acceptans för varandras sorg.
Till slut såg jag rutinerna i honom. Han ville ha färskt vatten varje morgon när jag satte på kaffet. Kunde inte fördra höga ljud, men lugn tv var helt okej. Oftast låg han i soffhörnet, med utrymme att backa. Och han älskade sin gamla tygmus trasig, ingen svans, men han puffade på den så försiktigt att jag först blev rörd. Vi kom överens om att det var vår leksak.
Han blev inte plötsligt ung eller frisk. Vissa dagar åt han dåligt, ibland behövde jag gömma mediciner i maten och nätterna kunde vara oroliga. Men sakta sipprade livet in.
En månad senare hoppade han själv upp i soffan en bit ifrån mig, men tillräckligt nära för att visa att han litade på mig. Jag vågade knappt andas för att inte skrämma bort ögonblicket.
Då och då kom Erik förbi. En gång med kattmat, en annan gång körde han oss till veterinären på grund av halka, en tredje gång hade han med en ny filt “för det råkade visst vara rabatt”. Våra män tenderar att uttrycka omtanke på sidospår, men det gör inget.
Sixten började också utforska sin värld. Han vandrade omkring mer, nosade i hallen, testade gränserna. Ofta låg han i solfläcken på köksgolvet, ibland låg han nära mina fötter med huvudet mot min toffel och snusade sig till ro.
En kväll slog det mig: jag hör inte längre den alltför bekanta viskningen du var inte där ekande i huvudet. Inte för att jag glömt; ett sådant avsked glömmer man inte. Men för att någon verkligen behöver mig just nu. Inte igår, inte den där sista timmen, utan i detta nu. Här, med kaffekoppen, med filten, med musen utan svans.
Det är nog det som betyder mest.
En morgon vaknade jag innan solen gått upp. Sixten satt bredvid sängen och rörde min hand försiktigt med tassen ingen brådska, inget krav, bara en påminnelse om närvaro. Jag satte mig upp, smekte hans rygg och mumlade ut i halvmörkret:
Jag klarade inte av att vara där då. Men jag är här nu. Det har jag lärt mig.
Det var första gången de orden inte slet sönder mig.
Sedan dess har sakta något lättat. Inte snyggt, inte klart, men livet har fått ta lite mer plats igen. Att aldrig vara behövd kan vara hårdare än all sorg i världen men så länge jag har en katt vid elementet, någon att duka fram vatten åt, någon att viska förtroliga ord för, har jag något att göra och någon att bry mig om.
Det finns en sorts frid i det. Sent, stilla men inte mindre verklig.
Ibland undrar jag om vi räddade varandra, Sixten och jag. Det låter vackrare än sanningen, tror jag. Förmodligen missade vi båda någon annans kärlek, men en dag möttes vi i rätt tid ändå.
Nu väntar någon på mig här hemma igen. Någon som följer efter när jag sätter på kaffe, någon som andas där i mörkret. Lägenheten är inte tom. Inte längre.
Och i det finns något jag inte fått på länge fred med mig själv.
