Fredag 2 februari
Det känns märkligt att skriva ner allt det här, men jag behöver samla mina tankar. Igår skulle bli kvällen då jag äntligen träffade Alexanders föräldrar för första gången. Istället blev det kvällen då hela min framtid vändes upp och ner då jag förstod något grundläggande om mannen jag trott att jag skulle gifta mig med.
Hela veckan har jag gått omkring som på nålar, valt klänning efter klänning och försökt att inte överanalysera varenda detalj. Tänk om de inte gillar mig? Tänk om jag säger fel sak? Jag vet ju att jag brukar bry mig för mycket om vad andra tycker, men ändå. Alexander försäkrade mig att de skulle älska mig: Du är allt mamma vill ha för sin son, Elin, sa han och log det där trygga leendet som jag brukar bli varm inombords av.
Vi möttes hemma hos mig och gick tillsammans till restaurangen i Gamla Stan som Alexander bokat. Jag hade till slut valt en enkel, svart klänning för att inte göra för stort intryck. När vi kom dit slogs jag direkt av hur exklusivt allt kändes kristallkronor, linneservetter, och själva servisen såg ut att kosta en förmögenhet. Inte precis min typ av ställe, men jag ville smälta in.
Alexanders föräldrar Olle och Margareta satt redan vid ett bord vid fönstret när vi kom. Margareta reste sig direkt och kastade sig om halsen på Alexander utan att ens hälsa på mig. Hon synade honom från topp till tå, frågade om han ätit ordentligt på sistone, oroade sig för om han såg tunn ut, medan jag fick stå kvar bredvid och le stelt.
Till sist kom Alexander ihåg att introducera oss. Mamma, pappa, det här är Elin min fästmö. Margareta log stelt och granskade mig ett leende som inte nådde ögonen. Olle bara hummade utan att ens hälsa.
Vi slog oss ner. Jag försökte artigt inleda konversationen: Vad roligt att äntligen träffas, Alexander har pratat så gott om er. Men innan någon hann svara, böjde sig Margareta över till Alexander och viskade (men så högt att jag hörde): Vill du att mamma beställer åt dig gumman? Du blir väl stressad när det är för mycket att välja på. Jag frös till och höll nästan på att tappa hakan.
Alexander är trettio år gammal, ändå satt han och lät sin mamma beställa åt honom som ett barn. Hon pekade raskt ut de dyraste rätterna på menyn för dem båda röding smörstekt i tryffelsmör, oxfilé med potatispuré och en flaska Amarone för över två tusen kronor (!). Jag beställde själv, tog en enkel pasta, eftersom aptiten var som bortblåst.
När servitören gått började Olle granska mig, fortfarande utan att le. Så, Elin, började han. Vad har du för planer för vår son? Jag nickade förvirrat. Förlåt? Du vill ju gifta dig med honom. Men du förstår väl att han är van vid att få kläderna strukna och måste ha sin Tempur-kudde när han sover? Att middag serveras klockan sex, prick, varje kväll? Han såg på mig som om det gällde livet.
Jag letade desperat efter stöd hos Alexander men han bara satt tyst, som om han inte hörde. Margareta fyllde i, Du måste lära dig snabbt, lilla vän. Alexander tar inte ens på grönsaker, så försök inte det hemma.
Jag satt där och undrade: Är det här på riktigt? Varför säger Alexander ingenting? Nu förstod jag varför han alltid haft bortförklaringar när vi pratat om att åka hem till hans föräldrar klart han inte ville att jag skulle se det här.
Maten kom in. Margareta började skära Alexanders kött, och Olle höll koll på att han torkade sig om munnen med servetten. Jag petade mest i min pasta och ville bara härifrån.
När notan till sist kom, snappade Margareta snabbt åt sig den och log mot mig. Ska vi inte dela lika? Vi är väl ändå blivande familj? Jag nästan skrattade till. Föräldrarna hade beställt mat och vin för flera tusen, jag åt en pasta för 200 kronor men nu skulle jag betala halva notan? Jag tittade på Alexander, väntade på protester. Men han sa inget, bara såg bort.
Det var som om någon slog mig i huvudet med sanningen. Det handlade inte om notan det handlade om min framtid. Så här skulle det alltid vara: jag skulle inte bara gifta mig med Alexander, utan med hela hans familj och deras krav.
Jag drog ett djupt andetag, reste mig och såg på dem. Vet ni, jag betalar gärna för mig själv. Men resten får ni stå för. Jag la fram kontanter för mitt mat och en schysst dricks, tog av mig förlovningsringen och la den mitt på bordet.
Förlåt, Alexander. Men det här det är inte vad jag vill ha för min framtid. Jag letar efter en jämlik partner, inte någon att ta hand om som ett barn. Jag hoppas du förstår.
Jag gick därifrån, ut i den kalla februariluften. Men för varje steg jag tog kändes det som om tyngden på mina axlar lättade. Jag grät inte. Jag andades.
Imorse gick jag till butiken och lämnade tillbaka brudklänningen. Expediten frågade försiktigt hur det var, och jag bara log: Det är faktiskt bättre än du tror.
Jag inser nu att det modigaste man kan göra är att gå därifrån när något inte känns rätt även om det gör ont först. På sikt är det det enda rätta.
