Alltså, du måste höra om vad som hände när jag skulle lämna tillbaka lite grejer till mitt ex… och det var hennes mamma som öppnade dörren, typ halvt påklädd.
Först och främst, jag skulle verkligen inte stanna. Planen var att bara knacka på, lämna kartongen och dra hem. Men ibland bryr sig ju livet noll om vad man planerat, eller hur? Mitt namn är Samuel Nordström. Jag är 31 år, jobbar som byggledare, och det är ungefär tre veckor sen jag gjorde slut med Ida Forsberg.
Det var faktiskt inte dramatiskt. Inga tårar eller skrik. Det var mer som ett däck som läcker luft långsamt tills man inser att okej, nu är det platt. Vi var ihop i fyra månader. Det låter ju inte som en evighet, men du vet ju, fyra månader kan kännas oändliga om man känner att det liksom inte är rätt. Det var inga sura miner, bara en låda med hennes grejer som stod i hallen och stirrade på mig varje morgon.
Jag sms:ade Ida typ tre gånger på två veckor vill du hämta? Hon sa att hon skulle komma men dök aldrig upp. Så till slut, en torsdag efter jobbet (jag hade snickarskorna på och var dammig över hela skjortan), fyllde jag upp bilen och körde en timme söderut till hennes mammas hus i Salem. Ida hade flyttat hem efter att hennes hyreskontrakt på lägenheten inte blev nåt. Hon hade berättat om mammas stora hus med trädgård och lugnt läge nånstans där ute.
Jag hade föreställt mig en kvinna i 50-års-åldern, med läsglasögon och nån gratäng på spisen. Jag knackade på, hörde långsamma steg. Dörren öppnas och där står Karin Forsberg, i bara en kort sidenmorgonrock. Alltså inget annat. Rött hår, fortfarande lite fuktigt. Hon hade nog precis klivit ut ur duschen.
Hon verkade noll besvärad. Bara log lite och sa, Du måste vara Samuel. Jag ville säga ja, men jag är fan inte säker på att jag ens fick fram ett ord. Hon öppnade dörren lite mer och sa att Ida var iväg och handlade, men att hon skulle vara tillbaka om en timme. Hon frågade om jag ville vänta inne.
All rationalitet sa japp, ställ lådan på verandan och KLIV! Men istället gick jag in. Hon gled iväg nerför hallen, totalt avslappnad som om det inte var nåt konstigt alls att bjuda in någon i morgonrock. Jag stod i hallen och kikade runt. Det var varmt, både i luften och känslan. Fina gröna växter, halvfärdigt pussel på ett bord, överfull bokhylla så några pocket låg staplade ovanpå.
När Karin kom tillbaka hade hon dragit på sig jeans och en löst sittande linneblus, ärmarna uppkavlade. Håret var fortfarande fuktigt men nu bakåtkammat. Hon hade ett lugn som liksom fyllde rummet. I handen hade hon två glas iste bara räckte fram ett till mig, pekade mot köksbordet och sa Sätt dig. Inte otrevligt, bara bestämt. Så jag satte mig.
Sen frågade hon hur länge jag och Ida varit tillsammans. Fyra månader. Hon nickade som om det bekräftade precis det hon trodde innan. Jag frågade vad Ida sagt om mig hon sa bara, Tillräckligt mycket för att jag vet att det var ömsesidigt och att du inte är en dålig kille. Resten, listade hon ut själv, sa hon. Jag bytte ämne, pekade på pusslet. Det var tydligen Sveriges nationalparker i tusen bitar, sa hon, och hon har letat efter försvunna bitar bakom soffkuddarna i tre veckor.
Jag sa att jag är rätt bra på pussel. Hon höjde lite på ena ögonbrynet och sa Då hade du aldrig sagt det så här snabbt om det var sant. Jag skrattade på riktigt, sådär okontrollerat när man glömmer fundera på om det passar sig. Hon log in i sitt glas. Där blev vi sittande vid köksbordet i nästan en timme. Jag fick veta att Karin var 53, och sade det som hon presenterade en väderrapport, alltså helt utan värdering.
Efter 20 års äktenskap hade hon och hennes man gått skilda vägar för två år sen. Det hördes ingen bitterhet i rösten, mer som man bläddrar förbi ett gammalt kapitel i en bok. Hon hade behållit huset och börjat med trädgårdsskötsel som egen firma. Hon gillade gamla jazzskivor och svenska deckare, och hade starka åsikter om hur man gör riktig västerbottenpaj.
Jag berättade om mitt jobb, om att växa upp i Haninge, att jag hamnade i byggsvängen av en slump när jag tog ett sommarjobb som 17-åring och faktiskt gillade det. Hon lyssnade på riktigt lyssnade ställde frågor, plockade upp saker jag nämnt innan. Efter 47 minuter ringde Ida och meddelade att det var kaos på ICA, hon skulle dröja över en timme till.
Karin sneglade på mig över bordet och sa bara lugnt att hon kunde värma något om jag var hungrig. Jag försökte protestera men hon fnös åt det. Du sitter vid mitt köksbord och dricker mitt iste. Det är redan för sent! Så jag åt middag där. Hon gjorde ungsbakad kyckling med ris, enkelt och gott, och vi åt medan fönstren mörknade och grannskapet blev sådär tyst som i en svensk småstad på kvällen.
Någon gång där, slutade jag tänka på Ida och lådan och bilresan hem. Kände mig bara, jag vet inte… hemma, på ett sätt som överraskade mig. När Ida till slut kom tillbaka, stod jag och Karin mitt uppe i en debatt om vad som var jobbigast: landsvägskörning eller inne i stan. Karin hävdade bestämt att stadskörning var värst, för där kör alla åt olika håll.
Sen kom Ida in såg lådan i hallen, oss vid köksbordet, och bara stannade upp. Såg på Karin, såg på mig, såg på tallrikarna som stod och torkade. Åt ni middag tillsammans? frågade hon. Karin sa lugnt ja och undrade om Ida också var hungrig. Ida packade upp sina matkassar långsamt, som för att hinna tänka.
Sen frågade hon, Samuel, hur länge har du varit här? Jag kollade på klockan. Två timmar och elva minuter. Fast det sade jag inte högt, utan bara, Ett tag. Hon gav mig en lång blick, sen sin mamma, och mellan dem var det nåt outtalat. Sen gick Ida in i köket med sina varor utan att säga något mer. Jag reste mig för att gå, tackade Karin för maten. Hon följde mig till dörren, lutade sig mot karmen med armarna i kors och sa att det verkligen inte var någon fara.
Jag klev ut på verandan, kände hur luften var så där krispig och stilla. Lampan över ytterdörren blinkade till två gånger när jag gick ner för trappan sladden var lös där uppe, såg jag. Noterade det i bakhuvudet men sa inget. När jag vände mig om stod hon fortfarande kvar och såg efter mig, fast diskret. Kör försiktigt, Samuel, ropade hon. Jag nickade och gick till bilen.
Hela vägen hem tänkte jag på Karin Forsberg. Alltså det är inte ens så konstigt inget hände, vi åt kyckling och ris och pratade om bilkörning men det var nåt med sättet hon lutade sig mot bänken i köket, sättet hon räckte fram ett glas utan att fråga, sättet hon verkligen lyssnade… det fastnade. Jag låg vaken sedan och tänkte på vad hon sa om landsvägskörning: På motorvägen kör i alla fall alla åt samma håll. Så litet, men det landade så rätt.
Dagen efter höll jag mig busy, gick igenom ritningar för ett bygge i Enskede, hanterade några samtal med underentreprenörer, åt lunch helt själv, försökte låta bli att tänka på Karin. Det gick sådär.
Så lördagsmorgonen efter, stod jag på Byggmax och köpte grejer till min polare Johans altan. Gick förbi lampdelarna och kom att tänka på den där blinkande verandabelysningen hos Karin. Lös sladd i regn är ingen hit. Jag snackade liksom med mig själv om det i butiken. Folk måste trott att jag var galen.
Jag köpte det jag behövde till Johan men också till verandalampan hos Karin. Ingen idé att smsa innan, det är bara att dyka upp. Ville nog göra det, även om jag inte erkände det för mig själv då.
När jag kom dit vid tio-tiden hade jag kaffe från fiket på torget med mig, två muggar slutade liksom låtsas där. Karin öppnade dörren i urtvättade jeans och en flanellskjorta, målarfärg på armen och ansiktet, håret utsläppt och vilt. Hon såg på verktygslådan och kaffet, men sa bara, Lampan, va? Såg du sladden när du gick förra gången? Ja, den är en risk nu när regnet kommer, svarade jag. Hon log och lät mig komma in.
Hon höll på att måla om extrarummet och hade möblerna på plats. Jag fick titta in genom dörren två lager ljusblått på väggarna, helt nymålat och fräscht.
Hon hade skjutit upp målningen ett års tid men plötsligt fick det vara nog berättade hon. Jag fixade verandalampan på tjugo minuter. Hon kom ut med min pappmugg kaffe och satte sig på trappen medan jag grejade. Inget småprat, ingen panik, bara närvaro. Jag tog god tid på mig.
Efteråt, medan hon målade, lutade jag mig mot väggen: Behöver du hjälp? Hon svarade uppriktigt, Inte egentligen. Men så sa hon att ena väggen behövde ett andra lager om jag ändå bara tänkt stå där och göra ingenting. Så jag drog igång med rollern.
Vi målade i samma tysta harmoni som vi haft vid köksbordet. Hon rörde sig smidigt vid mig, och vi liksom väjde undan för varandra, som man gör när man är synkade redan från start.
Plötsligt frågade hon inte hur jag mådde, utan hur det egentligen kändes. Och jag blev faktiskt ärlig att allt sett ok ut men att det liksom inte känts något särskilt på länge. Att det märkliga med att göra slut med Ida var att det inte ens verkade ta emot. Och det är fan deppigt, om man tänker efter.
Hon blev tyst en stund. Sen sa hon, Vet du vad det där är? Det är när man har gjort det som känns rimligt så länge att man glömt kolla om det ens känns något längre. Den meningen den bara satt. Jag frågade om hon kände igen det. Jag levde så i tolv år, svarade hon, och sen ytterligare tre innan jag insåg att det fanns ett namn på det.
Till slut var vi färdiga. Hon diskade penslarna, jag hjälpte flytta tillbaka möblerna. Vi stod i dörren till extrarummet, kollade på det nya och sa: Bättre nu. Hon bjöd på lunch, enkelt tomatsoppa direkt från burk och ostsmörgås i ugnen. Medan vi åt berättade hon om sin firma, om en knepig kund, och om att hon startat det där företaget mest för att bevisa för sig själv att hon kunde göra det på egen hand. Vissa dagar gick det bra, vissa undrade hon fortfarande vad hon sysslade med. Jag kände så igen mig.
Två gånger under lunchen ringde hennes telefon, en gång lät hon den ringa, nästa gång vände hon den helt med skärmen nedåt. Till slut sa hon, utan att se på mig, Det finns saker i mitt liv jag fortfarande håller på att reda ut. Jag vill vara ärlig med det innan… något går vidare här. Jag lovade att det inte var någon brådska. Hon kände efter, nickade, och så pratade vi om helt andra saker igen.
På väg hem senare, med färgstänk på tröjan, kände jag att nu hade jag trasslat in mig i något mycket större än bara en lamp-jäkel. Och för första gången på länge kände jag faktiskt något. Hennes samtal kom först. På tisdag kväll, precis när jag satt i bilen på Max parkering och väntade på burgaren.
Det var hon. Kort paus, sen: Bakgrinden har kärvat fast. Jag har en kund-runda imorgon och måste ut och ställa i ordning krukorna nu ikväll. Jag frågade om hon vickat upp grinden eller om den svällt i regnet. Hon blev tyst. Sen: Det tänkte jag inte på… Jag sa att jag kan komma förbi. Äsch, det är ingen fara… Det är ingen fara alls. Sitter ändå fast här i kön på Max, skrattade jag. Hon gick med på det.
Jag kom dit strax innan åtta, och där stod hon redan ute i trädgården i jacka och stövlar bland sina växter. Jag såg direkt var grinden fastnat. Träet hade svällt av regnet.
Jag hämtade hyveln ur bilen och fixade, medan hon arrangerade sina blommor i perfekt ordning. Efter tjugo minuter var grinden fri. Hon testade flera gånger. Hon log och gick tillbaka till sina plantor.
Sen satt vi kvar ute på altanen, två låga stolar, trädgården upplyst från köket. Jag hade inget att dricka, hon erbjöd vatten jag tackade nej. Hon fnissade och påstod att jag alltid sa det är lugnt. Hon tryckte på att jag verkade använda ordet som ett lock liksom. Jag blev tyst, funderade och sa till slut bara: Sanningen är jag är inte lugn. Men jag mår bättre här.
Det blev tyst och då sa hon faktiskt, Jag med. Helt odramatiskt men så tungt.
Sen, mitt i alltihop, kör det in en bil. Hon reagerade i axlarna. Grindlåset klickade. Där kom en man i 50-årsåldern, skjorta, såg ut som… ja, du fattar. Han såg mig, blev kall i blicken, såg på henne och frågade vem jag var. Hon svarade en vän som fixat grinden. Han kollade på mig och sa drygt schysst gjort. Jag hälsade, gav ett lagom fast handslag. Han hälsade lika hårt, men det där var ingen slump.
Han ville snacka nåt om huset och ett gemensamt konto från skilsmässan. Karin hade ingen lust och sa han måste ringa före nästa gång. Han svarade ska försöka komma ihåg det. Sen åkte han efter en kvart.
När han var borta satt vi kvar i natten. Hon vände glaset i handen och sa, Det där var mitt ex. Jaha, sa jag. Han dyker upp ibland bara för att påminna mig om att han kan. Funkar det fortfarande? undrade jag. Hon såg på mig: Mindre och mindre. Jag satt bara tyst. Hon sa till slut, Du behövde inte stanna. Jag vet, sa jag. Hon log. Vi satt kvar och lät kvällen lägga sig tung och stilla omkring oss.
När jag reste mig följde hon mig till dörren. Samma pose som första kvällen lutad mot karmen, armarna i kors, och något beslutet i blicken. Han kommer bli ett krångel. Jag klarar krångel, sa jag. Kom tillbaka på lördag. Jag lagar middag på riktigt den här gången. Jag sa att det var spikat, gick till bilen utan att titta bakåt för jag visste att hon ändå stod kvar där.
När lördag kom så dök jag upp prick sex, med en flaska vin jag stirrat på i hyllan för länge (det fick bli en Sancerre, dyrt som sjutton 199 kronor flaskan men kändes rätt) och ett ganska lugnt huvud. Karin öppnade dörren i en enkel mörkgrön klänning. Jag stod som förstenad. Hon sa, Du har ju till och med klätt upp dig. Det här är bara en skjorta, sa jag. Det ser bra ut, log hon och släppte in mig.
Det luktade ugnsrostad kyckling och örter i huset på det där sättet som får en att vilja stanna. Bordet var fint två tallrikar, riktiga servetter, ett litet blockljus. Det var jazz, nån av dom där gamla svenska Monica Zetterlund kanske, jag vet inte, men det var precis rätt.
Vi pratade medan hon fixade det sista. Jag lutade mot bänken, hon rörde sig vant i köket. Hon berättade att det gått bra på kundmötet och att hon fått två nya jobb efter det. Jag sa att hon borde vara stolt. Hon sa att hon börjar bli det.
Vi kom in på Robert också (det var exet heter). Hon sa att hans jurist mässat om det där kontot men att hon låtit sin egen advokat ta hand om det och att Robert kommit förbi mest för att bevisa att han fortfarande styr. Hon sa att hon lät honom göra det förr, och det är nog det hon kämpar mest med.
Middagen var fantastisk kyckling och rotfrukter, bröd från det där bageriet vid torget. Vi satt mitt emot varandra vid det smala bordet och åt som om ingen av oss längre orkade spela sval.
Hon frågade om mitt bygge i Enskede, om jag verkligen gillar jobbet eller bara är bra på det. Jag tänkte efter och sa att det beror på dagen. Det dög för henne.
Halvvägs genom vinet lyste hennes telefon upp igen på diskbänken. Hon såg bara på skärmen, sen tillbaka på mig. Han kan vänta, sa hon. Vem då? Robert. Han brukar ringa på kvällarna när han tror att jag är ensam och har tråkigt. Hon tog en gaffel till. Men nu har jag faktiskt något bättre för mig.
Efter middagen satt vi ute på altanen med resten av vinet. Hon hade hängt upp en enkel ljusslinga längs taket sen i tisdags. Den lilla detaljen fick altanen att kännas inbjudande. Jag sa att det såg bra ut och hon sa att hon gjort det bara för sin egen skull. Vi satt nära på bänken, sida vid sida, medvetet nära men ändå ett intervall mellan oss.
Hon berättade om sitt äktenskap, inte de stora sakerna, utan de små: hur hon slutade ta plats, hur hon slutade säga ifrån för att slippa bråk, att hon en dag speglade sig och insåg att hon glömt hur det känns att göra saker bara för att man själv tycker om det. Jag lyssnade. Hon sa, halvt skrattande, Det är lätt att prata med dig. Lite farligt nästan. Jag sa, jag försöker bli svårare. Hon skrattade högt för första gången, sedan satt hon tyst igen, fast nu var tystnaden varm. Hon såg ut mot trädgården med krukorna hon arrangerat tidigare i veckan.
Utan att se på mig sa hon, Jag har inte tillåtit mig själv att vilja ha något på länge. Det har känts säkrast så. Och nu? frågade jag. Hon vände sig, såg på mig i det milda ljuset. Nu är jag trött på att vara försiktig. Jag tog hennes hand, långsamt, som att jag verkligen ville att det skulle bli rätt. Hon såg på våra händer, sen på mig. Jag lutade mig fram och kysste henne. Inte så dramatiskt, bara varm och långsam och självklar. Vi stannade kvar tätt tillsammans, hennes huvud mot min axel, och musiken spelade svagt genom köksfönstret intill.
Efteråt sa hon, Ida kommer ha åsikter om det här. Jag log, Säkert. Och Robert lär ha ännu fler. Låt honom. Hon tittade på mig: Du är inte rädd för krånglet kring det här? Jag såg på henne kvinnan i den där sidenmorgonrocken som bjöd på iste, som ringde när grinden fastnade, som fixade hela sitt hus själv och som blivit liten för någon som inte förtjänade henne. Jag sa: Inte ett dugg. Hon flätade sina fingrar i mina och vi blev sittande, stilla, länge. Ljusslingan glödde jämnt mot väggen utanför, ingen blinkande sladd längre.
Fyra månader senare hade grinden aldrig kärvat igen för jag bytte hela ramen en söndag, med Karin som arbetsledare i trädgårdsstolen, kaffekopp i handen och lagom bestämd. Ida hade såklart åsikter. Men till och med hon erkände att hon aldrig sett Karin så… stadigt lycklig. Robert ringde två gånger, men Karin lät det gå till röstbrevlådan och brydde sig inte.
Och där satt jag, på en vanlig torsdag några månader efter allt började med en kartong och en sidenmorgonrock, och hjälpte Karin att rädda en bränd ostmacka vid spisen, för att vi skrattade för mycket för att hålla koll på stekpannan. Hon puttade mig i sidan och sa, Du är visst inte så värdelös som jag trodde. Jag skrattade och sa att jag är glad hon lät mig bevisa det.
Utomhus lös verandalampan vi fixat tillsammans starkt och klart, utan flimrande bara ett vanligt, enkelt ljus som gör sitt jobb, precis som det ska. Vissa saker, när man lagar dem ordentligt, håller för alltid.
