“Jag drar till en yngre brud”, deklarerade farfar, 65, medan han knölade ner en rutigt filt i resväskan, som redan protesterade vilt mot flyttplanerna.
Lars-Erik Andersson sa det som om han annonserade en resa till Mars eller upptäckten av ett nytt, hemligt skärgårdsparadis. Högt, med emfas det skulle smälla!
Det smällde inte ett dugg.
Hans fru, Maja Andersson, stod vid strykbrädan och strök hans (Lars-Eriks) skjorta med en tyst beslutsamhet. Det pysande ångan bröt hemmets ro som bara ånga från en strykjärn kan.
“Jag hör dig, Lars-Erik”, sa hon lugnt utan att titta upp. “Har du packat långkalsongerna? Det är november ute. Din lilla unga kommer knappast att värma levern på dig, om du står där och fryser.”
Lars-Erik stelnade till, likt en stekt sill på midsommarbordet, yllesockan i luften. Han var förberedd på allt: skrik, gråt, hot om att ringa barnbarnen, att porslinet skulle vina.
Men inte en saklig fråga om underkläder.
“Långkalsonger? Maja, vad har det med saken att göra? Jag snackar om kärlek! Ett nytt liv! En renässans!
Filt ner, han kämpade med väskan tills dragkedjan gnisslade som ett knä vid väderomslag men locket gick igen.
“Du är så jäkla jordnära ibland! Det är du i ett nötskal! Och där borta där väntar äventyret!”
“Vad heter denna energi då?” undrade Maja, och hängde skjortan åt honom. “Eller är hon bara ‘Gullegris’ i din mobil?”
“Hon heter Wilma! Hon är ingen vanlig kvinna hon är min musa!”
Maja snörpte på munnen; den enda poesi Lars-Erik egentligen gillade var snapsvisor på kräftskivan.
“Wilma alltså. Fint namn. Hur gammal är denna musa?”
“Tjugoåtta”, slängde han ur sig.
Maja vek undan ångstrykjärnet, såg på honom som på en gammal garderob där dörren plötsligt lossnat.
“Lars-Erik”, sa hon vänligt men med en bestämd underton. “Du är sextiofem. Du får ryggskott av att sitta en kvart på dass och du har diet för levern. Vad ska du göra med en tjugoåttaåring? Dikta romantik?”
“Angår inte dig! morrade han, slängde sig över väskans handtag. “Vi ska resa! Vandra under månsken och LEVA!”
Han försökte lyfta väskan. Den vägde bly. Ett il av smärta for genom ryggen men han släppte inte minen.
“Glöm inte blodtryckspiller, Casanova”, ropade Maja över axeln. “Översta lådan i byrån. Och linimentet för lederna.”
“Jag BEHÖVER inte piller! Jag känner mig som trettio med henne!” bluffade han. “Hej då, Maja. Lägenheten är din, för jag är generös.”
“Tack, matvraket”, svarade hon sansat. “Lägg nycklarna på hallbordet. Ta med soporna ut, när du ändå ska gå.”
Där dog all dramatik. Bara ta med soporna.
Han greppade påsen och gick ut i trapphuset med hakan högt. Dörren slog inte igen, den klickade bara diskret.
I trappuppgången luktade det blöt katt och stekt falukorv från grannen. Väskan skavde, ryggen molade, mobilen vibrerade i fickan.
Det var säkert Wilma. Hon väntade på sin riddare.
Han tog fram mobilen. Meddelande i Messenger: “Älskling, kommer du snart? Jag har bokat bord. Men du… En liten grej
Lars-Erik granskade texten: “Måste föra över femtusen till mammas kort, hon behöver köpa medicin, men jag har spärr på mitt! Kan du swisha, får tillbaka vid nästa träff!”
Fem tusen. Igår var det tre tusen till taxi. Förrgår två till nätet. Förra veckan swishade han tio till “inspirationskurs”.
Hissen kom. Han släpade in väskan och tryckte på ettan. I spegelglaset såg han en äldre man i keps, röd om kinderna, blicken lite vilsen.
Jag drar till en yngre brud, sa han tyst för sig själv. Det lät plötsligt mindre hjältemodigt.
Ute pissregnade det, novembervinden slet de sista bladen. Lars-Erik släpade väskan till busshållplatsen till Wilmas stadsdel nya bostadsrätter på andra sidan stan.
På blöt bänk drog han fram mobilen för att Swisha. Fumliga, stelfrusna fingrar.
Bankappen. Konto: 4800 kr. Pensionen kommer om en vecka.
Fan också.
Han skrev: “Wilmisen, har inte nog just nu. Tar med kontanter. Jag har ett gömställe hemma.”
Svaret kom direkt: ögonrullande emoji. Sedan: “Men Lars-Erik! Kan du inte låna av nån? Morsan mår dåligt! Om du älskar mig hittar du en lösning!”
Lars-Erik. Inte ens Lasse eller älskling, bara rätt av, som när man ropar på katten.
Något kallt gled över bröstet. Inte kärlek snarare floppen i ett udda lotteri.
Han insåg plötsligt att han aldrig facetimat med Wilma. Kamera trasig, dåligt nät men profilbilderna var rakt ur svenska Elle.
Han ringde, bara för att höra rösten. Långa signaler. Avbröt.
Jag kan inte prata. Jag gråter!
Lars-Erik satt på bänken, klamrande väskhandtaget medan bilarna sköljde lera över honom.
Det bet i märgen, trots både skjorta och höstkappa.
“Wilma”, mumlade han högt. Namnet smakade plast.
Telefonen plingade igen: “Har du skickat? Om inte kom inte hit. Behöver ingen som inte kan lösa ett simpelt problem.”
Lars-Erik stirrade på skärmen. Bokstäverna flöt ihop.
Han tänkte på Maja. Hur hon igår smorde hans rygg under tystnad. Hur hon kokar lax, som han hatar men äter för levern. Hon visste alltid var hans strumpor låg.
“Behöver ingen”
Han såg för sitt inre hur han satt i hennes Wilmas soffa fel lukt, fel regler. Och alltid behöva leverera. Vara jättehäftig”. Och betala. Betala. Betala för rätten att vara ung till låns.
Om ryggen bråkar där kommer Wilma smörja in honom då, tror han? Eller säga “usch” och gå?
Han reste sig långsamt, knäna krasade som knäckebröd. Såg bussen komma mot nybyggena men klev inte på.
Den åkte. Avgaserna svepte förbi.
Han stod en stund till och såg på tomma gatan, sen vände han, hukade under väskan och började gå hemåt. Hem.
Vägen kändes oändlig. Hissen la av såklart. Fick släpa väskan till tredje våningen.
Vid varje halvtrappa pausade han, svettig och flåsande. Hjärtat bultade, men inte av passion.
Utanför lägenhetsdörren ställde han ner väskan och ringde på. Tyst. Ingen öppnade.
En isande våg av oro. Om hon gått? Bytt lås? Han hade ju lämnat nyckeln! Han tryckte igen länge och envist.
“Maja!” kraxade han. “Maja, öppna!”
Klick i låset. Dörren gled upp. Maja stod där, i badrock, lugn som ett vårregn.
Lars-Erik stod där, lerig med kepsen i handen. Tårarna rann.
Riktiga, salta tårar över sig själv och dumma drömmar. Åldern hade visst inte kommit med vishet, bara med villfarelser.
“Jag Maja Där var bussen och regnet och jag tänkte”
Han kunde inte säga som det var att Wilma var en plastversion som behövde pengar. För förnedrande.
Maja tittade på honom och sen på väskan. Suckade.
“Tog du ut soporna?”
Lars-Erik såg ner på handen. Ingen påse. Glömt kvar på bänken.
“Glömde”, mumlade han.
Maja skakade på huvudet och släppte in honom.
“Kom in nu, Don Juan. Teet kallnar. Och tvätta händerna, du är dyngig.
Han lufsade in med väskan. Doften av tvätt och medicin slog emot honom.
Det var den bästa doften.
Han tvättade ansiktet, sköljde bort regn och förnedring. När han kom ut i köket hade Maja redan hällt upp te i hans favoritmugg. Några hederliga isterband låg på ett fat.
“Maja”, sa han. “Förlåt. Jag är en gammal idiot. Tappade huvudet.”
“Ät”, sa hon torrt utan att vända sig om. “Det kallnar.”
“Nej, men allvar Vad hade jag för mig? Vad för Wilma? Vad för musa? Utan dig vet jag inte ens var försäkringspappret ligger.”
“Översta lådan, längst bak”, svarade hon direkt och satte sig. “Lars-Erik, gör inte det där en gång till. Du är tillbaka nu. Det räcker.
Han åt. Korven smakade Michelin.
“Den där Wilma ” sa han plötsligt, nervöst. “Visade sig röker! Och svär värre än någon jag träffat.”
Maja såg på honom över glasögonen. Små elaka ljus glimmade bakom rutorna.
“Jaså, vilket helvete”, sa hon gravallvarligt. “Du som är sådan kännare av finkultur, du stod inte ut?
“Nejnej! Jag sa åt henne: ‘Fina fröken, sådant språk föredrar jag inte.'”
Han viftade med handen.
“Jag insåg tomt, liksom. Hon var tömd på själ.”
“Jomentjena”, nickade hon. “Tur att du kom på det vid en busshållplats istället för på rådhuset.
Hon gick och hämtade voltaren och ställde framför honom.
“Ryggen tog stryk, va?”
“Lite”, erkände han.
“Av med skjortan. Jag smörjer.”
Han krängde av sig plagget och kände hennes trygga, erfarna händer. Det sved, men ljuvligt.
“Maja”, mumlade han.
“Mm?”
“Visste du att jag skulle komma tillbaka?”
“Javisst.”
“Varför?”
Hon gav honom en lätt smäll på ryggen och log snett.
“Du packade varken kalsonger, strumpor eller medicin. Däremot tryckte du faktiskt ner min gamla päls, den jag bett dig ta till kemtvätten.”
Lars-Erik blev stum. Tittade frågande.
“Päls?”
“Päls. Såg det redan i morse, men du tror ju att du är osynlig utan glasögonen du alltid slarvar bort.”
I köket blev det tyst. Lars-Erik lät insikten landa. Han gick mot ett nytt liv med fruns päls och en filt i väskan.
Sen skrattade han. Först tyst, sen så högt att han fick hosta.
Maja log också, lite snett.
“Du är ett original”, konstaterade hon. “Ät nu. Vi ska ut till stugan imorgon. Jag behöver hjälp med burkarna till matkällaren. Där får du både frisk luft och gympa.
Vi åker, Majsan. Självklart, nickade han och torkade skrattårarna.
Plötsligt vibrerade mobilen igen, “Wilma: Var är du?? Mamma dör!! Swisha åtminstone ett tusen!!”
Lars-Erik tryckte på Blockera. “Radera konversation”. Lägger mobilen på bordet skärmen neråt.
“Maja, vi kan väl strunta i burkarna? Vi kör grill, jag fixar kött, som du vill ha, med lök. Själv!”
Maja höjde ögonbrynen. Lars-Erik hade inte tagit i grilltången på tio år.
“Grilla? Och din lever då?”
“Till sjutton med levern. Man lever bara en gång!”
Han tog hennes hand, valkig och trygg, och pussade den klumpigt.
“Tack för att du släppte in mig, Majsan. ”
Hon drog undan handen, men inte för snabbt nästan lite försiktigt.
“Ät nu, Casanova. Innan det kallnar.”
November regnet piskade på rutan men i köket var det varmt. På stolen hängde skjortan, det luktade liniment och te.
Den doften slog all parfym.
Lars-Erik såg på sin fru och tänkte att tjugoåtta år det är bra.
Men vem annars släpper in en, fast man försökt fly med hennes päls och en rutig filt?
“Maja”, ropade han.
“Vad nu?”
“Behöver ändå lämna in pälsen till kemtvätten. Tar den imorgon. ”
“Gör det”, sa hon. “Men packa ur väskan först och ta fram filten. Fryser om fötterna.”
Lars-Erik nickade och tog en tugga isterband.
Livet fortsatte och ärligt talat, det var inte alls så pjåkigt.
