Jag har länge undrat vart all mat som min fru lagar tar vägen. Till slut var det min svärmor som berättade sanningen för oss.
I början var jag faktiskt tacksam över att min svärmor hjälpte oss så mycket. Vår son är ofta sjuk och vi bestämde därför att inte skicka honom till förskolan. Min fru bad sin mamma, Ingrid, att passa vårt barnbarn.
Ingrid gick med på det, men bara om hon fick komma hem till oss varje dag och sedan gå hem till sin egen lägenhet på kvällarna för att vila och ha det lugnt.
Ibland har vi saker vi behöver göra på kvällen, och om vi vill gå ut får vi be en granne om hjälp medan svärmor går hem för att återhämta sig. Vi vill ju inte slita ut henne.
Till en början fungerade allt bra. Vi rusade hem från jobbet och kom hem till ett mätt och rent barn. Men efter ett tag började Ingrid gå hem innan vi ens hann komma tillbaka.
Min fru brukar alltid laga mat som räcker i ett par dagar och varje månad ger vi svärmor ett kuvert med pengar, några tusenlappar i svenska kronor, som tack för att hon ställer upp och vaktar vårt barn.
Men så märkte jag att all mat försvann konstigt snabbt. Ingrid äter nästan ingenting och sonen ännu mindre. Jag bestämde mig för att fråga svärmor om detta. Hon förklarade att min svärfar, Bertil, brukar komma förbi på eftermiddagen. Eftersom han inte vill laga något själv på kvällen får han middag av henne hos oss. Det visade sig alltså att han äter middag hemma hos oss nästan varje dag.
Jag visste först inte vad jag skulle säga. Svärmor går ju hem varje kväll hur svårt kan det vara att laga mat åt Bertil några gånger i veckan? Att han skulle äta hos oss en gång ibland, okej, men varje dag?
Till slut blev det nästan ingenting kvar till oss till kvällen. Min fru säger ingenting, men efter att ha räknat på det insåg jag att det hade varit billigare att anlita ett dagis eller en barnvakt.
Jag gillar inte riktigt hur svärmor och svärfar hanterar det här. Min fru vill att jag struntar i det, men jag kan inte låta bli att fundera över om de förstår att även vi behöver våra pengar. Vi betalar svärmor varje månad för barnpassningen, och ändå går så mycket mat åt att det nästan inte räcker till oss själva.
Nu har jag lärt mig att vara tydlig med mina gränser och prata om det som känns fel, även om det handlar om familjen. Annars är det lätt att hamna i situationer där man känner sig utnyttjad, och det vill jag undvika framöver.
