Jag förstår inte varför jag blev hans fru Vi gifte oss nyligen. Jag trodde att min man älskade mig djupt och villkorslöst. Det fanns inget som fick mig att tvivla, förutom en märklig händelse – det rör sig inte ens om otrohet, utan om något mycket allvarligare, något underligt. Jag tror att det blev så här för att jag brydde mig för mycket. Jag beundrade honom, älskade honom för mycket och förlät allt. Självklart vande han sig vid min attityd, blev mer självsäker och fick ett större självförtroende. Förmodligen föreställde han sig att vilken kvinna som helst skulle krypa för honom med en fingerknäppning. Fast bland andra är han inte särskilt populär… Någon annan hade aldrig tolererat hans överträdelser och blint litat på honom. Strax före bröllopet ville han vara ensam, resa bort på semester och förbereda sig för äktenskapet. Det fanns inget jag kunde göra, så jag accepterade och lät honom resa iväg. Som han berättade senare ville han fly civilisationen och vara där det varken fanns internet eller mobiltelefoner. Han reste ensam till de svenska fjällen för att njuta av naturen. Själv stannade jag hemma och saknade honom med hela mitt hjärta. Varje minut väntade jag på att han skulle komma hem och längtade galet efter honom. En vecka senare kom han tillbaka. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag välkomnade honom med allt värme och kärlek jag kunde uppbåda. Jag lagade hans favoriträtter, det smakade underbart. Nästa dag började han göra något underligt. För det mesta sprang han ut i hallen eller in i ett annat rum, och så började han gå ut flera gånger om dagen med olika ursäkter. En dag när jag skulle till affären hittade jag ett brev i postlådan. Det såg ut som ett vanligt brev, adresserat till mig från honom och skickat när han varit borta. Men innehållet skakade mig. Han skrev så här: “Hej. Jag vill inte längre lura dig. Du är inte rätt person för mig. Jag vill inte tillbringa resten av livet med dig. Det blir inget bröllop. Förlåt mig, sök mig inte och ring mig inte. Jag kommer inte tillbaka till dig.” Så kortfattat, så brutalt… Först nu förstod jag varför han hela tiden sprang för att kolla postlådan. Tyst förstörde jag brevet utan att säga ett ord till honom och utan att låta honom märka att något hänt. Men hur ska jag kunna leva med någon som inte vill vara med mig? Varför gifte han sig och låtsades att allt var i sin ordning?

Jag förstår inte varför jag blev hans hustru

Det har inte gått lång tid sedan vårt bröllop. Jag trodde att min make älskade mig över allt annat. Och det hade väl inte funnits något att tvivla på, om det inte vore för en viss händelse. Och det handlar inte ens om otrohet. Det är något mycket mer besynnerligt, kanske till och med allvarligare.

Jag tror att det blev så för att jag brydde mig alldeles för mycket. Jag dyrkade honom, älskade honom gränslöst och förlät honom allt. Han vande sig såklart vid att bli behandlad så, blev mer självsäker och hans självbild växte. Det är som om han fick för sig att alla kvinnor skulle falla på knä inför honom med ett fingerknäpp. Fast bland andra får han inte direkt någon beundran… Någon annan hade aldrig accepterat hans misstag och litat på honom så blint.

En tid före bröllopet ville han vara ensam. Han sa att han behövde åka bort på semester och förbereda sig för vårt liv tillsammans. Det gick inte att göra något åt saken, så jag accepterade och lät honom resa iväg.

Han berättade senare att han ville fly civilisationen, en plats utan internet och mobil. Han drog iväg själv till fjällen, ville njuta av naturen. Själv stannade jag kvar hemma, längtade efter honom med hela mitt hjärta. Varje minut fylldes av väntan och saknad.

Efter en vecka kom han hem igen. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag tog emot honom med allt värme och känsla jag hade. Jag lagade hans favoriträtter och verkligen skämde bort honom.

Men dagen därpå började något konstigt hända. Han sprang ofta ut i hallen, eller in i ett annat rum. Sen började han gå ut genom dörren flera gånger om dagen med alla möjliga ursäkter. En dag när jag skulle handla mat hittade jag ett brev i postlådan. Det såg ut som ett vanligt brev, adresserat till mig från honom och skickat under hans resa. Men innehållet i brevet skakade om mig ordentligt. Han skrev:

“Hej. Jag kan inte fortsätta lura dig. Du är inte rätt person för mig. Jag vill inte leva resten av mitt liv med dig. Det blir inget bröllop. Förlåt mig. Sök inte efter mig och ring mig inte. Jag längtar inte tillbaka till dig.”

Så kort, enkelt och brutalt…

Nu fattar jag varför han hela tiden sprang för att kolla postlådan. Jag rev sönder brevet i tysthet. Jag sa inte ett ord till honom, lät honom inte märka något, lät bara allting vara som vanligt. Men innerst inne kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna leva med någon som inte ville vara med mig. Varför gifte han sig och låtsades som att allting var okej?

Jag har lärt mig att när man ger bort sin själ helt, riskerar man att glömma sig själv. Man måste våga vara stark nog att sätta gränser även när kärleken känns som störst.