Jag förstår inte varför jag blev hans fru Nyligen gifte vi oss. Jag trodde att min man älskade mig över allt annat. Och det skulle inte råda några tvivel om det – om det inte vore för en märklig händelse. Det handlar inte ens om otrohet, utan om något mycket allvarligare, man kan nästan säga udda. Jag tror det blev så för att jag brydde mig för mycket. Jag dyrkade honom, älskade honom och förlät allt. Han vande sig vid det, blev mer självsäker och fick högre självförtroende. Troligen tänkte han att varje kvinna skulle krypa på knä för honom med bara ett fingerknäpp. Fast bland andra verkar han inte särskilt intressant… Någon annan skulle inte tolerera hans misstag och skulle inte lita blint på honom. Strax före bröllopet ville han vara ensam, fara på semester och förbereda sig för äktenskapet. Det gick inte att göra något åt, så jag accepterade och lät honom göra en resa. Som han senare berättade bestämde han sig för att fly civilisationen och vara där det inte finns varken internet eller telefon. Han for ensam till fjällen för att njuta av naturen. Själv satt jag hemma och saknade honom så det gjorde ont. Varenda minut väntade jag på hans återkomst och längtade efter honom. En vecka senare kom han tillbaka. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag välkomnade honom med all värme och kärlek jag hade, och lagade den godaste maten. Redan nästa dag började något märkligt hända. Han rusade ofta ut i hallen eller in i ett annat rum. Sen började han gå ut flera gånger om dagen, med olika ursäkter. En dag när jag gick till affären hittade jag ett brev i brevlådan. Det såg ut som ett vanligt brev. Det var adresserat till mig från honom och skickat under tiden han varit borta. Men det som stod i brevet skakade om mig djupt. Han skrev: “Hej. Jag vill inte längre lura dig. Du är inte rätt person för mig. Jag vill inte tillbringa resten av livet med dig. Det blir ingen vigsel. Förlåt mig, leta inte efter mig, och ring mig inte. Jag kommer inte tillbaka till dig.” Så kort, så rakt och så brutalt… Först nu insåg jag att han hela tiden rusade ut för att kolla postlådan. I tystnad förstörde jag brevet utan att säga ett ord till honom, utan att visa att någonting hade hänt. Men hur ska jag kunna leva med en man som inte vill vara med mig? Varför gifte han sig och låtsades att allt var okej?

Jag förstår inte varför jag blev hans hustru.

Vi gifte oss för inte så länge sedan. Jag trodde att min make älskade mig till vansinne. Det fanns inga tvivel om det, förrän det där märkliga händelsen inträffade. Det handlar inte ens om otrohet. Det är mycket allvarligare, nästan obegripligt.

Kanske har det blivit så för att jag brydde mig för mycket. Jag dyrkade honom, älskade honom över allting, förlät honom allt. Självklart vande han sig vid min hållning, blev mer självsäker och hans självbild svällde. Kanske inbillade han sig att med ett fingerknäpp skulle alla krypa till honom. Fast ute bland folk är han ingen som väcker uppmärksamhet… Någon annan hade nog inte stått ut med hans brister och blint litat på honom.

Strax före bröllopet ville han vara för sig själv, åka på semester och förbereda sig för livet som gift. Det gick inte att göra något åt saken, så jag accepterade det och lät honom åka iväg.

Senare berättade han att han ville fly från civilisationen, vara där det inte fanns WiFi eller mobilnät. Han for ensam långt norrut till fjällen, för att vandra bland renar och prata med vinden. Jag blev kvar i Stockholm, med ett hjärta som längtade och slog för honom. Var minut drömde jag om hans återkomst, saknade honom så att det gjorde ont.

En vecka senare kom han tillbaka. Det var som att midsommarsolen bröt ut i min själ. Jag mötte honom med all värme och ömhet jag bar på, kokade raggmunk och vispade lingonsylt till honom.

Men nästa dag började märkliga saker hända. Han rusade ofta ut i hallen eller försvann in i gästrummet. Sen började han gå ut flera gånger om dagen, alltid med nya ursäkter. En dag skulle jag handla och öppnade vår postlåda. Där låg ett brev, adresserat till mig, sendt när han var borta. Det såg helt vanligt ut. Men när jag öppnade och läste raderna började mitt hjärta frysa till is.

Hej. Jag vill inte längre lura dig. Du är inte rätt person för mig. Jag vill inte tillbringa resten av livet tillsammans. Det blir inget bröllop. Förlåt mig, sök mig inte, ring mig inte. Jag kommer inte tillbaka.

Så kort, kallt och kusligt.

Först nu förstår jag varför han ständigt rusade till postlådan. Jag rev sönder brevet under tystnad, lät honom inte märka att något var annorlunda. Men hur lever man med någon som aldrig vill vara med en? Varför gifte han sig och låtsades att allt var fint?