Jag fattar inte varför du är så svartsjuk. Det gör jag verkligen inte. Varje dag sedan vi blev tillsammans får jag höra anklagelser. I dina ögon finns det alltid misstänksamhet.
“Vad är det här?” frågade flickan strängt och höll upp en skjorta. “En rosa fläck? Är det läppstift? Så du blev kvar på jobbet, eller?”
“Klara, vad pratar du om?” suckade killen trött medan han packade upp sina arbetsgrejer. “Jag kom precis från skiftet. Vilket läppstift? Det enda kvinnliga personalen på avdelningen är sjuksköterskan tant Berit. Allvarligt nu Jag är trött.”
Klara pressade ihop läpparna, knycklade ihop skjortan och gick in i badrummet. Emil suckade tungt.
De hade varit tillsammans i över sex månader, och allt verkade perfekt förutom en sak: Klara var extremt svartsjuk. Hon hittade anledningar där det inte fanns några.
“Titta här”, stönade Klara. “Han lurar mig garanterat. Titta på det här.”
Hon räckte skjortan till sin syster och korsade armarna. Hon var helt förstörd.
Lova Klaras syster tittade på skjortan, luktade på fläcken och började skratta.
“Varför skrattar du?” fräste Klara.
“Det är hallonsylt.”
Klara ryckte till sig skjortan och luktade själv. Hennes ansikte uttryckte en blandning av förvåning och förvirring.
“Du måste lugna ner dig. Jag fattar inte varför du är så misstänksam.”
Klara satte sig mittemot sin syster.
“Vi blev inte bara tillsammans. Jag tog honom från hans förra förhållande”, erkände hon och tittade bort. “Förstår du? Han lurade sin ex med mig. Och jag I början trodde jag att han aldrig skulle lämna mig, men sen insåg jag att Jo, det skulle han. Snabbt som attan. Och”
“Det är ingen anledning att anklaga honom för otrohet. Lär dig att lita på honom.”
“Jag litar”, protesterade Klara. “Men jag är rädd att förlora honom.”
Lova skakade på huvudet utan att veta vad hon skulle säga.
“Var har du varit?” frågade Klara med armarna i kors. “Klockan är ett på natten.”
Emil suckade trött.
“Klara, du sa ju åt mig att gå ut med grabbarna. Vi tittade på fotboll. Hängde lite, chillade. Vad är problemet?”
“Felix kom hem för flera timmar sen jag ringde till Elin. Var var du de sista två timmarna?”
“Felix åkte tidigt för att han hade lovat sin tjej, men jag och Anton stannade kvar. Klara, lugna ner dig. Jag ska sova.”
Emil gick in i sovrummet och la sig. Han ville glömma, slippa hennes eviga svartsjuka. Han ville bara må bra igen. Som förr. Men Klara förstörde allt. Som vanligt.
Klara kom ut från affären och gick mot hemmet. Hon tittade i mobilen och märkte inget runt omkring. När hon vände på huvudet flämtade hon till. På andra sidan gatan stod Emil med en blondin om halsen. Hon pratade glatt, och han höll om henne utan minsta skam.
Klara såg rött. Hon släppte matkassen och rusade över gatan. Hon grep tag i blondinens arm och ryckte undan henne.
“Jag visste det!” skrek Klara. “Jag visste att du var otrogen! Hela tiden har du ljugit för mig. Nej ” Hon skakade på huvudet. “Nej, jag hade rätt! Du, du är en bedragare!”
Emil stirrade på henne med hård blick. Hans händer knöts av ilska, och han gav blondinen en ursäktande blick. Hon stod bara förvirrad vid sidan.
“Klara”
“Prata inte med mig! Jag vet vad du ska säga. Jag vill inte höra dina dumma ursäkter.”
“Det här är min kusin. Min mosters dotter”, sa Emil innan hon hann avbryta.
“Va?” Klara stelnade till.
“Vickan. Vi växte upp tillsammans. Du borde gå hem nu. Vi pratar sen.”
Klara lydde och gick, muttrande ett kort “förlåt” till den förvirrade kusinen.
Emil kom hem sent. Han var djupt sårad. Hans läppar var så hårt sammanpressade att de nästan försvann, och han tittade inte ens på Klara.
“Emil”
“Jag är trött på det här”, sa han. “Jag fattar inte varför du är så svartsjuk. Varje dag sedan vi blev tillsammans hör jag bara anklagelser. Du är misstänksam mot patienter, sjuksköterskor, läkare. Mot varenda gatlykta. Det här går över gränsen Jag är verkligen trött.”
“Emil!” skrek Klara. “Vill du lämna mig? Snälla Jag älskar dig! Förlåt mig, jag ska försöka bli bättre. Jag vet inte vad som kommer över mig, men jag lovar att det inte händer igen. Snälla”
Klara föll nästan på knä, grep hans händer och tittade honom i ögonen. Emil tyckte synd om henne. Han älskade henne verkligen han hade till och med lämnat sitt femåriga förhållande för hennes skull. Han hade aldrig trott att han skulle göra något sådant, men Klara hade vunnit hans hjärta. Och nu Nu gnagde tvivlen inuti honom.
“Jag älskar dig”, viskade han och höll hennes hand, mötte hennes blick. “Men det du gör det är inte normalt. Jag kan inte leva så här.”
“Jag ska ändra mig”, snyftade Klara. “Bara stanna hos mig. Du fattar inte, jag klarar mig inte utan dig.”
Emil suckade och drog henne intill sig. Han kunde inte. Han kunde inte lämna henne. Inte ens efter allt hon gjort.
I flera månader var deras förhållande perfekt. Klara var inte svartsjuk eller visade det åtminstone inte och Emil njöt av hennes sällskap. Han gick inte tidigare till jobbet eller stannade längre än nödvändigt.
Men sen kom hösten och sjukdomsvågorna. Emil kunde inte komma hem tidigt han var helt slut och åt middag innan han kollapsade i sängen.
Klara började misstänka något igen. Försökte intala sig själv att lita på honom. Att inte fråga varför hans skjorta luktade främmande parfym. Det var ju mest kvinnlig personal ändå. Inget att oroa sig för. Men misstankarna växte. Hon kontrollerade honom, gick igenom hans grejer, försökte få reda på något.
En kväll efter jobbet gick Emil direkt i duschen. Den här gången var han inte där länge han ville bara sova. När han öppnade dörren tyst såg han Klara bläddra i hans telefon.
“Klara Vad gör du?”
Hon ryckte till och släppte telefonen.
“Inget. Bara skulle ringa någon.”
Emil nickade mot hennes rosa telefon på sängen.
“Och din egen?”
“Den är urladdad.”
Skärmen lyste upp någon hade skickat ett med
