Jag hade min bästa vän, Linnea. Vi hade varit vänner i många år. Ofta berättade hon för mig hur tungt livet var för henne, och det berodde på att hon i tjugo år levt tillsammans med sin man och sin mor.
Astrid Linneas mamma var verkligen en sådan kvinna som gärna satte sina egna behov före andras, och det brydde henne inte ens om det gällde hennes egen dotter. För henne var inget någonsin tillräckligt bra. Astrid var 85 år, och man måste ändå säga att hon var rätt så pigg för sin ålder.
Astrid tyckte fortfarande att dottern skyldig henne någonting, att Linnea var skyldig henne sitt liv. Allt detta eftersom Astrid blev gravid när hon var ung, och hennes man lämnade henne för en annan kvinna. Sedan dess tog hon ut all sin bitterhet på Linnea, som liknade sin pappa mycket.
Linnea hade aldrig varit en älskad dotter snarare hushållerska, städerska, slav men aldrig ens nära att vara just dottern. Linnea slet hårt på två olika jobb. När hon kom hem på kvällen började hon direkt städa och laga mat. Hennes mamma vägrade att hjälpa till hemma och passade dessutom på att ställa till problem när Linnea lagade något hon inte ville ha. Och du kan tänka dig, stackars Linnea sa upp sig från sitt ena jobb och åkte till andra sidan av Stockholm bara för att laga mat som hennes mamma ville ha.
Den dagen fyllde Linnea år. Vi samlades runt bordet hon hade fixat ett fantastiskt fika men jag märkte snart att min vän var väldigt ledsen. Hon berättade att det blivit bråk med mamman igen. Efter en tung stämning gick vi alla därifrån tidigare än vi tänkt.
Nästa morgon fick jag veta att Linnea var borta. Det visade sig att efter att vi gått, så bråkade Astrid med henne igen. Linneas hjärta gav upp, och ingen ringde ambulans. Hon dog under natten. Så kunde en mor här i Sverige styra sitt barn mot en sådan natt.
Jag har lärt mig att man aldrig får glömma att sätta gränser, även för de som står oss nära. Att välja sitt eget välmående är inte själviskt det är nödvändigt.
