**Dagboksanteckning**
Jag förstår dig inte, min dotter. Du är ju trots allt en kvinna vad har det stackars barnet gjort för fel? Så hon är från en annan kvinna, så vad då? Du kommer att uppfostra henne, och en dag kommer hon kalla dig mamma. Så här blev det, men du måste vara klokare älskar du din man, älska då även hans dotter.
De ringde min man från socialen och sa att han måste hämta sin biologiska dotter en dotter han aldrig visste fanns…
“Elsa, sätt dig. Jag måste berätta något viktigt,” suckade Johan.
“Idag ringde socialen. Min dotter är på ett barnhem.” Elsa flämtade till av förvåning.
“Vilken dotter? Från vem? Skämtar du?” Hon trodde inte sina öron.
Johan sänkte blicken.
“Nej, Elsa, jag skämtar inte. För ungefär sex år sedan, innan vi träffades, hade jag ett förhållande med Linda. När du och jag blev allvar, lämnade jag henne. Ett år senare hittade Linda mig igen och sa att hon fått en dotter, Agnes. Jag trodde henne inte, men när jag såg flickan behövdes inga tester hon var min. Vad som hände med Linda vet jag inte, men nu ringde de och frågade om jag tar hand om Agnes eller inte.”
Elsa ville skrika: *”Nej, jag vill inte ha någon annans barn!”* Men mannens blick fick henne att säga något annat:
“Okej, låt oss träffa henne först. Tillsammans.”
Johan lyste upp och de bestämde sig för att åka nästa dag. När Elsa såg Agnes kunde hon inte se likheten med Johan. Fem år gammal, men så liten och spinkig. Hon höll en nött björn i famnen och gömde ansiktet i dess päls när någon pratade med henne. Sanningen att säga tyckte Elsa inte om henne, men hon tyckte synd om flickan. Hade hon varit en främling kanske hjärtat smält, men nu flyttades svartsjukan mot Linda över på barnet.
Visade sig att socialen tog Agnes från Linda för länge sedan. Hon levde ett kaotiskt liv festade till gryningen, tänkte aldrig på sin dotter. Men hon berättade vem fadern var, och nu gick det inte att ändra.
Johan var fast besluten att ta hem Agnes, och hur Elsa än försökte övertala honom, blev han till slut arg:
“Du kan inte få egna barn, så håll tyst. Jag lämnar inte min dotter på barnhem. Gillar du det inte gå. Jag klarar det själv.”
Det gjorde ont att höra, men han hade rätt. Johan ville ha barn, och hon kunde inte ge honom det. Som ung fick hon beskedet att hon aldrig skulle kunna bli mor. Dessutom älskade hon Johan. Han var en bra man hårt arbetande, sparsam, drack nästan aldrig. Hur många kvinnor skulle inte kämpa för en sådan man? Och hon skulle hon hitta någon bättre?
När Johan tog hem Agnes varnade han Elsa: “Om jag ser att du är elak mot henne, kommer det bli illa.”
Elsa tog hand om flickan motvilligt. Badade henne, klädde henne i en fin klänning, flätade hennes hår. Agnes var tystlåten. Rör henne inte, så svarade hon inte. Satt bara i ett hörn och viskade till sin björn.
“Hon är så vild,” klagade Elsa för grannarna. “Hon erkänner inte ens Johan som sin far. Bara ja eller nej mer får man inte.” Ibland tittade hon på flickan och undrade: *Tänk om det är något fel i huvudet? Tyst nu, men sen plötsligt gör hon något dumt.*
Johan förändrades också. Förr kysste och kramade han Elsa direkt när han kom hem, men nu var det Agnes han sprang till. Först sprang hon undan, men snart följde hon honom överallt som en liten skugga.
Elsa svartsjuk naturligtvis. Och Johan började muttra. En dag, när Agnes lekte ute, sa han:
“Du behandlar Agnes som en docka. Du ler aldrig åt henne. Men hon behöver en kärleksfull mamma, inte en främmande tant.”
Då brast det för Elsa.
“Vadå mamma? Hon är ingenting för mig! Och jag tänker inte dansa efter hennes pipa. Jag går till mamma ni två får leva som ni vill!”
Hon gick, trodde att Johan skulle springa efter och be henne komma tillbaka. Men nej. En vecka gick, sedan två inget. Elsa grät. Hennes mamma tröstade henne först, men hon kunde inte acceptera att dotterns familj föll sönder.
“Jag förstår dig inte. Vad har det stackars barnet gjort? Så hon är från en annan kvinna så vad? Du kommer att uppfostra henne, och en dag kallar hon dig mamma. Så här blev det, men du måste vara klokare. Älskar du din man, älska då även hans dotter.”
Elsa gick tillbaka. Johan höll på att laga något i garaget, och Agnes satt bredvid och lekte glad med sin björn. Johan såg henne, en sträng blick fick Elsa att rycka till. Då reste sig Agnes, tog sin pappa i handen och ledde honom mot Elsa.
“Sluta gräla,” sa hon och förde ihop deras händer.
“Förlåt mig,” grät Elsa.
Johan omfamnade henne med en arm och drog Agnes intill sig med den andra. Elsa grät ännu mer och kramade också flickan. Länge stod de så, tills Agnes tröttnade och sa:
“Jag och Bamse är hungriga!”
Johan och Elsa såg på varandra. Sedan gick de alla in i huset. Äntligen en familj.
*Visst finns det alltid hopp när kärleken får styra.*
